Det bara regnar och regnar (vi är inne på vecka tre eller så nu med regn nästan varje dag, har aldrig varit med om maken i södra Kalifornien tidigare) och min rygg är fortfarande paj, men idag har ändå varit en bra dag. Jag hade nämligen lönesamtal med min chef och bad om en rejäl löneförhöjning – och så fick jag det jag bad om! En löneförhöjning på 23 procent. Känns helt sjukt. 

Löneförhöjningen kom även med en chefstitel och betydligt mer ansvar, vilket känns kul och lite läskigt. Mycket som hänger på mig nu. Men det här är det roligaste jobbet jag någonsin haft, så det är fint att få känna sig uppskattad.

Jag vet förresten ganska många kvinnor som tycker att det är jobbigt med löneförhandlingar, jobbintervjuer och liknande, mest antar jag för att vi liksom inte är socialiserade att skryta och ta för oss på samma sätt som random man är. Men jag har en taktik som brukar funka bra för mig, nämligen att tänka: WWAMD? (What would a man do?)

Jag föreställer mig alltså vad en man skulle göra i samma situation, och sen gör jag det. Så om jag blir erbjuden en löneförhöjning på 10% tänker jag: skulle en man nöja sig med detta eller skulle han be om mer pengar? Svaret är nästan alltid (i alla fall i min hjärna, som generaliserar hejvilt kring könsstereotyper) att han skulle be om mer pengar. Så då är det bara att be om mer. Det värsta som kan hända är att man får ett nej. I bästa fall får man ett ja. Och det fick jag idag.

Paul kom hem med en flaska champagne för att fira, och sen bjöd han mig på middag på min favoritrestaurang. När jag får min första nya lön om några veckor är det jag som bjuder tillbaka. Tänkte även slå på stort och unna mig en flaska Moët, även om det är en onödig lyx. Ska det firas så ska det.