När jag kom hem från Long Beach i söndags hittade jag den här fotoautomatsremsan omsorgsfullt inlindad i papper i min väska. Jag älskar fotoautomater, och det kanske bästa med hela Ink n Iron-festivalen är att de har en gratisautomat för spexbilder. Här är jag och Lane och Lanes kollega Eric efter några drinkar. Nu pryder den här bilden mitt kylskåp tillsammans med nästan alla mina bästa personer och ett gäng magneter som folk har gett mig i present.
Jag hade egentligen inte tänkt åka på musik-, bil- och tatueringsfestivalen Ink n Iron i Long Beach i år, trots att jag har varit där de senaste tre åren, mest för att de i år hade dubblat biljettpriserna och det kändes inte riktigt värt det. Men så drabbades jag av en släng FOMO (fear of missing out) och bestämde mig i sista sekund för att åka i alla fall. Det visade sig att mina kompisar Lane och Patricia hade plats över både i bilen och i sitt hotellrum så det löste sig ganska smidigt trots dålig planering. Gillar när saker löser sig smidigt.
Bästa brudarna Lane, Patricia, Shonna och jag. Shonna och Sanna låter förresten nästan exakt likadant på amerikaaanska så det är alltid som upplagt för förvirring när vi umgås.
Vi bodde ombord på fartyget Queen Mary, och så här fin var utsikten från rummet. Downtown Long Beach och båtar.
Tre nyanser av redheads, typ.
Hittade Diana som var på festivalen och jobbade för Sailor Jerry. Det gick mest ut på att ta kort tillsammans med random folk, till exempel dessa.
The Generators som jag alltid lyckas missa när de spelar och därför hade gett mig den på att se den här gången, och Queen Mary i bakgrunden.
Erika, Diana och jag framför Sailor Jerry-backdropen.
Obligatoriska bil- och motorcykelfoton.
Posa lite bredvid PBR-trucken. Det här var från dag 2 förresten, om det är någon som undrar varför jag har bytt kläder. Vi hade bara biljetter för en av dagarna, men eftersom vi bodde ombord på båten (alltså inne på festivalområdet) var det ingen som kollade så att vi hade betalat. Alltså: två dagar till priset av en!
Tredje dagen i Vegas började vi med punkpoolparty på Gold Spike. Det började lugnt…
…men urartade ganska snabbt. Pool-moshpit!!!
Jag och Diana njöt av den 35-gradiga värmen.
Det dök upp en enhörning i poolen när Dirty Filthy Mugs spelade vid poolkanten. Gitarristen bara: “Everybody watch out, unicorns always poop in the pool!” Det tyckte jag var loligt.
Sen var det dags att bege sig till festivalområdet och kolla på U.S. Bombs! Jag såg dem ju i San Diego bara några dagar tidigare, men det här var en betydligt bättre spelning. Antagligen för att Duane Peters inte var lika fucked up som förra spelningen.
Den här bilden på mig och Diana hittade Dave i Phoenix New Times, fint!
Gruppbild! Jag, Diana, Jeff, Michelle och Elena.
Sen spelade Bouncing Souls och de är så himla tråkiga live, så vi satte oss utanför öltältet och drack öl istället.
Team Sweden!
Sen var det dags för Turbonegro.
Turbojugend var där och representerade.
En klassiker. Sen spelade Bad Religion och vi dansade till alla deras svängiga punkhits tills det blev sent och det var dags att gå tillbaka till hotellet igen.
Vi kom till Vegas runt lunchtid på fredagen och checkade in på Golden Nugget Hotel. Detta var utsikten från rummet.
Sen var det direkt ner till poolen med Diana och Dave som gällde.
Jag hittade Bud Light Lime i poolbaren, perfekt!
Golden Nugget har en vattenrutschbana som går rakt igenom en hajtank. Och detta var visst det sista kortet jag lyckades ta från första dagen.
Nästa morgon började jag och Monica dagen med att gå ner till poolen igen medan de andra gjorde sig i ordning.
Obligatorisk poolbild.
Sen var det dags för bowlingturneringen. Kim, Corinne och jag var publik.
Diana bowlade med Sailor Jerry-laget från LA.
Hela gänget (och suddig Diana)!
Sailor Jerry-tjejerna och deras groupies.
Efter bowlingen gick jag, Dave och Jason mot festivalområdet för att hinna se The Briggs. Vi tyckte vi var ute i god tid, men det var helt sjuuuukt lång kö för att komma in så vi missade nästan hela spelningen.
Vi hann i alla fall se de två sista låtarna med The Briggs, varav en var “One shot down”. Så det kändes lämpligt att dricka shots.
Och så fick vi se sista låten, “This is LA”.
Festivaloutfit.
Jason, Dave och motljuset.
Men som lite plåster på såren fick jag i alla fall hänga med Joey Briggs ett litet tag eftersom mina kompisar Corinne och Alfredo känner honom. Gillar att vi gör samma fåniga min helt av misstag.
Och så sista bilden för kvällen, strax innan jag, Corinne och Alfredo smet in på backstageområdet och drack gratisöl och hängde med *kändizar*.
Om ni inte redan följer mig på Instagram tycker jag att det är dags att börja nu. Cylinderella heter jag där. Vi ses i Vegas!
Hörrni, det är den tiden på året igen – mindre än en månad kvar till Punk Rock Bowling! Ni som har följt med här ett tag vet att det är mitt favoritevent på hela året, och jag börjar bli sådär ordentligt peppad igen. Dessutom blir det här mitt femte år på raken på PRB, och det borde kanske firas lite extra på något sätt. Den enda festival jag varit på fem år på rad tidigare är Hultsfred (2000-2004), men PRB har ju den stora fördelen att man får bo på hotell i Vegas och gå på poolpartyn hela dagarna istället för att sitta och dricka punkdunk på nån sunkig campingplats i Småland.
Här kommer några peppbilder från tidigare år för att riktigt komma i stämning:
PRB 2009 med Diana, Maya och Anna. Hade sämst kamera så det här är den enda hyfsade bilden på oss alla från det året.
PRB 2010 med Diana och Natalie. Lite samma kameraproblematik under detta år.
Århundradets bästa punkpoolparty på PRB 2011.
Bowlingsturneringspepp, festivalgruppbild, samt ett till sånt där överjordiskt bra poolparty med Diana, Natalie och Corinne på PRB 2012.
Det här med första maj är liksom ingen speciell grej i USA. Inte Valborg heller, men det slipper jag helst fira ändå. Däremot skulle jag gärna tåga genom stan under rödsvart fana idag som jag gjorde varje år innan jag flyttade från Stockholm. Så här såg det till exempel ut på första maj 2008:
Den här dagen öppnade vi första ölen klockan 9 på morgonen och fortsatte dricka hela dagen. Så senare på kvällen när mitt band skulle spela på Anchor (tillsammans med Mimikry av alla band, Hjalle och Heavy ni vet) så var vi verkligen inte nyktra någonstans. Men kul var det!
En av mina favoritgrejer med att ha folk på besök är att jag får tillfälle att göra turistgrejer. Jag gillar turistgrejer, till en viss gräns förstås, men det blir liksom inte så ofta man gör dem i sin egen stad. Nu är min mamma visserligen här en vecka om året varje år, men alltid finns det något nytt att se. Det här gjorde vi igår…
Vi åkte ner till hamnen och tittade på det jättelika hangarfartyget USS Midway.
Precis bredvid Midway ligger det vi egentligen hade kommit för att se – nämligen den här statyn som jag har skrivit om tidigare. Den försvann från San Diego ett tag eftersom den bara var här till låns, men ganska nyligen kom den tillbaka igen. Kolla till exempel på gubben i båten bakom för att få en idé om hur himla stor den är.
Sen promenerade vi längs med hamnen och tittade på båtarna.
Och där fick jag vara med på ett hörn också.
Sen hamnade vi i Seaport Village som är kanske det turistigaste stället i hela San Diego. Men det är fint så jag gillar det ändå.
Där såg vi en andmamma med en miljon andbebisar som simmade runt med sina pyttesmå andbebisfötter. Det var så sjukt gulligt.
Den här tjejen stod och dansade helt naturligt på en piedestal.
Vi avslutade med en öl och en glass vid havet. Ganska fint ändå.
I lördags morse tog jag hojen till Escondido för att möta upp ett helt gäng skäggiga karlar på Harleys. Vi skulle nämligen iväg på motorcykelträffen Hippy Killer Hoedown i Winchester, ungefär en och en halv timme nordost om San Diego. Jag hade inte med mig kameran pga ingenstans att stoppa den, men ungefär såhär såg dagen ut genom mobilkameran.
I San Diego var det fortfarande mulet när vi möttes upp runt 10 på morgonen.
Väl framme i Winchester var det dock svinvarmt. Och väldigt dammigt. Och fullt av motorcyklar.
Jag hängde mest med mina favorittjejer Lisa, Danielle och Nina. (Det här fotot fick jag skickat till mig på mobilen, därav sämst kvalitet.)
Lisa hittade en motorcykel med ett par testiklar under sätet. Sen hittade hon och Danielle två karlar i lederhosen. Allt detta fantastiska var vi förstås tvungna att dokumentera.
Jag köpte en tröja och insåg att jag för första gången på mycket länge inte hade svarta kläder på mig. Det försökte vi också dokumentera, även om fotografens tumme tog upp lite väl mycket av bilden.
Sen dog mina batterier, så det blev inga fler bilder. Någon påpekade att hela festivalen var lite som en family reunion – det gick liksom inte att gå längre än ett par meter innan vi sprang in i någon vi kände, och så höll det på exakt hela dagen. Fint ändå, att få hänga bland en massa bra folk och snygga motorcyklar och lyssna på bra band i solen en hel dag. Det här får vi göra om.
Igår var det strålande vårväder ute, så jag och Nina bestämde oss för att ta en motorcykeltur upp i bergen. Bakvägarna till Ramona är ungefär världens bästa att ta på hoj – alldeles kringelikrokigt och med sjukt fin utsikt. Men ungefär halvvägs upp slutade gasen och växlarna på min motorcykel att ta, så vi fick köra till sidan och stanna. Där blev vi fast ett ganska bra tag tills vi lyckades få tag på två kompisar med en pickuptruck som kunde komma och bogsera hem oss.
Efter lite undersökande i M:s garage hittade vi problemet, som i korthet innebär att jag behöver ett nytt bakhjul och en ny sprocket (- vad heter det på svenska? Kugghjul? Drev? Jag kan verkligen inte prata motorcyklar på svenska över huvud taget.)
Och nog för att jag kom ganska lindrigt undan i och med att det inte gick värre än det gjorde, men det är ändå världens sämsta tajming. På lördag är det nämligen en stor motorcykelfestival ungefär två timmar norr om San Diego, och vi är ett helt gäng som har planerat att åka upp tillsammans. Så nu är det fixa motorcykel i rekordfart som gäller. Håll tummarna för att jag hittar allt jag behöver innan lördag!
Nu är vi hemma igen! New York i sammanfattning: god mat, kallt väder, höga byggnader, trevliga människor, högt tempo och trötta ben.
Vi hann till exempel med att second hand-shoppa i Williamsburg, bli medsläpade på barrunda i Soho, ta färjan från Manhattan till Brooklyn, gå vilse i världens största leksaksbutik, köpa en flaska vin med en död kobra i på Obscura, besöka Brooklyn-bryggeriet, dricka drinkar i Midtown, äta mexikanskt i East Village, italienskt i Midtown, franskt vid Times Square och pizza i Brooklyn, och att virra runt med en karta i alldeles för många kvarter för att få en titt på legendariska Indian Larrys motorcykelshop, bara för att upptäcka att det var påskstängt.
Vi promenerade överallt oavbrutet i tre dagars tid, och nu har jag sån träningsvärk i benen att jag knappt kan gå. Det är för övrigt möjligen en smula pinsamt att jag var den enda som klagade över ont i benen, trots att mitt sällskap bestod av till exempel min far som opererade foten förra året och skadade knät för två veckor sen, och min pojkvän som går med käpp eftersom hans högra ben fortfarande är brutet på flera ställen efter en allvarlig motorcykelolycka för ett halvår sen. Men så kan det vara ibland.
Så här såg delar av helgen ut i bilder:
Imorgon sticker jag och M till New York i ett par dagar. Det är en så himla välbehövlig minisemester och jag är sjukt peppad. Eftersom min chef är bäst behövde jag bara jobba halvdag idag så jag skulle ha tid att fixa de sista grejerna inför resan – plus att hon gav mig lön två dagar i förtid, eftersom jag innan idag var så pank att jag inte ens hade pengar till en taxi till flygplatsen. Ha! Bra planering av mig.
Något jag inte är jättepepp på är dock vädret i New York just nu. Vi hade väl någon romatiserad idé om att möta våren i New York (känns ändå rätt realistiskt i slutet av mars) men tydligen är det bara runt 5-10 grader där nu. Jaja. Det blir nog bra ändå.
Vi hörs om några dagar!
New York i maj 2009
I lördags var det så fint väder ute att vi lite halvspontant packade in 6 personer i Jasons -64 Cadillac och körde upp till Long Beach för att gå på bil- och motorcykelträffen Brimstone Breakout. Själva träffen var kanske inte så jättespännande (det var till exempel bara EN motorcykel där), men det var en så himla fin roadtrip längs med kusten att det helt klart var värt det i alla fall. Hade med mig kameran men lyckades bara ta typ fem bilder. Här är tre av dem:
Att vara på bilträff är lite som att gå på konstmusem. Man pekar och säger “hmmm” och “hur tänkte de här?” och sånt. Ganska fint ändå.
Bjuder även på en bonusbild på mig när jag står och posar helt avslappnat framför Jasons Caddy:
På väg hem häromkvällen bevittnade jag och M en så himla actionfylld scen mitt på gatan utanför mitt hus. Efteråt satt vi båda två och bara gapade, och önskade att vi hade plockat upp mobilen och filmat. Detta hände:
Vi sitter vid ett rödljus när snubben framför oss i en vit Mustang cabriolet med taket nere (trots att det är sent på kvällen och KALLT ute) börjar tjafsa med två killar i en SUV två filer till vänster om oss. Vi hör ett “fuck you” och ser några långfingrar, sen tar snubben i Mustangen helt sonika och byter fil till den som SUVen är i. Allt detta i stillastående traffik eftersom vi har rött ljus.
Exakt samtidigt dyker en polisbil upp från ingenstans och lägger sig bakom Mustangen, samt slår på de blå och röda ljusen för att signalera åt snubben i Mustangen att han ska stanna. När trafikljuset slår om till grönt gör Mustangen en U-sväng och stannar, polisbilen följer efter. Polisen parkerar och kliver ut ur bilen och börjar gå mot Mustangen, som i samma sekund startar upp igen och gör ett flyktförsök i alldeles för hög hastighet. Han gör en 180-graderssväng och kör rakt in i refugen, backar, och fortsätter sedan uppför gatan på fel sida av vägen och försvinner bakom ett hörn.
Den något handfallna polisen springer tillbaka till sin bil, gör en U-sväng och följer efter Mustangen, samtidigt som en till polisbil dyker upp bakom oss. Vi sitter fortfarande i bilen och bara stirrar och försöker få in vad det var vi just såg. Vi kör vidare in på min gata och ser en av polisbilarna parkerad på hörnet, vilket betyder att snubben i Mustangen måste ha kommit undan.
Så, alltså, för att sammanfatta: en berusad/drogpåverkad idiot i en VIT MUSTANG (ej diskret) med taket nere gör ett halvhjärtat försök att komma undan polisen på en vältraffikerad gata inför massor av vittnen och LYCKAS. America – fuck yeah. Även: spännande avslut på en helt vanlig måndag.
Spontana roadtrips kan vara det bästa jag vet i hela världen. Så när vi häromdagen kom på att den här helgen var långhelg (måndagen var President’s Day som är en röd dag) bestämde M och jag oss för att ta tillfället i akt och åka någonstans. Problemet var bara att komma på var. Vi drog fram en karta för att hitta något lagom exotiskt lagom nära, och bestämde oss till slut för Yuma. Yuma är visserligen inte exotiskt någonstans, men det ligger i Arizona och jag hade dittills aldrig satt min fot i Arizona.
Vi kom dit ganska sent på söndagkvällen och hade sedan hela måndagen på oss att utforska staden. Vi insåg dock ganska snabbt att det inte finns NÅGONTING att göra i Yuma, som mest består av hotell och restauranger eftersom det är en plats där folk bara stannar på väg någon annanstans. Det enda intressanta turistmålet vi kunde hitta var ett gammalt fängelse som numera är museum.
Ungefär så här såg det ut:
Vi frågade ett gulligt äldre par om de kunde ta ett kort på oss utanför isoleringscellen (som verkligen levde upp till smeknamnet “Dark Cell”, TUR att man inte var brottsling i Arizona i början på 1900-talet alltså, hu!) och de drog ett halvsnuskigt skämt om mig och M och det mörka rummet bakom oss – därav de roade minerna på första bilden. På andra försöket skärpte vi till oss en smula.
Alltså, jag älskar sånt här. ÄLSKAR det. Folk som vågar följa sina drömmar och packa upp hela sina liv och starta om på nytt någon annanstans. Det får mig att vilja sälja allt jag äger och resa jorden runt eller flytta till något spännande land och uppleva saker. Igen, kan väl tilläggas.
Jag kan ibland tänka att det var dumt av mig att flytta direkt till södra Kalifornien när jag lämnade Sverige. Jag skulle åkt någon annanstans först, någonstans där det inte är sol och värme 300+ dagar om året och där jag inte genast kände att jag kunde stanna för resten av livet, bara i något år eller så.
Det är ju lite knäppt förstås, eftersom jag älskar San Diego och inte kan tänka mig någonstans där jag hellre skulle vilja bo. Men jag vill ju vara en sån som har bott över hela världen. Fast utan att behöva flytta härifrån.
I enlighet med förra årets tradition kände vi att vi ville hylla vår roadtrip genom att skaffa matchande tatueringar. Förra året blev det en skorpion och ett fiskskelett. I år fick det bli en öldrickande kaktus med hatt. Min fick en cowboyhatt, Lauras en pälsmössa med svans, Chelseas en hög hatt och Toris en sombrero. Mycket deskriptivt för våra personligheter, samt för vad vi hade på huvudet under resan.
Alla fyra är gjorda av Pat på Tower Tattoo i San Diego.
I början av förra året åkte vi på en helt spontan roadtrip till Salton Sea. Det var en så himla bra resa att vi genast bestämde oss för att göra en årlig tradition av det, så den här helgen var det dags för THE SECOND ANNUAL NEW YEARS ROADTRIP. Det finns så många spännande ställen att vallfärda till i Kalifornien. Det här året bestämde vi oss för Pioneertown, som är en pytteliten gammal västernstad i närheten av Palm Springs, drygt två timmar nordost om San Diego. Jag var den enda i sällskapet som hade varit där tidigare, men det var fyra år sen så jag hade ingenting emot att åka igen.
Så här såg helgen ut i bilder:
Hela gänget framför bilen – från vänster Augie, jag, Chelsea, Tori, Chris, Laura, Gavin, Karla och Ben. Fem av oss var även med på förra årets roadtrip.
Alla hade med sig varsitt 12-pack med Bud Light Lime, vår officiella roadtripöl. När vi kom fram till hotellet var all ölen slut så vi fick åka och köpa mer. Hoppsan.
Så här ser det ut längs vägen i Palm Desert.
På vägen kom någon på den briljanta idén att stanna vid Cabazon Dinosaurs, två gigantiska dinosauriestatyer som nog är mest kända för att ha varit med i 80-talsrullen Pee Wee’s Big Adventure.
När vi checkade in på hotellet kom jag på att vi hade råkat boka samma hotell som jag bodde på när jag var i Pioneertown för 4 år sen. Det är lite så man inser vilken liten by man har hamnat i.
När vi var incheckade och klara började det bli mörkt ute, så vi åkte vidare till Pappy & Harriet’s, som är den enda baren i Pioneertown, och drack öl och spelade biljard. Sen satt vi i utomhusjacuzzin på hotellet i typ tre timmar, tills alla var som torra russin och ganska fulla. Då däckade vi.
Nästa morgon började vi med obligatoriskt gruppfoto framför Pioneertown-skylten.
Sen åkte vi tillbaka till Pappy & Harriet’s och åt hamburgerfrukost. Och eftersom det är en riktig bikerbar kände jag att några foton framför diverse Harley-skyltar var en bra idé.
Sen promenerade vi genom själva Pioneertown, som byggdes på 40-talet och användes som kuliss i västernfilmer. När jag var här sist hade de tidsenliga skådespelare som iscensatte dueller och annat cowboyaktigt för turisterna på huvudgatan, men så här års är det nog ganska mycket lågsäsong så vi fick inte se något sånt.
Alla var så himla slitna efter gårdagens festande att vi efter att ha tagit ett helt gäng bilder inte orkade med mer äventyr, så vi packade in oss i bilarna och körde hemåt igen. Så himla bra helg, längtar redan till nästa års roadtrip, som förhoppningsvis kommer gå till Grand Canyon.
Alltså, jag inser faktiskt att de flesta av er nog inte är speciellt intresserade av motorcyklar. Men eftersom jag typ lever och andas motorcyklar och kulturen runtomkring dem just nu så får ni helt enkelt stå ut med mitt tjat. Jag har inget annat att skriva om.
Ungefär så här såg det ut i söndags när vi var på David Mann’s Chopperfest i Ventura. Fullt av snygga hojar, heta bikersnubbar, dyr festivalöl i plastmugg och en massa annat roligt. Eftersom Ventura Fairgrounds ligger precis vid vattnet hann vi med en liten tur till stranden också. Bästa söndagen!
Jag flyttar in i mitt nya hus om exakt 5 dagar och borde kanske ha stannat hemma och packat den här helgen. Men det var för mycket roligt som hände på annan ort, så det gick helt enkelt inte. I lördags var det dags för Mooneyes, en årlig bilshow i Irwindale öster om LA, och i söndags var det Chopperfest i Ventura norr om LA.
Jag och Dennis, som typ är min nya bästis eftersom vi har helt identiska intressen, bestämde oss för att köra upp till Mooneyes tidigt på lördagmorgonen och sen vidare till Ventura samma kväll för att gå på Chopperfest nästa dag. I sista sekunden bestämde sig min kompis Lisa för att följa med också, så vi blev ett litet roadtripgäng. Det var för övrigt tredje året på raken som jag och Lisa tog oss till Mooneyes tillsammans. Finfin tradition detta.
Jag tog så många bilder att det här nog får bli två inlägg. Vi börjar med lördagen.
Fina bilar så långt ögat kunde nå, och en och annan motorcykel vilket gjorde mig glad.
Korv och öl och glada miner
Det är alltid lite halvknepigt att vara vegetarian på såna här tillställningar, men jag lyckades i alla fall hitta en helt gigantisk bakad potatis som gick att beställa utan bacon. Fick i mig kanske en tiondel innan jag var proppmätt.
Vissa tog jultemat på mer allvar än andra.
Innan vi åkte hemifrån bytte jag om från jeans till shorts i sista sekunden. Ett mycket bra beslut eftersom det var helt perfekt väder ute.
Första gången jag träffade Dennis sa han “du har fin rumpa” till mig på svenska, eftersom ett par svenska tjejer hade lärt honom att säga det för en massa år sen. Så vi lärde Lisa också, och sen tog vi en bild för att illustrera.
Framemot eftermiddagen började solen gå ner lite smått, så då tog vi oss tillbaka till bilen och körde vidare till Ventura. Lite senare på kvällen lyckades Lisa för övrigt ragga upp en kille genom att ropa “du har fin rumpa” efter honom, och han hängde med oss hela resten av kvällen och nästa dag. Ha! Borde kanske lära mina vänner lite fler svenska raggningsrepliker.
Jag heter Sanna och gillar motorcyklar, kattungar, öl, vegmat, tatueringar, äventyr, palmer och punkrock. Bosatt i San Diego, Kalifornien sen 2008.
"We are here to laugh at the odds and live our lives so well that Death will tremble to take us." ~ Charles Bukowski
