Desert withdrawals

Har jag sagt hur mycket jag älskar öknen? Det är något så enormt rogivande över milsvida sanddyner med någon enstaka kaktus som enda växtlighet, bristen på människor, tystnaden, och bergen som tornar upp sig i horisonten. Folk som är uppväxta i närheten av öknen brukar inte tycka att det är så spännande, men för mig som svensk är det fortfarande väldigt exotiskt.

Trots ganska extrema väderförhållanden (jättevarmt på sommaren och jättekallt på vintern) har öknen ett av mina favoritklimat. Och nu när det är fyra dagar sen jag kom hem från min senaste ökentripp vill jag bara dit igen.

Här kommer några bilder som min kompis Genevieve Davis tog i helgen. (Hon jobbar som fotograf, det kanske märks.)

Älskar detta. Motorcyklar och sand så långt ögat når, och så höga berg som ramar in det.

Jag och Stacey och tomheten runt omkring oss. Man kan nästan se hur tyst det är här ute?

Genevieves fina hund Bandit, som hon har adopterat från ett hundhem i Tijuana.

Mitt happy place!

Annan fin grej med öknen: solnedgångarna. (Och tjejer på minihojar.)

Jag har aldrig sett så stjärnklara nätter som i öknen. När man är så här långt från civilisationen är det inga luftföroreningar som skymmer sikten, och stjärnorna lyser så starkt att man liksom bara måste lägga sig på marken och stirra på himlen. Det känns som att vara mitt i rymden.