Vardagsfilosoferande

Fortfarande ingen biologisk klocka

Tidigare i år fick jag den stora äran att gästa podden Barnfrihet, och nu ligger avsnittet ute. Frida och Malou intervjuar personer som av olika skäl lever barnfria liv, och eftersom jag har skrivit en hel del på ämnet tidigare (till exempel här och här) hörde de av sig för några månader sen och frågade om jag ville gästa. Och det ville jag ju!

Sånt här ligger egentligen långt utanför min comfort zone, jag blir nervös och får ångestpåslag varje gång jag förväntas prata inför folk till exempel. Och så skäms jag lite över att min svenska är så dålig. Men det här är ett ämne jag ändå brinner för, och det var ett roligt samtal!

Jag har inte lyssnat på avsnittet ännu, där måste jag nog ändå dra gränsen för mitt mentala välmående. Men jag hoppas att ni lyssnar och säger vad ni tycker (så länge ni inte tycker att jag låter som en idiot, det får ni gärna hålla för er själva i så fall 🙃).

En grej som jag inte tror att vi pratade så mycket om på podden är detta: Jag har vetat att jag inte vill ha barn i hela mitt liv, eller i alla fall sen jag var gammal nog att inse att det var ett val man kunde göra. Men under alla dessa år har folk sagt saker om att jag visst kommer vilja ha barn senare, “Vänta bara på att din biologiska klocka börjar ticka”. Nu är jag 35 år gammal. Ofrånkomligen vuxen enligt alla definitioner. Och fortfarande har jag inte sett skymten av någon biologisk klocka.

Snarare är jag mer säker än någonsin på att jag inte vill ha barn. Det finns inte en cell i min kropp som längtar efter en bebis, tvärtom är jag tacksam för mitt barnfria liv exakt varje dag. Vilken grej, va? Tänk om folk som säger saker som “Vänta du bara, du kommer vilja ha barn en dag” istället kunde säga “Okej, jag respekterar ditt val”. Vad mycket trevligare det skulle vara.

31 Comments

  • Anna Nio

    Det där är så vidrigt när man får höra sånt. Och, helt ärligt, alltid av andra kvinnor också, amirite? Kan iaf inte påminna mig att jag hört det från en enda man nånsin.

    Jag ville inte heller ha barn under lång tid, och fick höra såna där “håhå jag vet ju hur det egentligen ligger till”-kommentarer så jävla ofta. För min del ändrades faktiskt känslan, och idag har jag världens vildaste treåring och är överlycklig för henne. Men det betyder ju inte att jag utgår från att det kommer vara så för alla.

    Tycker överlag att man ska vara försiktig med att tillskriva nåt slags normaliserat standardliv på andra. Bara för att ett par varit ihop i fem år och bor tillsammans behöver de ju inte gifta sig? Eller skaffa barn? Eller så kanske de vill, men inte kan få barn? Man kan alltid fråga om folks planer, tycker jag, men var respektfull och klampa inte på. Du vet aldrig vad andra vill, eller kan, göra med sina liv.

    • Sanna

      Jag har hört det från män också, men däremot undrar jag om män får höra det i samma utsträckning? Man pratar ju verkligen aldrig om mäns biologiska klockor. Oavsett vilket så håller jag med! Man kan fråga respektfullt om man verkligen måste, men sen får man faktiskt acceptera svaret man får.

  • Jessi

    Bodde i Berlin under tio år, och fick nog aldrig en fråga rörande barn där alls. Sedan flyttade jag tillbaka till Sverige, 32 år gammal och helvete vad jag får frågor. Eller mer som du säger; påståenden. Med mig lägger dom alltid till att jag ”bara inte hittat den rätta än”. Och menar att så fort jag hittat en kille som jag känner skulle bli en bra pappa så skulle livmodern skrika efter befruktning typ. Jag försöker alltid förklara att ingen kille i världen kan få mig sugen på barn, för det är inte den personens engagemang jag ifrågasätter utan mitt egna. Jag har noll intresse av att ge hela min tid och existens typ typ till någon jag inte är intresserad av att träffa (ett barn alltså). Har dessutom nu haft en kille i tre år som alla nog hade räknat in som den ”perfekta” pappan, men inte fan fick det mig att ändra mig.

    • Sanna

      Men vad intressant! Är det en svensk grej tror du? Jag har fått frågor i USA också, men upplever att det nog alltid har varit värre i Sverige. Och ja, att hitta “den rätta” skulle för mig innebära att hitta en person som inte heller vill ha barn.

      • Jessi

        Jag tänker att det inte är svenskt i sig men kanske mer överlag på ställen där man lever ”robotliv”. Alltså där man lever efter normerna och inte ifrågasätter. Till Berlin flyttar folk som inte är ute efter den typen av traditionellt liv och därför är det inte norm att ha barn mm vilket gör att man slipper bli ifrågasatt där.

        Sedan tänker jag att dom som blir lite irriterade när man säger att man väljer bort barn gör det för att dom egentligen är avundsjuka och kanske önskat att dom själva vågat ifrågasätta barn-normen innan dom föll för den. Och att nu kommer det ut som kritik mot den som vågat säga nej till barn. Och DET känns svenskt att vara lite sådär missunnsam. 🙂

        • Sanna

          Ja, jag tror vi pratade en del om det i podden, att folk som lever efter normerna utan att ifrågasätta dem kan ta det som en personlig attack när folk väljer att göra annorlunda val. Intressant tänk kring “robotliv” också!

          • Lina

            Hej
            Hittade din blogg precis nyss och lyssnar på podden i detta nu! Börjar med att säga -otroligt härlig blogg, tack för det!
            Så intressant att höra om hur samhället i södra kalifornien kan leda till att färre väljer att skaffa barn. Jag har själv pendlat mellan sverige och LA några år och de flesta jag känner i LA har inte heller barn. Här i Sverige har tjatet från omgivningen så smått börjat avta nu (jag är 37), jag tror de flesta börjat ge upp. Men så intressant om hur den här pressen skiljer sig mellan olika platser. Jag läste om en forskare på Uppsala universitet som forskat om mammor i svensk litteratur som lämnar sina familjer (https://www.uu.se/en/media/article/?id=5588&typ=pm&lng=sv). En av hennes teser bygger på att man i Sverige jobbat så hårt under många år för att underlätta för just barnfamiljer med generös föräldraledighet och barnbidrag osv och att detta skapat starka familjecentrerade normer. Den litteratur hon analyserar kan ses som en slags motreaktion på det här. Spännande ämne!

  • Jenny

    Hatar nar folk fragar “men din man da, tank om han vill ha barn?” ja, da skulle vi nog inte gift oss om det var fallet -__- Nar jag var liten, tyckte jag det var obehagligt att leka med bebis dockor, fast jag gjorde det anda. Men fick alltid en konstig acklad kansla. Jag tar det som ett tecken pa att jag ocksa alltid vetat att barn ar inget for mig.

  • Linda

    Har heller aldrig haft någon biologisk klocka som tickat och är 46 nu. Har tänkt att barn vore praktiskt när man blir gammal så man har någon som ser till en, men fjäskar järnet för mina systerdöttrar istället så tänker tvinga dem.:) Har också vetat hela mitt liv. Mina vänner åhade sig över söta barnkläder när vi var på stan när jag gick på högstadiet, tänkte ut framtida barnnamn osv och jag fattade ingenting. De enda namn jag var intresserad av var på framtida hundar.:) Har bara dejtat en kille som ville ha barn och jag försökte verkligen tänka efter om jag kunde tänka mig det då men fick bara ångest och förhållandet tog slut efter några månader. Är så himla nöjd med vårt barnfria liv, vi reser, sover länge på helgerna om vi vill, ägnar oss åt våra hobbies osv. Helt fantatiskt skönt. Har heller aldrig haft någon längtan efter att vare sig förlova mig eller gifta mig, får ångest över det också och behöver inga papper på att det är vi för livet. Har varit hyfstat förskonad från kommentarer men har såklart också fått höra att jag inte kan förstå meningen med livet om jag inte har barn (eh, tack liksom…), och även att jag kommer att dö olycklig om jag inte gifter mig och skaffar barn (det här var när jag var singel, också eh tack…). Folk alltså, men tror det blir mer och mer accepterat att inte leva Svenssonliv, har flera vänner som lever som vi gör.

    • Sanna

      Jamen visst är det skönt att kunna göra vad man vill!? Men alltså det där med att skaffa barn för att man vill ha någon som tar hand om en när man är gammal, det skulle inte jag vilja. Alltså sätt mig hellre på något hem än att tvinga någon som inte har valt det själv att bli min caretaker (plus att det här är en sån kvinnofälla)!

      • Linda

        Nej, det vill ju inte jag heller såklart! Har aldrig tänkt tanken seriöst.:) Det är dock det enda jag är orolig för, att det är lite läskigt att kanske vara ensam i världen när man är gammal och kunna hamna varsomhelst utan att någon kollar att man blir väl omhändertagen. Skulle dock såklart inte skaffa barn för det. Mina systerdöttrar får göra det helt enkelt.;) Har jobbat på äldreboende och kan säga att just där, och säkert på många andra ställen också, skulle jag aldrig vilja hamna. Rena mardrömmen med otroligt elak personal som slet och drog i de gamla, och pratade skit om dem över deras huvuden. Hade det varit idag när jag är äldre och tuffare så hade jag anmält dem men vågade inte då.

      • Linda

        Insåg att jag var otydlig i min första kommentar. Jag menade alltså inte att jag vill ha någon som tar hand om mig, som i att de skulle sköta mig i hemmet. Bara att det skulle kännas tryggt ha någon som ser till att man hamnar på ett bra äldreboende, blir väl omhändertagen osv., alternativt inte ligger död i månader i sitt hem utan att någon märker det. Skulle aldrig begära att någon sköter om mig helt.

  • Sonja

    men det där är ju lustigt. jag blir 45 i år och har aldrig i hela mitt liv känt en önskan eller längtan efter barn. någonsin. nu är det väl mer en fråga om min allmänna framtoning och så men jag får sällan eller aldrig frågan om det. och jag vill ändå tro att det börjar bli lite mer vedertaget att ALLA faktiskt inte vill ha barn. Fredrik Wass hade ett intressant inlägg om det här för en tio år sen, och kommentarerna är ENORMT intressanta, framför allt när det handlar om de som ändå fick barn och känner sedan att de ångrar att ha blivit föräldrar. Om du inte läst: https://www.fredrikwass.se/2012/10/30/tankar-om-barnfrihet/

    Och alla de som får kommentarerna “men din man då?”. Ja herreminje. Min man vill inte heller ha barn. Och det där med att “ha barn för att någon ska se efter en när en blir gammal”? Inga garantier där, alls. Noll.

    Jag har tyckt att det är svårt ibland, när jag inte vet om det är jag som vill eller inte vill saker (ha barn) eller om det bara är en motreaktion mot den rådande normen. Men oavsett: nej, vissa av oss bara vill inte. Och så är det.

    • Sanna

      Ja, kom det inte ut någon studie ganska nyligen som visar att en hyfsad andel av föräldrar (alltså typ 6% om jag minns rätt) ångrar att de har skaffat barn? Vilken mardröm det vore. Och ja, det är helt okej att bara inte vilja. Man får göra som man vill.

  • emma

    oh, tack för poddtipset, ska lyssna! fastän jag har en fyramånaders hemma så identifierar jag mig med barnfria, haha.

    jag har faktiskt aldrig varit med om att folk har frågat mig om jag vill ha barn, eller frågat när det är dags att skaffa barn. till viss del beror det väl kanske på att jag bor i stan och att jag umgås med många som inte har barn. men efter 35 märkte jag däremot att folk förutsatte att jag inte ville ha barn, vilket gjorde mig väldigt paff. bara för att jag inte pratade om barn så tog folk för givet att jag inte ville ha …? det var konstigt. för mig har barn funnits på kartan, fast i någon väldigt avlägsen framtid.

    jag är fö otroligt glad att jag väntade tills efter 40 innan jag skaffade barn (och väldigt glad över att det ändå gick så pass fort att bli gravid, vet ju att det inte är alla förunnat osv). jag har en senior position på mitt jobb och en bra inkomst och behöver inte känna ångesten att behöva klättra i karriären samtidigt som jag skaffar barn. jag har tillbringat 20 år av mitt liv med att slarva runt på olika klubbar och uteställen och har inte fomo över att jag nu går in i en period där det måste pusslas med tid och scheman för att kunna göra det. jag har levt tillsammans med min kille i över tio år och vet alla hans bra och dåliga sidor, och framförallt, jag känner mig själv och mina dåliga sidor och är nu psykiskt rustad att ta hand om ett barn (vilket jag inte var i trettioårsåldern).

    min största rädsla kring att skaffa barn har aldrig egentligen varit själva barnet i sig, utan att man då behöver träffa andra föräldrar osv. personer som man inte valt att umgås med men som man på olika sätt måste förhålla sig till. det är kanske det enda jag sörjer just nu, friheten att umgås med vem man vill på sätt man själv väljer, och framförallt friheten att välja bort sånt man inte vill ha i sitt liv.

    • Anna Nio

      Åh, relaterar så starkt till det där med tvångsumgånge med andra föräldrar, huuu. Har fortfarande inte hittat nån riktigt RIKTIG föräldrakompis att hänga med medan våra barn leker med varandra. Har lyckligtvis kompisar som jag haft pre-barn som själva fått barn i ungefär samma tidsram som jag, så den möjligheten finns i alla fall. Men som sagt, tvångsumgås med andra VUXNA som man inte har nåt gemensamt med? Nej. Usch. Är nästan lika dålig på detta på arbetsplatser, för övrigt, haha. Går aldrig med AW och sånt – vi har ju inget att prata om?

    • Sanna

      Tycker att det är jättespännande att ni väntade med barn till 40+, det känns ju otroligt vettigt. Så himla typiskt att det är svårt (eller omöjligt) för många kvinnor att få barn när man äntligen är i en ålder där man har sin shit together. Det där med att lägga hela sin karriär på is i några år för att skaffa barn får ju riktiga långsiktiga konsekvenser, speciellt ekonomiska.

  • M

    Åh vad grymt att du är med i den podden! Har lyssnat på alla avsnitt men inte denna än, ser fram emot det iom att jag ändå följt dig här ett tag så ska bli roligt att höra.
    Jag är också barnfri, 39 år, tillsammans med en man som också är barnfri. Aldrig känt att jag vill ha barn. Skulle ha steriliserat mig i januari men covid satte käppar i hjulet så nu får jag vänta ett tag till tyvärr.

    Skönt att du är öppet barnfri, behövs mer sånt!

    • Sanna

      Åh vad roligt, ja det är en bra podd, känns verkligen som att de behövs! Spännande med sterilisering, hoppas du får göra det snart och att allt går bra!

  • Hanna

    Jag är tvärtemot kommentarerna ovan; jag har nog velat ha barn hela mitt liv, typ sen jag lekte med dockor och “mamma, pappa, barn”. Nu är jag supervuxen (45 år) och har tre barn, precis som jag önskade.

    Men jag tänker ofta på hur lyxigt det måsta vara att inte vilja ha barn. Barn tar ju mycket tid, kostar pengar och med två tonåringar kostar det massor med energi och ilska… Fatta hur mycket tid och pengar jag haft om det bara skulle räcka till mig själv 🙂 Självklart ångrar jag inte mina barn, men det är ju mitt (och min mans) val. Likväl som de som inte vill ha barn inte ångrar sitt beslut.

    Att däremot inte kunna få barn är ju en helt annan femma, fruktansvärt att inte kunna få det man så hett önskar. Och kanske utöver det få kommentarer om varför man inte har barn.

    • Sanna

      Men det är ju det som är det fina, att man får göra som man vill! Men håller med om att det måste vara otroligt svårt att vilja ha barn men inte kunna. Har en kompis som är i den sitsen just nu och vi pratade just om hur orättvist det är. Fy för att inte kunna välja själv.

  • L.

    Haha JA. Alltså hjälp. Jag jobbar med barn – jag älskar verkligen ungar, är jätteintresserad av barns utveckling genom lek, konst och kultur – osv. Men vill -inte- ha egna barn. Det räcker jättefint att jobba med dom. Shit vad det är svårt för folk att begripa det! Oftast när det “kommer fram” att jag inte har barn, så läggs huvuden lite på sned och man anar att folk tänker “jamen stackarn, hon KAN nog inte få barn 😥”
    Jag har chihuahua liksom, finns ingen plats till annan kärlek i mitt privatliv!

    • Sanna

      Oj vad roligt att höra från någon som älskar barn men ändå inte vill ha egna. Jag kan inte relatera lol, men vad fint det låter ändå. Och chihuahor är bäst ❤️

  • Helen

    Hejja valfriheten alltså! Fattar inte varför både vilt främmande människor men även vänner och bekanta måste lägga sig i varandras liv och liksom mästra varandra. Både vad gäller val av partner, barn eller inte, boende, politik och en massa andra grejor. Låt varandra vara som man är liksom. HUR svårt kan det vara? Visst man måste ju ha olika åsikter såklart men varför inte respektera och njuta av varandras olikheter? Vem vill vara med en person som är exakt som en själv? Inte jag i alla fall, skulle ju vara hur trist som helst.
    Önskar dig en fin barnfri helg 🙂

  • Linda I

    Jag lyssnade på podden och du var jättebra!
    Viktigt att lyfta att man faktiskt kan göra olika val i livet, alla behöver inte skaffa barn (eller leva i normativ tvåsamhet).

    Jag är 50 och har vetat sedan jag var i 13-14-års åldern att jag inte vill ha barn. Inget jag har ångrat utan jag har varit mycket nöjd med det. 🙂

    Jag har inte fått höra så mycket kommentarer/åsikter kring min barnfrihet utan folk har varit respektfulla kring det. Senaste 10 åren har jag dock haft en lägre profil och inte varit lika öppen kring min barnfrihet. Jag har känt att det i Sverige blivit en hårdare norm och ett större fokus kring att skaffa barn som inte fanns på 90-talet och början av 2000-talet, när jag var 20-35. Beror det på att man i större utsträckning kan få barn med IVF/äggdonationer etc nu? Så att det liksom inte finns orsak att ”slippa undan”?

    • Sanna

      Åh tack snälla!

      Intressant om det är som du säger, att det har blivit en hårdare norm i Sverige. Det är ju märkligt, Sverige som ändå är ett ganska progressivt land på den globala skalan. Så undrar vad det beror på!

  • HANNAH

    Jag trodde när jag var yngre att jag ville ha många barn. Har tre småsyskon och många kusiner och barn runt mig överallt när jag växte upp. Sen när jag var 32 fick jag min dotter. Det var planerat och allt, men jag verkar inte vara gjord för att vara gravid. Hade så ont. Och förlossningen var ett fiasko. ÄLSKAR min dotter över allt, men vill verkligen INTE ha fler barn. Det triggar igång folk så mycket va. Jag har ju ett, det är klart att jag vill ha fler. Nu är min dotter 4 år och vi får både jag och min man frågor ganska ofta på när nästa kommer. Nej säger vi. Det blir en hund som nästa barn.

    • Sanna

      Ja, herregud, det är som att det inte GÅR att göra rätt i vissa människors ögon. Det ska väl vara exakt 2,5 barn för att det ska räknas.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *