För ett knappt år sen skrev jag ett inlägg om mina mål inför 2018. Nu när året nästan är slut tänkte jag att det kunde vara dags att se hur det gick.

Mål 1: Att resa mer – men flyga mindre

Det här gick alldeles strålande under årets första 7 månader. Tog hojen överallt (till exempel till Kanada – se bildbevis ovan – och Mexiko), men körde knappt bil och flög nog inte alls. Sen fick jag ett nytt jobb som kräver att jag flyger till Ohio ca en gång i månaden. Nästa år kommer jag inte heller kunna undvika att flyga eftersom jag saknar min familj och Sverige och planerar att komma och hälsa på. 

Däremot är detta första gången på fyra år som vi inte flyger någonstans över julen. Det regnar och blixtrar och åskar i San Diego och jag får använda all självbehärskning jag har för att inte börja kolla resor till typ Belize eller Dominikanska republiken. Eller Hawaii. 

Mål 2: Att ta tag i att skaffa amerikanskt medborgarskap

Jag hade glömt att det här var ett av mina mål för året, men jag skickade in min ansökan om amerikanskt medborgarskap för bara en dryg vecka sen, så det var ju precis i tid. Enligt USCIS hemsida bör jag om allt går som det ska bli beviljad medborgarskap i januari 2020. Precis i tid för att hinna rösta i det årets val.

Mål 3: Att lära mig spanska

I december förra året var jag i Guatemala i en vecka med 9 kompisar, varav ingen pratade speciellt bra spanska. När vi kom hem bestämde vi oss kollektivt för att börja ta spanskalektioner. Vi hittade en tid och dag som funkade för alla, och jag lyckades till och med hitta en privat spansklärare som vi hade råd med och som kunde undervisa oss en gång i veckan. Hon skickade oss övningsprov för att se vilken nivå vi var på, och vi var alla redo att börja lära oss spanska på riktigt.

Sen blev en av lärarens familjemedlemmar sjuk och hon var tvungen att åka hem till Argentina på obestämd framtid, bara en vecka innan våra lektioner skulle börja. Och då blev det liksom inte av att någon började om med att försöka hitta en ny lärare.

MEN. Igår nådde jag ändå milstolpen att ha pluggat spanska varje dag i 100 dagar (!) på Duolingo. Så även om mina kompisar inte aktivt lär sig spanska just nu känner jag att jag har kommit en bit på vägen.

(Duolingo är alltså en gratisapp där man kan lära sig en hel massa olika språk. Den funkar rätt bra för mig eftersom jag pluggade spanska i fyra år i skolan och därför redan kan en del. Det är eventuellt svårare om man börjar helt från scratch eftersom man inte direkt får några lektioner eller förklaringar. Det är bara som ett enda långt popquiz.)

Sa jag att jag gick och såg Gräns på bio här förra veckan? Den visades på en liten indie-biograf jag aldrig varit på tidigare, med  rum för omkring 40 personer. Filmen visades klockan 17 på en fredag och jag hittade ingen att gå med, så jag gick själv. Det var kanske fem andra personer där. 

Jag tyckte mycket om den här filmen, men såhär i efterhand är jag nog ändå rätt glad att jag gick dit själv. Tänker mig att amerikaner i allmänhet inte är vana vid så här råa, nakna, liksom “fula” filmer. Den där väldigt explicita, och märkliga, sexscenen till exempel. Undrar verkligen hur folk hade reagerat på den. 

Gräns kändes sådär ultrasvensk, på ett bra sätt, med massor av full frontal nudity (händer aldrig i amerikanska filmer) som liksom inte är sexuell utan bara… är.  Och jag älskar att det fula bara får existera och vara fult, utan att någon ska försöka korrigera det. Det är på många sätt raka motsatsen till det mesta som produceras i Hollywood.  

Det här är väl inte direkt några nya eller revolutionerande insikter. Men det var så längesen jag såg en nyproducerad svensk film, och då är det lätt att glömma såna här nyanser. 

Jag vaknade alldeles för tidigt i morse av att jag grät. Hade drömt att jag träffade en hund som såg ut precis som Lola, vilket gjorde mig ledsen i drömmen och fortsatte att göra mig ledsen när jag vaknade med hela kudden full av tårar. 

Annars har vi väl accepterat att vår lilla hund är borta för evigt. Vissa dagar är jobbigare än andra. Kanske är det lättare för oss eftersom vi hade delad vårdnad om Lola med Pauls ex, så vi är ändå vana vid att inte ha någon hund alls vissa veckor. Huset känns kanske inte lika tomt för oss som det gör för heltidshundägare som förlorar sina djur. Jag vet inte.

Senare i veckan ska vi i alla fall vara hundvakter åt vår kompis Brittanys hund Lucy, som också är en chiweenie (chihuahua- och tax-blandning, precis som Lola). Det blir fint.

Annars är jag väldigt tacksam över att det är december. Inte för att det är en månad jag gillar speciellt mycket, men för att november är över. Det är alltid årets sämsta månad, men i år var november verkligen extra sämst.

Ska försöka bli bättre på att blogga igen. Jag har bloggat i så många år att nästan allt jag gör och funderar på dyker upp som blogginlägg i mitt huvud, måste bara sätta mig och faktiskt skriva ner dem.

Idag är det Thanksgiving. Paul och jag skulle egentligen ha tagit hojarna och åkt på en fyra dagars roadtrip till Arizona idag, men jag är förkyld och en av Pauls familjemedlemmar fick som sagt en stroke förra veckan. Så han har åkt upp för att hälsa på sin familj i LA medan jag sitter hemma och hostar. Inte precis vad vi hade planerat, men så är det ibland. 

Det är ändå rätt skönt. Thanksgiving är en sån högtid jag helst undviker att fira. Och ända sen jag började jobba hemifrån på heltid i augusti har jag börjat dra mig mer och mer för att lämna huset. Jag gillar att vara hemma och får tvinga mig själv att gå ut på dagarna. Det kommer bli ännu svårare utan en hund som behöver gå ut minst en gång om dagen…

Jag är så trött på att vara sjuk, men nu har jag i alla fall en ursäkt för att bara sitta hemma och läsa böcker i ett par dagar. Tar tag i ett mer aktivt liv nästa vecka istället. 

Tack för alla snälla ord på förra inlägget. Vi har fått enormt mycket kärlek och stöd de senaste dagarna. Det hjälper.

Den här veckan har ändå varit ett rent helvete, en av de värsta veckorna i mitt liv. Vi kan ta alla händelser i ordning…

På måndagen förlorade vi vår hund.

På tisdagen var både Paul och jag hemma från jobbet, jag grät precis hela dagen och han insjuknade samtidigt i någon sorts influensa. På kvällen fick jag ett meddelande från min chef som sa att han just hade fått sparken. 

På onsdagen var jag tvungen att flyga till Kentucky för en tredagars jobbgrej. Paul var sjuk och vi var båda ledsna och hjärtekrossade och jag ville inte lämna honom, men jag ville samtidigt veta vad som hände på jobbet, med tanke på nyheterna från dagen innan.

På torsdagen fick vi veta att en av Pauls närmaste familjemedlemmar hade blivit diagnostiserad med cancer, och sedan fått en stroke. Paul själv var så sjuk att han inte kunde lämna soffan eller äta något.

På fredagen började jag också känna mig sjuk. Det var snö och minusgrader i Kentucky. Jag var ledsen och sov inte mer än en timme på hela natten.

På lördagen var jag tvungen att kliva upp klockan fem på morgonen, efter en sömnlös natt, för att flyga hem igen. Vi skulle på bröllop på eftermiddagen, men jag blev bara sjukare och sjukare under dagen och hann knappt ta mig hem innan jag totaldäckade. 

Nu är det söndag och jag känner mig tacksam över att den här helvetesveckan nästan är över. Sen jag kom hem igår har jag hunnit sova i 11 timmar och läsa ut två böcker, och nu sitter jag i solen och tankar d-vitamin med två varma katter bredvid mig. Nästa vecka blir bättre.

Hej bloggen! Jag är här ^^, precis norr om Lake Tahoe, för att skriva ett reportage om Rebelle Rally för Roadtrippers. Jag flög in till Reno, Nevada tidigare idag och blev upplockad på flygplatsen av en kvinna som hette Barbara. Hon körde mig dit jag befinner mig nu, i Squaw Valley (där vinter-OS ägde rum 1960), och sen åt jag middag med henne och en annan journalist, båda två i 60-årsåldern. Vi är alla kompisar på Facebook nu.

Om två dagar börjar själva rallyt, och innan dess är det tänkt att jag ska lära mig att navigera i öknen utan hjälp av GPS, så bara med en karta och kompass alltså. Jag är lite nervös över detta.

Det är regnigt och bara några ynka plusgrader ute. Idag och imorgon bor jag på hotell. Jag bor av någon anledning helt ensam i en gigantisk svit med två sovrum och två badrum, plus kök och vardagsrum. Men när själva rallyt börjar så är det att tälta som gäller, så jag passar på att njuta av dubbla täcken och varmvatten medan jag kan.

Jag är så trött på män efter den här veckan. Mer än vanligt alltså. (Nej, inte alla. Men bra jävla många.) Om det var någon som kollade på Senatens förhör av Dr. Christine Blasey Ford och Brett Kavanaugh i torsdags, samt det efterföljande mediedrevet, så vet ni vad jag menar.

Inte för att USA någonsin har varit ett jämställt land, verkligen inte, men sen Trump blev president är det liksom ingen som ens försöker låtsas att jämställdhet är något man eftersträvar längre. Snarare tvärtom. Ju fler rika, vita män i maktposition, desto bättre. 

Min lösning på detta?

Mansfri oktober.

Om en dryg vecka sticker jag till Tahoe på Rebelle Rally, ett offroad-race bara för kvinnor mitt ute i öknen. Och dagen efter att jag kommer hem från Rebelle så är det dags för Babes Ride Out, ett motorcykel-camping-event bara för kvinnor (och ickebinära), också i öknen. Inga män på två veckor. Fy fan vad skönt. 

Jag vet att vissa har problem med separatistiska tillställningar och tycker att det är kontraproduktivt och inte löser några problem. Jag håller inte med. Mansfria festivaler och event BEHÖVS. Om inte annat för att ge ickemän andrum och frihet att göra sånt som vi annars kanske inte skulle ha utrymme för. 

Jag har inte varit på Rebelle Rally tidigare, men det här blir mitt sjätte år på raken på Babes Ride Out, och jag vet av erfarenhet vilken jävla frihetskänsla det är att kunna röra sig fritt utan att behöva oroa sig för mansfasoner. Kvinnor går runt topless utan att bli sexuellt trakasserade, man kan dricka sig full och dansa utomhus hela natten utan att någon raggar eller tafsar eller beter sig creepy, och folk är i allmänhet extra hjälpsamma och respektfulla.

Det är som att vara omringad av 2000 av de där fantastiska tjejerna man träffar i toakön som lånar ut sina läppstift och tamponger och ger varandra komplimanger. Som en extra bonus är det helt fritt från killar som mansplainar motorcyklar för en.

Och hur ska vi ens orka krossa patriarkatet om vi inte får vara ifred åtminstone några dagar om året?

Här är några grejer jag oroar mig över just nu, i skrivande stund. Vi kan ta dem i storleksordning, med den minst allvarliga först. 

3. 46-gradig värme

Om några timmar tar jag, Stacey och Lexy hojarna till Joshua Tree för att fira vår kompis Edys möhippa hela helgen. Vi har hyrt ett stort Airbnb-hus med pool precis utanför Joshua Tree National Park, som är ett av mina favoritställen i hela världen. Det ska bli fint. Något som dock inte ska bli lika fint är vädret. Vi behöver köra genom Palm Springs för att komma till Joshua Tree och där är det den här helgen 46 grader varmt. FYRTIOSEX. Och vi sitter på hojar i motorcykelmundering utan AC. Det känns på riktigt som att det kan bli farligt detta.

I Joshua Tree är det “bara” 39 grader. Härligt.

*

2. Skottlossning i Cincy

Måndag morgon, bara några timmar efter att jag har kommit hem från Joshua Tree, flyger jag till Cincinnati där mitt jobb har huvudkontor. Eftersom jag knappt kommer ha tid att packa på söndag tänkte jag göra det igår istället. Precis när jag började packa fick jag ett sms från Katie: “Is everyone at your work ok? I just heard about the shooting.” Det visade sig att det precis hade varit en masskjutning i downtown Cincinnati, ungefär två kilometer från mitt jobb. Fyra personer döda.  

Sånt här sker ju precis hela tiden i USA, det är vardagsmat. Men när det händer i närheten av där man bor eller jobbar blir det liksom verkligt på ett helt annat sätt. 

*

1. Valet i Sverige

Vågar knappt tänka på att det är val i helgen. Jag vet att jag tjatar om detta, men det känns verkligen som att Sverige är på väg att göra exakt samma misstag som USA: att rösta in en populistisk högerextrem ideologi, och sen bara stå och se på medan demokratiska värderingar och mänskliga rättigheter nedmonteras en efter en. Snabbt går det också. Trump har inte ens varit president i två år och vi är redan mitt uppe i en konstitutionell kris. Diktatur light, på väg mot diktatur på riktigt. Så sjukt läskigt är det.  

*

Men, ja. Nu sticker jag till öknen och hänger i en pool hela helgen istället för att tänka på allt detta. Om jag inte brinner upp på vägen, det vill säga.