Igår kom jag hem från en 9 dagar lång motorcykelroadtrip tillsammans med Katie. Det var en så fin resa, och så otroligt välbehövlig just nu. Jag behövde verkligen få komma hemifrån och vara ledig och inte behöva tänka på annat än fina vyer och var nästa måltid skulle intas i en dryg vecka. 

Nu är jag dock tillbaka i verkligheten igen och måste hitta någonstans att bo. Har hela mitt kontor fullt av flyttkartonger, men ingenstans att flytta. Det råder ingen direkt bostadsbrist i San Diego och brukar vara hyfsat lätt att hitta något (så länge man har råd att betala för det ?). Men jag har just nu ett par väldigt specifika kriterier som gör det mycket svårare än det brukar vara:

1. Jag behöver ett garage för mina motorcyklar. Det är sällsynt. 
2. Jag har TRE husdjur. Många ställen är ok med en (liten) hund eller en katt, men det är svårt att hitta hus eller lägenheter där man får ha både hund och katt. 

Jag finkammar alla annonser på nätet och kör runt på måfå i kvarter jag gillar för att leta efter “For Rent”-skyltar. Har kollat på ett par ställen men inget har känns rätt hittills. Eller jo, ett hus och en lägenhet, men i huset fick man inte ha hund och någon annan hann före på lägenheten. 

Paul har sagt att jag får bo kvar i vårt gemensamma hem så länge jag vill/behöver, vilket såklart underlättar, jag kommer liksom inte att bli hemlös. Men jag är verkligen redo att flytta till ett eget ställe och börja mitt nya liv. Det liksom kliar i hela kroppen av otålighet just nu, hatar den här limbokänslan. 

Men med det sagt så har jag en miljon fina bilder från min roadtrip att visa er (sneak peek från Yosemite ovan). Ska bara hinna gå igenom och redigera lite foton först. Återkommer.

Det är högsommar i San Diego trots att hösten officiellt börjar om några dagar. September är min favoritmånad i Kalifornien, kanske för att jag älskar varma sommarnätter mer än livet självt. Det har varit runt 35 grader varmt de senaste dagarna vilket jag egentligen inte har något emot. Däremot blir vårt hus som en bastu när det är så här varmt, och trots flera fläktar som står påslagna dygnet runt och trots att jag har AC inne på mitt hemmakontor, så är det skönt att komma ur huset ibland. 

Idag jobbar jag från ett kafé precis vid stranden i Ocean Beach. Sitter vid ett fönsterbord och tittar ut på palmerna, den blå himlen och Stilla Havet. Folk kånkar på surfbrädor eller cyklar förbi i bikinitopp eller bar överkropp. Det är väldigt kaliforniskt alltihop. 

När jag flyttade hit för ganska exakt 11 år sen (mitt 11-årsjubileum i USA var första september) bodde jag i en lägenhet bara några kvarter härifrån. Innan vi hade fått internet installerat i lägenheten brukade jag promenera till just det här kaféet med min laptop för att blogga och skicka in skoluppgifter och sånt. Det känns som en hel livstid sen. 

Jag är väldigt sällan vid stranden. För oss som bor i North Park (San Diegos svar på Södermalm, typ) är “the beach” ett ganska främmande koncept. San Diego som stad är ganska utspridd och man håller sig ofta i det område man bor. Vi har det mesta vi behöver i North Park med omnjed, inklusive alla våra favoritrestauranger och bryggerier, plus att alla våra kompisar bor där. 

Vid stranden är det en helt annan typ av människor. Mycket hippies och surfare och turister. Men i och med att jag numera är så illa tvungen att ta mig ner till stranden en gång i veckan för att åka wakeboard har jag börjat uppskatta detta mer och mer. Jag har bott i kuststäder hela mitt liv och skulle ha svårt att inte bo nära havet. Har dock länge tänkt att det räcker med att veta att havet finns där, även om man inte ser det så ofta. 

På sistone har jag börjat känna att det kanske inte alls räcker. Det har kanske något att göra med att USA håller på att gå käpprätt åt helvete och att jag hela tiden måste rättfärdiga för mig själv varför jag faktiskt vill bo i det här jävla landet. Vädret och havet är två stora anledningar. Så det är väl lika bra att utnyttja båda till fullo så länge det fortfarande går.

Det här känns som världens längsta dag. Den började vid 7-tiden imorse när jag tog hojen till stranden för min första wakeboardlektion. Det var jag och typ tio 19-20-åringar som får universitetspoäng för att ta den här kursen. Jag har nog aldrig känt mig så gammal, jag var minst 10 år äldre än alla andra där. Idag var det dock bara introduktion, så inget brädåkande ännu. Däremot var jag och tre personer till tvungna att göra ett simtest för att få fortsätta kursen. Medan resten av deltagarna stod bredvid och kollade på. 

Det är egentligen min värsta mardröm att stå i baddräkt framför en massa påklädda tonåringar. Men det är högsommarvärme i San Diego just nu och det var över 30 grader varmt ute redan klockan 9 på morgonen, så att få börja dagen med att både ta en motorcykeltur och simma i Stilla Havet kändes som en sån enorm lyx att jag inte ens orkade bry mig om något annat. Hade kunnat stanna i vattnet hela dagen.

Nu sitter jag på en hotellrestaurang i Clackamas, Oregon och dricker en öl och skriver detta istället för att skriva färdigt en artikel jag har deadline på idag. Jag har precis ätit en strålande middag på burrata och broccolini. Burrata är eventuellt det godaste som finns, och åtminstone 80% av anledningen till att jag aldrig lyckas vara vegan speciellt länge. 

Imorgon bitti ska jag hämta upp en motorcykel, och sen är det roadtrip i ett par dagar som gäller. Ska försöka bli bättre på att uppdatera här, men annars får ni gärna hänga med på Instagram (@cylinderella). Hav och berg och minst en nationalpark utlovas. 

Jag känner mig rastlös. 

En grej som hände när jag var i Sverige hela juli var att jag gick så himla mycket. Snittade på nästan en mil om dagen. Här i San Diego går jag ingenstans. Förutom en daglig promenad runt kvarteret med lillhunden, men den är så kort och långsam så den räknas knappt. 

Jag saknar att promenera, men jag vet inte riktigt vart jag skulle gå. Vi bor djupt inne i ett villaområde med få saker inom gångavstånd (och dessutom är det en miljon grader varmt just nu, vilket gör det ännu knepigare att vara ute och röra på sig). I Stockholm bodde jag mitt på söder och promenerade överallt. Tog knappt tunnelbanan, om jag inte skulle utanför tullarna. En gång tog jag en Uber för att det spöregnade och jag hade packning. Men annars: fötter. 

Det är märkligt hur lätt det var för mig att liksom falla in i mitt gamla liv. Här har jag aldrig hörlurar eller böcker med mig, och måste ta bilen (eller ja, motorcykeln då eftersom jag precis sålde min bil) för att ta mig någonstans. I Stockholm promenerade jag runt och lyssnade på musik och poddar, och hade alltid en bok i väskan om jag skulle hamna på en buss eller ett tåg. 

Det finns så många grejer jag saknar med Sverige. Inte tillräckligt för att vilja bo där, men ändå så att det liksom ligger och skaver. Maten är en grej, all mat är godare i Sverige, det är ett 100% sant påstående. Och så då att man (i alla fall i storstaden) kan ta sig runt utan att behöva köra. 

Jag älskar att jobba hemifrån, men när arbetstagen är slut behöver jag ta mig ut ur huset för att inte helt förlora förståndet. Igår jobbade jag halva dagen från ett café, det hjälpte lite. Annars sitter jag här klockan 16:30 och försöker komma på något att göra. Vad gör folk efter jobbet egentligen? Antar att de som jobbar på kontor har motsatt problem och bara vill hem, men typ frilansare då? Vad gör man? 

Vet ni, jag är så enormt ointresserad av sport 99% av tiden. Sen blir det plötsligt fotbolls-VM och jag förvandlas till någon sorts extrempatriotisk sportfåne. Överväger på riktigt att kliva upp klockan 5 på morgonen för att ta mig till närmaste öppna bar och se Sverige spela mot Thailand på söndag (matchen är klockan 6 kalifornisk tid). 

Nu när jag är amerikansk medborgare borde jag kanske heja lika mycket på USA, men det går bara inte. Nästa vecka spelar USA mot Sverige och jag är fullt beredd att ensam representera blågult bland alla amerikaner. 

Jaja, det här är väl kanske inte så himla intressant. Jag har varit sjuk sen i torsdags och kan inte sluta hosta. Skyller detta på vår kompis Adam som blev sjuk under vår roadtrip. Han smittade Paul som smittade mig. 

Jag har klippt mig också. En helt ny frisyr, blev så trött på att ha page. Har dock varit sjuk och legat hemma och svettats (eftersom det plötsligt blev sommar) i otvättat hår nu några dagar, så det finns ännu inga bilder på den nya frisyren. Något att se fram emot när jag mår bättre! Det, och lite bättre bloggfrekvens kanske. 

Jag och Katie har tatuerat in varandras namn på benen. Hon har mitt och jag har hennes. Det är som en dyrare och mer permanent version av de där bästishalsbanden man hade som barn, ni vet? Där man hade ena halvan av ett hjärta runt halsen?

För mig som bor så långt bort från min familj är mina vänner otroligt viktiga. De är som en surrogatfamilj och jag vet inte vad jag skulle göra utan dem. En av anledningarna till att just Katie och jag har kommit varandra så nära är att vi delar en helhjärtad övertygelse om att vi inte vill ha barn. Någonsin. Med Katie behöver jag inte vara rädd för att hon en dag kommer överge mig för att börja leva familjeliv. 

En grej som jag nästan aldrig hör någon prata om är nämligen vad som händer med en vänskap när den ena personen väljer att skaffa barn och den andra väljer att låta bli. Och den sorg som kan uppstå när man som vän blir bortvald — oavsett om det är den nya föräldern som väljer bort barnlösa vänner eller tvärtom. 

För det GÅR inte att fortsätta umgås precis som vanligt med någon som plötsligt har en helt ny människa att ta hand om. Föräldrar har andra prioriteringar än icke-föräldrar — såklart, det vore konstigt annars. 

Och jag tycker att det är viktigt att tillåta sig själv att sörja över detta. 

Vi har ett par personer i vår extremt tighta kompisgrupp som pratar om att eventuellt försöka skaffa barn någon gång i framtiden. Och det är väl orealistiskt att tänka sig att ett helt gäng på 10 personer som alla är mellan 30 och 40 skulle fortsätta vara barnlösa för evigt. Vi kanske inte kan förvänta oss att vi alltid kommer åka på semester eller köra motorcykel på helgerna eller gå ut och ta en öl på en vanlig onsdag tillsammans hela gänget. 

Jag älskar mina vänner, och jag älskar mitt barnfria liv. Och jag förväntar mig självklart inte att någon av de vänner som kanske väljer att skaffa barn en dag någonsin kommer att välja sina kompisar framför sina barn. Men för mig innebär detta också att jag har mycket svårare att låta personer som inte har svurit en barnfri ed att komma mig nära. 

Paul och jag är tacksamma varje dag över våra barnfria liv. Katie och hennes man känner likadant. Så om alla andra vi känner skulle få för sig att skaffa barn har vi alla fall varandra. Och det tycker jag att det är värt att tatuera in varandras namn över. 

Det känns som att väldigt många jag känner har börjat det här året med att ta en paus från sociala medier, eller från sina mobiler i allmänhet. Jag tror att det är hälsosamt att köra lite digital detox då och då, speciellt om man märker att man börjar hamna i någon sorts beroende eller annat negativt beteende. 

Jag har också känt mig less på sociala medier på sistone. Skrev ett inlägg specifikt om Instagram för ett tag sen. Min lösning har dock inte varit att använda mobilen mindre, utan att använda den på bättre sätt. Är inne i en period just nu där jag bara vill lära mig så mycket som möjligt. Så jag använder olika appar för att lära mig grejer på ett roligt sätt. Som ett litet barn. Men det funkar.

Minst en gång om dagen numera pluggar jag spanska med Duolingo (är inne på dag 160 på raken av detta), övar mig på geografi med Seterra och löser dagens New York Times-korsord. Paul och jag har även plöjt oss igenom alla säsonger av Jeopardy på Netflix, och igår köpte vi ett Trivial Pursuit som vi antagligen kommer tillbringa alla kvällar framöver med.

Det har nästan blivit som ett eget sorts beroende att insupa så mycket kunskap som möjligt. Men det känns ändå mer produktivt än att bara sitta och scrolla på Instagram flera timmar om dagen. Eller att läsa Twitter, vilket jag fortfarande gör, men betydligt mindre än tidigare. 

Jag dömer ingen som är beroende av sociala medier, utan tänkte bara dela med mig av detta eftersom det har funkat för mig. Tar även gärna emot förslag på andra appar där man kan lära sig saker!

Fick följande kommentar av Sara, angående detta, och tänkte att jag svarar i ett eget inlägg:

En fundering som en vän lyfte när vi pratade om Trump och hans elände var ifall en kvinna verkligen kan utmana honom om presidentposten? Missförstå mig inte, helt för det! Men skulle det inte vara ”smartare” att välja en vit man som demokratisk utmanare, för att en stor del av amerikanska folket är mer benägna att köra på vita mannen-spåret? Känner mig cynisk och deppigt att tänka så men vad tror du? Är det fördomsfullt att tänka så om amerikanare? För några veckor sen var det ett gäng artiklar här i Sverige om att Trump troligen blir omvald pga att det inte finns ngn tillräckligt stark utmanare. Om du vill hade det varit intressant att läsa vad du tror krävs för att Trump inte ska bli omvald, om USA är redo för en kvinnlig president och ifall Trump kan bli omvald bara för att det är tradition att omväljas (vilket en del av nyhetsrapporteringen här hemma pekar på). Hoppas du förstår vad jag menar. ? Tycker så mkt om din blogg och dessa politiska inlägg, ger perspektiv. Lätt att sitta här hemma och förfasas på sin höga dalahäst.

***

Bra fråga! Jag har så mycket tankar och åsikter kring detta, men måste kanske lägga in en brasklapp för att jag inte är någon politisk expert utan bara en helt vanlig nyhetsknarkare som gillar att tycka saker. Ber även om ursäkt på förhand om det här inlägget låter styltigt, jag är så van vid att prata amerikansk politik på engelska att jag måste översätta det mesta till svenska med hjälp av Google (pinsamt, jag vet).

Men så här. Jag tror absolut att USA är redo för en kvinnlig president, och att det till och med, eventuellt, skulle kunna skada Demokraterna att välja en vit man som sin kandidat. Vi kan använda den här bilden (som jag lånade från The Guardian) på alla nya representanter som valdes till Kongressen i mellanårsvalet förra året som exempel:

Kolla på Republikanerna. Jag räknar till 31 nya medlemmar, och 30 av dem är vita män. Jämför med Demokraterna. De nya medlemmarna här ser mer ut som USA i stort gör, med en ganska jämn fördelning av kvinnor och män (dock fler kvinnor) och betydligt mer etnisk mångfald. 

Det här valet skedde för bara några månader sen, och känns som det mest tydliga exemplet på vilken sorts kandidater Demokratiska väljare vill se representera dem. Här är lite statistik från mellanårsvalet i november: 

• Minst 90 kvinnor valdes (eller valdes om) till Representanthuset. Det är ett nytt rekord. 
• Ilhan Omar och Rashida Tlaib blev de två första muslimska kvinnorna i USA:s kongress någonsin. Tlaib är dessutom den första palestinsk-amerikanska kvinnan i kongressen. 
• Deb Haaland och Sharice Davids blev de två första infödda amerikanerna (Native Americans) i USA:s kongress.
• Kyrsten Sinema blev USAs första öppet bisexuella senator.
• Alexandria Ocasio-Cortez (som är 29) blev den yngsta kvinnan vald till kongressen. 
• Flera delstater fick även sina första kvinnliga senatorer och guvernörer. (Källa och mer statistik här.)

Om man vill dra några slutsatser från förra årets val kan man alltså ganska lätt föreställa sig att det skulle gå bra för en ung, kvinnlig, icke-vit kandidat. Kanske bättre än för en äldre vit man (I’m looking at you, Bernie Sanders och Joe Biden).

Men med det sagt så bestäms vem som blir Demokraternas presidentkandidat genom att hålla primärval. Det är alltså fritt fram för vem som helst att ställa upp som kandidat, och sen får de Demokratiska väljarna* bestämma vem de tycker skulle vara bäst lämpad att styra landet. Och med tanke på hur hatad Trump är (av i princip alla som inte får alla sina nyheter från Fox News) lär hans motståndare ha en ganska bra chans att ta hem segern, oavsett vem motståndaren är. (Jag trodde i och för sig inte att Trump hade en chans att vinna valet 2016 så jag kan ju ha helt fel även här.)

Jag tror för övrigt att det är ett misstag att kolla på 2016 års val och dra slutsatsen att USA inte är redo för en kvinnlig president. Hillary Clinton var kanske den mest kompetenta presidentkandidaten någonsin. Men hon var också djupt avskydd av många (no doubt ett resultat av djupt rotat kvinnohat i kombination med en långvarig och ovanligt lyckad Republikansk smutskastningskampanj). Trots detta vann hon the popular vote och fick 3 miljoner fler röster än Trump. Så tänk er en kvinnlig kandidat utan allt bagage som Hillary hade. Jag är oerhört peppad på att eventuellt få rösta på henne nästa år.

Okej, det här var mina tankar kring detta. Vill gärna höra era åsikter och tankar, och om ni håller med eller inte.

(*Obs att detta är en något förenklad version, primärvalen går egentligen ut på att tillse olika ombud och kommittéer från varje delstat som sedan röstar fram en kandidat under the Democratic National Convention. Det finns alltså en viss chans att den kandidat som flest väljare föredrar INTE blir Demokraternas presidentkandidat. Amerikanska val handlar dessutom väldigt mycket om vem som lyckas samla in mest pengar, inte nödvändigtvis vem som är starkast ideologiskt. Den som är intresserad av processen kan läsa mer här.)  

För ungefär ett år sen fick jag frågan om vem jag hoppades skulle ställa upp i nästa amerikanska presidentval, och varför jag i så fall skulle rösta på dem. Jag skrev ett inlägg där jag listade fyra personer jag gärna skulle rösta på, och nu har TRE av dem gått ut och sagt offentligt att de kommer ställa upp i nästa års val: Kamala Harris, Kirsten Gillibrand och Elizabeth Warren. 

Det är visserligen ca 10 andra personer som också sagt att de tänker ställa upp i valet som presidentkandidater för det Demokratiska partiet och fler lär dyka upp inom de närmsta veckorna. En bra (?) grej med Trump är att han i alla fall verkligen har motiverat alla sina motståndare att göra allt de kan för att han inte ska bli omvald.  

Jag tror och hoppas dock att Kamala Harris, som är en av två senatorer här i Kalifornien, har en bra chans att ta hem den Demokratiska nomineringen. Och om allt går som det ska med min medborgarskapsansökan bör jag ha rösträtt precis i lagom tid för att kunna rösta på henne i nästa års primärval. Vilken grej, va? 

(En brasklapp för att Kamala, precis som alla politiker, är långt ifrån perfekt och att mina åsikter egentligen ligger långt till vänster om både hennes och det Demokratiska partiets mer liberala syn på saker och ting. Men tror ändå på att ändra systemet inifrån, och att välja vilken som helst av ovanstående personer till president skulle vara en himla bra start.)

Idag är det julafton. Jag är ju som ni vet ingen stor julfirare och undviker helst högtider i allmänhet. Men jag har funderat lite på varför jag känner så. Har egentligen bara bra minnen från min barndoms jular. Mina föräldrar skilde sig när jag var ganska liten, så under större delen av min uppväxt fick jag dessutom två julaftnar, varje barns dröm. 

Jag tror att min anti-inställning till framför allt jul och nyår har att göra med förväntningar. Jag är allergisk mot traditioner och förväntningar som aldrig problematiseras utan bara accepteras som något man måste göra när man är vuxen. Att skaffa barn är en annan sån förväntning. Men man måste inte skaffa barn, lika lite som man måste fira jul. 

Traditioner är säkert viktigt och jag förstår att många firar jul för att de vill, och faktiskt genuint älskar det. Förstår också att många vill fira trots all stress det innebär att rodda julen. Från pynt och julklappar till julmat och gnälliga barn och skuldbeläggande släktingar, och så hela grejen där det så gott som alltid landar på kvinnorna att se till att alla är glada, mätta och tacksamma. Och pressen på de som kanske inte har familj och vänner i närheten, eller alls. 

Vet ni vad som är så himla mycket enklare? Att bara strunta i allt och göra vad man vill istället. 

Jag fattar att det är svårare när man har barn. Men det går ändå att skapa sina egna traditioner, de behöver inte innebära en miljon julkappar och Kalle Anka och risgrynsgröt och att vänta på tomten. 

Man får ignorera allt och bara kolla på TV istället. (Eller ta en ridtur runt en sjö i Guatemala omgiven av vulkaner, vilket är hur jag tillbringade julafton förra året.)

Man får även stanna hemma i mjukisbyxor och gå och lägga sig innan tolvslaget på nyårsafton. 

Ville bara få detta sagt. Man får göra som man vill. 

God jul på er!