-
Projekt: Ta ingen skit
Jag har börjat med en ny grej på sistone. Jag har länge stört mig något enormt på folk som till exempel tränger sig före i köer, kör bil som idioter, fäller spydiga kommentarer, ger dålig service i sin yrkesroll, är allmänt otrevliga, och som tror att de kommer undan med vad som helst. För oftast är det ju så, folk som beter sig illa kommer undan med det när ingen vågar säga ifrån. Så nu gör jag det. Säger ifrån, alltså. Vi kan kalla det för Projekt: Ta ingen skit.
Det går rätt bra än så länge, jag har inte tagit skit från en enda ouppfostrad idiot. Men så rätt vad det är händer något fullkomligt oväntat som gör att man blir så paff att man blir mållös, och liksom sitter där täckt i den metaforiska skiten utan att kunna göra något åt det. En sån grej hände idag, när jag körde hem från jobbet.
Jag kommer körandes på en tvåfilig gata med nedvevad ruta på förarsidan, när jag plötsligt träffas i ansiktet av något blött som kommer insprutandes genom fönstret. Min första reaktion är att snabbt veva upp rutan. Min andra reaktion är att vända på huvudet för att försöka fatta vad det var som hände. I filen bredvid mig ser jag en svart skrotbil som ser ut att kunna falla isär vilken sekund som helst. I förarsätet sitter en kille i 30-årsåldern och flinar. Flinar. Typ rycker på axlarna och ser ut som han har dragit ett otroligt lyckat skämt. Själv sitter jag och torkar bort oidentifierad vätska ur ansiktet och är så arg att jag kokar. Jag pressar långfingret mot rutan och ger honom den absolut ondaste blicken jag har, en sån blick som jag inbillar mig kan skära igenom stål. Inte en chans att jag vevar ner fönstret och tar en konfrontation – han sitter ju där med ett vattengevär eller nåt, och jag vägrar bli mer blöt.
Ni vet hur man ofta kommer på en klockren comeback när det redan är för sent, typ en timme efter att man skulle behövt ge svar på tal? Nu har det gått nästan tre timmar sen den där incidenten, och jag vet fortfarande inte hur jag ska bemöta det. Annat än med en harang av blandade svordomar och verbala attacker mot snubben ifråga. Och det känns ju lagom konstruktivt.
-
Jag är hemsk?
Jag loggade just in på bloggen och möttes av följande kommentar på inlägget om min förlorade guldchampagne:
Dels är jag lite chockad eftersom jag verkligen aldrig får elaka kommentarer, mina läsare är ju vanligtvis världens mest peppa, stöttande, glada, intresserade och genuina. Egentligen hade jag tänkt att skriva om det stora strömavbrottet som drabbade södra Kalifornien igår, men jag tror jag tar och bemöter vad som faktiskt står i den här kommentaren först, för jag gillar inte att bli kallad “dålig fru” helt omotiverat.
1. Du säger “OM detta är din mans dotter eller son…” och baserar resten av kritiken på detta antagande. Okej, visst. OM det hade varit något av Isaiahs barn som hade “gjort såhär” så hade det kanske varit en annan fråga (framför allt eftersom hans barn är alldeles för unga för att dricka) men nu var det inte det. Istället var det en vuxen (20+) släkting som han över huvud taget inte har haft någon kontakt med fram tills för bara några år sen. Och det är inte mitt jobb att vara “pedagogisk” mot en vuxen människa som inte kan ta ansvar för sina egna handlingar på fyllan.
2. Jag skriver inte speciellt mycket om min mans familj, det har du helt rätt i. Det här är min blogg, och jag har gjort ett medvetet val i att blotta mig inför en massa anonyma människor på internet – men det har inte de. Han har barn från ett tidigare äktenskap, men barnen bor med sin mamma i en delstat på andra sidan landet och vi träffar dem kanske en gång om året. Även om barnen hade bott här så hade jag förmodligen valt att inte skriva om dem, eftersom jag inte tror att varken de eller deras mor skulle vara speciellt förtjusta i att få sina liv utfläkta inför en massa främlingar.
3. “miss perfect sitter där och låtsas som att ni är den idylliska familjen?” Är detta en fråga? I så fall är svaret nej, jag sitter inte och låtsas någonting. Vi har ett väldigt harmoniskt äktenskap, som förstås inte är perfekt, lika lite som något förhållande över huvud taget är perfekt. Jag föredrar dock att fokusera på det positiva här i bloggen och det har återigen att göra med integriteten och privatlivet hos de jag älskar – hade detta varit en anonym blogg hade jag kanske valt att skriva på ett annat sätt ur ett annat perspektiv, men nu är det inte så.
4. Jag hade aldrig skrivit ett kritiskt inlägg om min mans familj om han inte hade tyckt exakt samma sak som jag, och jag skulle aldrig medvetet såra någon jag älskar. Det får stå för dig om du tycker att jag är en dålig fru, men eftersom det är uppenbart att du inte har en jävla aning om vilka jag och min man är så känner jag att det kanske snarare är du som ska, ja, hålla tyst.
