-
Vi tar det värsta först
Jag kom just hem från Las Vegas och har nu knappt fyra dagar att återhämta mig på innan jag sticker till San Francisco på fredag, så det här får bli ett snabbt inlägg. Vegasresan var helt fantastisk på många sätt – jag postar bilder senare, när jag hinner.
Men om vi börjar med det egentligen enda negativa kan jag rapportera att det där besöket på Dick’s Last Resort – restaurangen där serveringspersonalen är ohyfsade mot gästerna med flit – verkligen var så himla mycket värre än förväntat. Vår servitör sa knappt ett ord till oss, bara mumlade något otrevligt utan en endaste liten glimt i ögat och slängde menyer på bordet och försvann. Efter ett tag kom han tillbaka och tog vår beställning på en bit avriven servett och sen fick vi vänta i en hel evighet på maten. Som var dyr och inte speciellt god, och så fick vi inte allt vi hade beställt och drinkarna var vattniga – men det var liksom inte läge att klaga på servicen på ett sånt ställe.
Jag fick till slut en hatt med texten “I have taken more balls to the face than a circus seal”. Och det var ju bara halvkul.
-
Omotiverade förolämpningar från totala främlingar
På fredag åker jag till Las Vegas för att fira min chefs födelsedag i fyra dagar. Vi har ett helt fullspäckat schema som inkluderar till exempel en manlig strippshow, hyrd limousine, kurs i poledancing, inträde och gratis champagne på flera nattklubbar, besök på skönhetssalong, middag på lyxrestaurang, jacuzzibad, shopping och en hel massa annat. Dessutom är det St Patrick’s Day på lördag, så Vegas kommer möjligen att vara mer galet än vanligt.
Så långt känns ju allt ganska roligt.
Men på schemat står också en middag på Dick’s Last Resort. Det är en så kallad “sarcastic service restaurant” – vilket i praktiken innebär att serveringspersonalen är specifikt instruerade att förolämpa gästerna. De kan alltså vara riktigt elaka. Någon gång under kvällen får man även en pappershatt med något otrevligt skrivet på framsidan. Googla “Dick’s Last Resort hats” så fattar ni. Det kan stå saker som “My vagina is a gaping hole of disappointment” eller “Hi, I’m the village idiot”.
Min chef älskar att munhuggas med folk och tycker att Dick’s ska bli höjdpunkten på hela helgen. Själv är jag lite nervös. Jag tycker inte om när folk jag inte känner är oförskämda mot mig, även om det är på skämt. Och jag är definitivt inte sugen på att betala för det. Dessutom har de inte en enda köttfri rätt på menyn, och att försöka beställa något vegetariskt kommer på den här restaurangen definitivt vara att skriva under sin egen dödsdom. Min chef föreslog att jag äter något innan vi går dit och sen bara beställer öl. Det känns som en vettig idé. Har en känsla av att det är lättare att ta emot omotiverade förolämpningar från totala främlingar om man är lite på lyset.
-
Saker jag hör dagarna i ända
Jag tror bestämt att jag har hört varenda en av kommentarerna i de följande videoklippen, och flera av dem nästan dagligen. Folk är så himla fyndiga. Ville bara säga det.
-
Det där med Jerringpriset
Eftersom jag bor på andra sidan jorden så når svenska nyheter mig ibland lite sent, eller inte alls. Det här med att det blev åsiktsstorm efter att Jerringpriset gick till hoppryttaren Rolf-Göran Bengtsson till exempel, det hade gått mig helt förbi om det inte vore för att jag hittat ett par välformulerade blogginlägg om saken i min Reader. Som gammal hästtjej med pånyttfött ridintresse känner jag lite att det är min plikt att rasa en smula över att folk rasar (även om jag i alla fall glädjer mig åt att exakt noll personer i mitt facebook-feed har haft något irriterande att säga om saken) och länka vidare till andra som redan har sagt det som behöver sägas.
Läs till exempel:
Egoistiska Egon
I Are Lisa
Petra Andersson
Jag och Gidget, juli 2011 -
Slagsmålsklubben
Jag är så himla trött på snubbar som inte kan kontrollera sitt alkoholintag, och sen kommer undan med att bete sig hur som helst bara för att de är fulla. Som häromdagen, när jag var på House of Blues för att se NOFX och Old Man Markley. Det var en trevlig spelning på alla sätt, ända tills en aspackad kille som stod framför oss började hålla på och bete sig svinigt och ta alldeles för mycket plats. Tjejen jag var där med gick fram och bad honom att sluta, vilket tydligen var hemskt provocerande – och efter ganska mycket om och men urartade det till ett full-on barslagsmål. Den utlösande faktorn var när snubben spottade mig rakt i ansiktet och både jag och min kompis blev så förbannade att vi såg rött och förvandlades till Hulken. Det värsta var nog ändå att vi var på en helt fullsmockad spelning, och ändå tyckte inte en enda person i närheten, trots att det måste varit minst 20 personer som såg hela händelseförloppet, att det var en bra idé att gå emellan eller hämta vakterna och få idioten utslängd.
Alltså, jag är verkligen, verkligen ingen aggressiv person och det ska extremt mycket till för att jag ska bli riktigt arg. Men att bli spottad i ansiktet av en berusad 30-åring efter att han betett sig illa hela kvällen – där går faktiskt gränsen. Om ingen annan försvarar en får man ta tag i saken själv. Känner för övrigt att det nog hjälpte att jag hade min tigertröja på mig.
-
Den stora jackstölden
Det här blir andra inlägget om jackor på kort tid, men igår hände något så fruktansvärt att jag bara måste beklaga mig. Jag blev nämligen bestulen på min favoritjacka. Min fina, varma pilotläderjacka med pälskrage. Var ute på en liten torsdagsbarrunda med min granne Josh, gick till en bar några kvarter från vårt hus, drack ett par öl för mycket, och hamnade sedan i en lång konversation med den mycket charmiga dörrvakten. Innan jag visste ordet av var det stängningsdags och min jacka, som hade hängt på en krok under baren, var spårlöst försvunnen. Jag fick låna dörrvaktens jacka för att inte frysa ihjäl på hemvägen.
Eftersom i runda slängar alla min San Diego-vänner bor inom ett par kvarter från baren i fråga postade jag en efterlysning på Facebook, med hopp om att personen som tog jackan är dum nog att återvända till the scene of the crime med den på sig, och fick i alla fall en liten tröst i att en av mina vänner kommenterade med följande: “I will pull that bitch’s Kmart weave out if I see some dumb skank wearing your jacket and looking terrible in it.” Word på den liksom.
Detta är den sista bilden som togs på mig och jackan. R.I.P.
-
Den meningslösa kampen för jämställdhet
Jag funderar ganska mycket på det här med jämställdhet, och hur svårt det är, rent generellt, att försöka förklara feminism för amerikanska män. Genustänk, könsroller och patriarkala strukturer är liksom helt främmande koncept i ett samhälle där det fortfarande är hög status för en kvinna att vara hemmafru, eftersom det innebär att hennes man tjänar ordentligt med pengar. Här är sexistiska skämt och antaganden vanligtvis socialt accepterade eftersom könsrollerna de bygger på är accepterade, och bara tanken på att klä en pojkbebis i rosa är helt otänkbart även hos den mest liberala (i ordets amerikanska bemärkelse) kärnfamiljen.
Här i ‘Merica förväntas män vara män och kvinnor vara kvinnor, med allt vad det innebär när det gäller cementerade normer och förväntningar. Som svensk har jag växt upp med helt andra värderingar än i princip alla mina amerikanska vänner, och ibland blir det extra tydligt. Som till exempel nu, när jag är singel igen och mer eller mindre tillbaka på dejtingmarknaden (uh, vilket hemskt ord!).
Att dejta amerikanska män på 2010-talet är ganska mycket exakt som jag föreställer mig att det var att dejta amerikanska män på 1950-talet. Man blir hämtad vid ytterdörren, får bildörren öppnad, stolen utdragen på restaurangen, och middagen betald. Jag har aldrig hört en amerikansk kvinna klaga på något av detta, eftersom det innebär att mannen ifråga är en gentleman, men själv kan jag inte låta bli att känna mig förolämpad. Jag är nämligen fullt kapabel till att öppna min egen bildörr, och jag jobbar häcken av mig på dagarna så jag kan nog betala för min egen middag också. Alltså, jag har inga problem med att vilja vara romantisk och visa sig generös, så länge det går åt båda hållen. Men hade jag försökt öppna bildörren åt en kille skulle han tro att jag skämtade eller ifrågasatte hans manlighet, och att som tjej försöka betala för middag kommer liksom inte ens på fråga.
Det är tröttsamt att i vissa sociala sammanhang bli betraktad som en andra klassens medborgare enbart på grund av ens kön. Jag säger ofta ifrån, men samtidigt orkar jag inte ständigt stå på barrikaderna eftersom folk helt enkelt inte bryr sig. Jag läser dagligen en massa vettiga genusinriktade bloggar och artiklar på svenska, och på jämställdhetsfronten ligger Sverige ungefär en miljard ljusår före USA. Enligt min erfarenhet existerar ingen diskussion här kring genus och könsrelaterade orättvisor. Eller ens en diskussion kring varför den diskussionen bör finnas. Att försöka bidra till jämställdhet i ett samhälle som inte tycks se ojämställdheten som ett problem är ett otacksamt sisyfosgöra, så ibland ger jag upp och låtsas som att jag inte kan öppna min egen bildörr, även om jag samtidigt dör lite på insidan. Det blir enklast så.
-
Att vara tillfälligt pank
Det här med pengar alltså. Jag är så van vid att ha en heltidsinkomst och få lön varje fredag, och jag kan inte ens minnas sista gången jag var pank och inte hade pengar på kontot. Då är det lite extra jobbigt när man betalar sitt CSN-lån och summan dras från kontot två gånger istället för en. Det här händer varje gång jag betalar studielånet, fast jag lyckas på något vis förtränga det mellan varven. Några dagar senare kommer ena summan tillbaka in på kontot och allt är frid och fröjd igen. Det är oklart varför detta händer, men det gäller alltså att ha tillräckligt med pengar på kontot för att kunna lägga ut för en extra studielånsbetalning. Vilket inte alltid är en självklarhet eftersom växelkursen när det gäller att betala svenska skulder med dollar är sämst. Den här gången drogs över 800 dollar och det resulterade i att mitt konto med minimal marginal hamnade på minus.
Och såklart råkar det hända precis samma dag som jag egentligen hade tänkt betala för nya kontaktlinser, köpa nya däck till bilen, beställa biljetter till Social Distortion som spelar i San Diego nästa vecka, storhandla veckans mat, tanka och dessutom äta lunch ute eftersom jag inte jobbar hemifrån. Det är ju lätt att glömma hur beroende man är av att kunna betala för sig när man alltid har pengar på kontot. Det är nämligen lite pinsamt att försöka köpa en macka för 4 dollar på kortet och kassörskan bara “sorry, your card was declined”.
-
I år blir det ingen jul
Det är väl ingen hemlighet att jag inte är någon stor firare av högtider, och ungefär så här års brukar jag alltid skriva något om hur mycket jag ogillar julen. Men i år tänker jag att jag ska närma mig det hela med en lite mer zen attityd. Jag har inga planer på att fira jul alls i år. Kommer inte att köpa några julklappar eller äta julmat eller dricka glögg. Eller okej, möjligen att jag kommer dricka lite glögg då. Men utöver det tänker jag bara försöka låtsas som att julen inte existerar istället för att gå runt och irritera mig.
Det är för övrigt inte så himla svårt att undvika julstämningen bland palmer, solsken och stränder, oavsett hur många gånger på raken de lokala butikerna envisas med att spela “Santa Claus is coming to town” i högtalarna.
-
För att inte tala om att börja dricka sprit istället för öl
Jag blir så himla provocerad av allt tjat i (svenska) bloggar om hela den här LCHF-grejen. Jag förstår att många mår bra och har gått ner i vikt av att äta LCHF, men jag vill helst slippa läsa tre blogginlägg om dagen om det. Om ni vill veta vad jag äter så är det raka motsatsen. High carbs, low fat. Skulle jag utesluta pasta, bröd och frukt ur min diet skulle jag svälta till döds, eftersom det är min dagliga basföda sen väldigt många år tillbaka. Och jag mår inte bara utmärkt rent hälsomässigt, jag har dessutom aldrig varit i bättre fysisk form. Och då tränar jag inte ens regelbundet. Men det skulle aldrig falla mig in att börja förespråka en sån diet för folk omkring mig eftersom jag är högst medveten om att det inte skulle funka för alla. Precis som LCHF. Det funkar för vissa, men inte för alla. Så kan vi komma överens om att sluta tjata?
Vore schyst. Tack.
