-
Halloween och födelsedagsfirande
Jag vet att jag kanske upprepar mig, men eftersom Halloween är den enda högtiden jag firar helhjärtat så kan jag liksom inte sluta tjata om hur mycket jag gillar den här tiden på året. I år har jag baserat alla mina utklädnader på min frisyr, det blev enklast så. Förra helgen var jag ju Mia Wallace, och på min födelsedagsfest i lördags var jag Cleopatra. Hade dessutom sån himla tur att jag hittade en hel Cleopatra-kostym i min storlek i en second hand-affär för nästan inga pengar alls. Score!
Så här såg det ut:
Snubben till vänster var Yellow Cab, som är ett av de största taxibolagen i USA. Han sa att han hade haft väldiga problem med att hitta ett par gula byxor… och det kan man ju kanske förstå.
Världens bästa Marcus var och hälsade på ända från Wisconsin helgen till ära.
Tre av personerna på den här bilden är syskon, kan ni gissa vilka? (hint: det är inte jag!)
Keg stand är ett måste på varje keg-party med självrespekt (eh), så Laura offrade sig.
Gavin längst till vänster gick som The most interesting man in the world. Till vardags är Gavin 23 år, men hans roommates gjorde ett himla fint jobb med att förvandla honom till 60-something.
En luffarclown och en galen vampyr. Inga konstigheter.
Och så jag och James. Och en Bud Light Lime. -
Helgen som gick
Jag har bestämt mig för att inte dricka på ett tag, mest för att jag har börjat bli så ruskigt bakfull på sistone. I tisdags var jag till exempel ute en liten stund och drack tre ynka öl, och nästa dag mådde jag så dåligt att jag var tvungen att gå och lägga mig direkt efter jobbet och sova 14 timmar i sträck, och så kan vi liksom inte ha det, oavsett hur trevligt det är med öl.
I alla fall. Det fina med den temporära nykterismen är att jag har haft en sjukt produktiv och bra helg – och jag har både kommit i säng och vaknat i skälig tid, vilket inte är en helt vanlig helgprocedur i det här hushållet. Och ungefär såhär såg helgen ut genom Instagram…
1. Jag och Tyler var och såg nya superhjältefilmen The Avengers i fredags, med obligatorisk Mexikansk snabbmat efteråt.
2. I lördags snurrade jag upp håret och gick på poolparty!
3. Det var Cinco de Mayo, en högtid som alla mina mexikanska vänner kallar för en gringo holiday. För att det mest är en ursäkt för vita collegekids att åka till Tijuana och dricka tequila. Vi firade i alla fall med kombinerad inflyttningsfest och Cinco de Mayo-fiesta hemma hos Marcelo och Sarah.
4. Sen gick jag och hängde med mina nyfunna grannar i deras tatueringsstudio, där grabbarna hade ett något suspekt dansparty.
5. Söndagen började trevligt nog med att min mekaniker kom förbi och fixade min hoj, som inte har velat starta på flera veckor.
6. Jag firade med att ta en motorcykeltur runt North Park med Mel.
7. Söndagseftermiddagen avslutades med tatueringstid hos Johnny. Ni får se resultatet så fort svullnaden har gått ner.
8. Och katterna var söta som vanligt. -
Joråsåattehh
I ett svagt ögonblick gick jag häromdagen med i en dejtingsajt. Det kan man ju tycka vad man vill om, själv var jag ganska skeptisk och det hela var mest en kul grej. Men det tog bara två dagar innan jag träffade en himla trevlig snubbe som bor ungefär fyra hus hemifrån mig och jobbar på en tatueringsstudio bara några kvarter bort. Igår kväll var vi på punkspelning och sen var vi uppe till fem på morgonen och lagade vegetariska pizzor och kulinariska snabbnudlar med hans roommates.
Alltså, jag är ju verkligen inte på jakt efter en pojkvän. Så det känns trevligt att veta att man på det här viset även kan träffa nya vänner, tillika grannar – i alla fall om man har tålamod att sålla bland alla creeps och fula gubbar. Jag tar tillbaka (nästan) allt ont jag har sagt om dejtingsajter.
-
När lagens långa arm lägger sig i
Min bil har ju som bekant varit ganska okörbar under de senaste månaderna, och jag har mest tagit mig runt via hoj, till fots, eller genom att få skjuts av snälla vänner. Innan jag åkte till Vegas i fredags lämnade jag dock in bilen på verkstan, och hämtade upp henne på vägen hem tre dagar senare. Och bortsett från alla små knäppa egenheter min bil har så är hon nu i strålande skick igen.
Eftersom jag har saknat att köra bil, och eftersom jag har en del skjutsande att ta igen, så ställde jag upp som Designated Driver till punkbaren Shakedown igår kväll, för att se Peter & The Test Tube Babies och ett gäng andra band.
Och på något sätt känns det typiskt att första gången jag kör till en bar på kvällen på verkligen HUR länge som helst så blir jag stoppad av polisen på vägen hem. Det var kanske inte helt förvånande, med tanke på att jag svängde vänster rakt framför en polisbil från en utfart med en “Right turn only”-skylt – men jag tror att polisen missade den skylten. Istället påpekade han att jag inte hade någon registreringsskylt på främre kofångaren (vilket är sant, eftersom min modifierade racerbil inte har någonstans att sätta fast skylten, så jag har den helt enkelt liggande inne i bilen istället) och gav mig en “fix it ticket”.
Det innebär egentligen bara att jag måste hänga på regplåten, hitta en polis som kan intyga att problemet har åtgärdats, samt skicka in en lapp med hens underskrift till trafikdomstolen. Och betala en expeditionsavgift på typ 20 dollar. Men det kan jag leva med, med tanke på att den där olagliga vänstersvängen antagligen hade blivit betydligt dyrare.
Två funderingar i anknytning till ovanstående händelseförlopp:
1. Att vara Designated Driver innebär olika saker för olika personer – en del dricker inte en droppe alkohol om de är kvällens chaufför, andra dricker måttligt, och ytterligare några tycker att förkortningen DD borde stå för Drunk Driver istället och dricker därefter. Själv hade jag intagit en och en halv öl, och erkände villigt detta för polisen när han frågade. Men det är ju faktiskt lagligt här, och polisen tyckte tydligen inte ens att det var värt att låta mig göra blåstest. Vill ändå påpeka att jag ALDRIG skulle sätta mig och köra om jag var det minsta påverkad, oavsett om det rent tekniskt fortfarande skulle kunna räknas som lagligt.
2. Det är kanske lika bra att jag nu har blivit beordrad av lagens långa arm att hänga på den främre registreringsskylten på min bil – jag har ju trots allt betalat en del pengar för de här plåtarna så det känns som lite slöseri att bara använda den ena.
-
And on a lighter note…
Det förra inlägget var så deppigt, jag vill inte att det ska vara först på bloggen längre än nödvändigt. Så jag slänger in några bilder från förra veckan när Jossan och Lisa var på besök, för att lätta upp stämningen. Lite vanliga torsdagsgalenskaper, bara. Och bilderna är snodda från Jossan.
-
5 saker jag gjorde i helgen
1. Såg samma band två gånger i olika städer. På fredagen spelade Dirt Daubers och Two Man Gentleman Band i San Diego, och spelningen var så bra att jag, Marcus, Laura och Chris lite spontant bestämde oss för att åka och se dem i Anaheim igen nästa kväll. Det tyckte även bandmedlemmarna var en strålande idé, så de fixade in oss på gästlistan på lördagens spelning.
2. Skaffade gratis Sailor Jerry-tatueringar. Ja, det var ju liksom lägligt att det råkade vara Sailor Jerrys födelsedag, eftersom vi ändå skulle upp till Orange County och gå på spelning. Det gjorde inte ens så mycket att vi fick vänta i 6 timmar på vår tur eftersom det var så mycket folk där.
3. Bodde på hotell. Vi hade bokat det billigaste rummet någonsin, men är man ett helt gäng bra personer som delar rum så gör det inte så mycket att det kanske inte är världens lyxigaste ställe. Och jag och Marcus hade matchande tröjor dagen till ära.
4. Tillbringade en hel dag på nöjesfältet Knotts Berry Farm i Anaheim. Ni kanske känner till att bergochdalbanor är det bästa jag vet i hela världen, så vi trotsade bakfylla och läkande tatueringar och åkte så mycket vi bara hann med innan det började regna framåt kvällskvisten. Då åkte vi hem till Lauras mamma och spelade Rockband ett tag innan det var dags att bege sig hem till San Diego igen.
5. Skaffade fler tatueringar. Det blev två olika motiv, så nu har jag sammanlagt tre läkande tatueringar varav en på foten. Rekommenderas icke. Men mycket nöjd i övrigt. Ni får se när de har läkt.
(PS. Tack för alla dinosaurieförslagen – jag återkommer om detta också.) -
Slagsmålsklubben
Jag är så himla trött på snubbar som inte kan kontrollera sitt alkoholintag, och sen kommer undan med att bete sig hur som helst bara för att de är fulla. Som häromdagen, när jag var på House of Blues för att se NOFX och Old Man Markley. Det var en trevlig spelning på alla sätt, ända tills en aspackad kille som stod framför oss började hålla på och bete sig svinigt och ta alldeles för mycket plats. Tjejen jag var där med gick fram och bad honom att sluta, vilket tydligen var hemskt provocerande – och efter ganska mycket om och men urartade det till ett full-on barslagsmål. Den utlösande faktorn var när snubben spottade mig rakt i ansiktet och både jag och min kompis blev så förbannade att vi såg rött och förvandlades till Hulken. Det värsta var nog ändå att vi var på en helt fullsmockad spelning, och ändå tyckte inte en enda person i närheten, trots att det måste varit minst 20 personer som såg hela händelseförloppet, att det var en bra idé att gå emellan eller hämta vakterna och få idioten utslängd.
Alltså, jag är verkligen, verkligen ingen aggressiv person och det ska extremt mycket till för att jag ska bli riktigt arg. Men att bli spottad i ansiktet av en berusad 30-åring efter att han betett sig illa hela kvällen – där går faktiskt gränsen. Om ingen annan försvarar en får man ta tag i saken själv. Känner för övrigt att det nog hjälpte att jag hade min tigertröja på mig.
-
Roadtrip till de krossade drömmarnas sjö
I söndags packade vi in oss elva personer i tre bilar och styrde kosan mot Salton Sea, som är Kaliforniens största sjö. Det blev en två dagars roadtrip fylld av kontraster, och varken ord eller bilder kommer nog ens i närheten av att beskriva upplevelsen. Men jag gör ett försök i alla fall.
Första dagen var nyårsdagen och alla var lite småtrötta från gårdagens festligheter, så vi kom inte iväg förrän på eftermiddagen. Vi körde i flera timmar genom milsvid öken och genom bergen för att komma till Slab City – en halvt övergiven squatter town dit folk åker för att campa och ta droger. När vi kom dit var det redan för mörkt för att se någonting, så vi bestämde oss lite spontant för att åka till Palm Springs över natten. Det innebar ytterligare ett par timmar i bilen, men det var helt klart värt det när vårt hotell visade sig vara rena lyxhotellet med utomhusjacuzzi och uppvärmd pool. Där satt vi i ångorna och drack champagne ungefär halva natten, innan vi gick upp till rummen och somnade.
Eftersom det nästa dag var högsommarvärme ute tog vi tillfället i akt och hängde vid poolen i ett par timmar innan vi orkade börja dagen på riktigt. Palm Springs ligger i öknen omgivet av höga berg och är ungefär raka motsatsen till Slab City. Hit åker de rika och berömda för att komma iväg från storstaden och relaxa. Ett ordentligt gruppfoto fick vi till i alla fall.
Med ytterligare ganska många mil bakom oss kom vi fram till Salton Sea. Ingen av oss hade varit där innan, men alla hade hört rykten om att det skulle lukta illa. Det var dock en underdrift. Hela kustlinjen var full av tusentals döda fiskar, och istället för sand upptäckte vi ganska snart att vi knallade runt på pulveriserade fiskskelett. Och stanken var därefter. Det är något så djupt sorgligt i att ha en fin villa med strandtomt, och så består hela stranden av djurkadaver.
Vi åkte vidare till Salton Sea Beach Marina, som en i sällskapet snabbt definierade som “one of the biggest physical manifestations of broken dreams in America”. Om strandvillorna med fisktomt på stället innan var sorgliga var det ändå ingenting jämfört med det här. Vi körde genom en trailerpark av nedgångna ruckel som mest påminde om en spökstad. En och annan hund sprang runt mellan husen, men vi såg knappt till en enda människa. Det finns många fattiga områden i Kalifornien, men jag har aldrig sett något som ens påminner om detta förut. Jag undrar fortfarande vad invånarna där har gjort för att förtjäna att bo i vad som bäst beskrivs som ett hellhole – i fallfärdiga trailers omgivna av öken och en sjö kantad av kilometervis med död, ruttnande fisk. Kontrasten från morgonen i Palm Springs kändes närmast surrealistisk.När solen började gå ner åkte vi till närmaste casino en stund, och sen började den långa färden hemåt. Under de timmar det tog att komma tillbaka till San Diego igen körde vi uppför slingriga bergsvägar i beckmörker utan en enda annan bil i sikte på flera mil och drack öl och lyssnade på bluegrass. Om jag fick välja en enda sak att göra resten av livet ligger såna här roadtrips ganska bra till.
-
Årets första inlägg
Nu börjar jag tycka att det kanske räcker lite med årssammanfattningar och nyårslöften och filosofiska utläggningar om hur nästa år kommer bli så mycket bättre och så vidare. Men här får ni i alla fall en liten nyårsaftonssammanfattning.
Jag hade egentligen tänkt åka på party i Hollywood, men ändrade mig i sista sekunden och stannade i San Diego istället. Tanken på att behöva köra hem bakfull på nyårsdagen var liksom inte så lockande. Istället hade vi grillfest hemma hos några vänner som bor ett par kvarter hemifrån mig. Vi drack champagne och åt grillspett och spelade “Jag har aldrig” hela dagen, och sen promenerade vi över till Bar Eleven som hade punkrockskaraoke med liveband och bara gamla punkhits på playlisten. Till och med jag, som annars är passionerad karaokemotståndare, tog mig upp på scenen och skrålade med när de spelade Alternative Ulster.
Nu ska jag iväg på en tvådagars roadtrip till öknen och Salton Sea. Vi ses när jag har återhämtat mig från det!
-
Den stora jackstölden
Det här blir andra inlägget om jackor på kort tid, men igår hände något så fruktansvärt att jag bara måste beklaga mig. Jag blev nämligen bestulen på min favoritjacka. Min fina, varma pilotläderjacka med pälskrage. Var ute på en liten torsdagsbarrunda med min granne Josh, gick till en bar några kvarter från vårt hus, drack ett par öl för mycket, och hamnade sedan i en lång konversation med den mycket charmiga dörrvakten. Innan jag visste ordet av var det stängningsdags och min jacka, som hade hängt på en krok under baren, var spårlöst försvunnen. Jag fick låna dörrvaktens jacka för att inte frysa ihjäl på hemvägen.
Eftersom i runda slängar alla min San Diego-vänner bor inom ett par kvarter från baren i fråga postade jag en efterlysning på Facebook, med hopp om att personen som tog jackan är dum nog att återvända till the scene of the crime med den på sig, och fick i alla fall en liten tröst i att en av mina vänner kommenterade med följande: “I will pull that bitch’s Kmart weave out if I see some dumb skank wearing your jacket and looking terrible in it.” Word på den liksom.
Detta är den sista bilden som togs på mig och jackan. R.I.P.