Alltså, den här Peruresan. Jag vet inte ens vart jag ska börja? Vi kan ta det mest dramatiska först, nämligen vår motorcykelresa från Arequipa till Chivay.

Jag hade ju bokat in oss på en privat guidad motorcykeltur upp till Colca Canyon, världens näst djupaste ravin. Personen jag pratade med kunde bra engelska och företaget verkade seriöst. Vi fick en adress att infinna oss på dagen innan färden för att prova ut fordon och utrustning. Vi antog att det skulle vara någon sorts garage eller butiksfront, men det visade sig vara ett bostadshus. Vi blev insläppta av en man som inte pratade ett ord engelska, men med våra ganska begränsade spanskakunskaper lyckades vi i alla fall förstå att Felipe, vår guide, var på väg men lite sen.

Vi blev placerade i ett mycket märkligt möblerat rum fullt av soffor, stolar och med leksaker och spelkort utspridda över hela golvet. Sen satt vi där i 40 minuter innan Felipe äntligen dök upp, mycket ursäktande förstås.

Hojarna dammades av och rullades ut. De hade nog inte blivit körda på ett tag, för det krävdes nya batterier i två av dem innan de ens startade.

Vi hade kommit direkt från poolhäng och var inte direkt klädda för att köra motorcykel. Sandaler och shorts, liksom. Men det var en avstängd gata utan bilar, så det gick hyfsat bra att bara köra fram och tillbaka några gånger för att testa.

Paul hittade en hoj som passade också. De här motocrosshojarna är ju lite annorlunda när man är van att köra Harley, men de är extremt lättkörda så det gick bra ändå.

Nästa dag blev vi upphämtade av Felipes bror, eftersom Felipe hade fått förhinder och inte kunde guida oss längre (?). Vi fick åka och dra på oss all utrustning och sen bar det av upp i bergen. Först genom Arequipas HELT galna stadstrafik. Där kör folk verkligen som att det är på liv och död. Det finns ingen som helst väjningsplikt, utan folk bara tutar och kör och hoppas att de inte krockar, typ. Jag fick extrem ångest att att åka bil i den trafiken, men på hoj gick det helt okej. Skyller på mitt kontrollbehov.

Sen svängde vi plötsligt off-road och det var då äventyret började på riktigt. “Vägen” vi åkte på, som gick slingrigt och brant rakt upp i bergen, var ingen väg utan snarare en stigformad stenhög. Det var extremt svår terräng, och jag som knappt har kört off-road innan pendlade mellan att tycka att det var väldigt spännande och att frukta för mitt liv. Till och med Paul, som har kört motocross i hela sitt liv, sa att det var något av det mest avancerade han varit med om.

Och så hände det oundvikliga. Mitt framhjul träffade en stor upphöjning i marken från fel vinkel och hela hojen kastades åt sidan. Jag tappade kontrollen och kraschade ganska hårt. Det gick så fort så jag minns inte så mycket mer än att jag plötsligt låg på marken med högra benet fastklämt under 140 kilo motorcykel. Jag skrek “MY LEG MY LEG MY LEG” helt hysteriskt tills Paul kom springade och lyfte bort hojen. Sen låg jag stilla på marken i kanske en halvtimme med såna smärtor i höger arm och axel att jag inte kunde röra mig. Tack och lov hade jag i alla fall ordentliga stövlar på mig och benet var inte brutet.

Fotot ovan tog Paul efter att jag äntligen lyckades ta mig upp till sittande. Vi var så pass högt uppe i bergen att luften var så tunn att det knappt gick att andas. Så ovanpå den kanske värsta smärtan i mitt liv höll jag dessutom på att svimma av syrebrist.

Det tog ett ganska bra tag innan vår guide upptäckte att vi inte var bakom honom längre och kom tillbaka och letade efter oss. Jag trodde på fullaste allvar att han hade övergivit oss helt.

Vi hade bara kommit ungefär 20 av totalt 200 kilometer när detta hände, och jag hade verkligen hatat mig själv om jag gett upp så tidigt. Så jag bestämde mig helt enkelt för att ignorera smärtan och det faktum att jag inte kunde andas, och vi fortsatte köra.

Och när den värsta off road-biten var över möttes vi istället av den här naturen. Omgivna av öken och snöklädda vulkaner, milsvid utsikt åt alla håll, och horder av vilda lamor som korsade vägen framför oss så att vi hela tiden fick vara på vår vakt.

Sen kom vi ut på landsvägen och hittade en mycket liten restaurang mitt ute i ingenstans där vi stannade för att dricka vatten, äta en macka, samt bara allmänt samla energi. Där kom en hel flock får springade i full fart. De stannade för att sniffa på våra hojar lite, sen sprang de vidare. Mycket märkligt.

Och ungefär här började nästa del av äventyret, den delen som vi inte alls hade varit beredda på. Här började det nämligen spöregna. Vi var väldigt långt från civilisationen och hade inte så mycket val – det var bara att fortsätta köra. Och regnet var väl okej, men sen började det hagla. Och åska och blixtra. Och sen gick regnet över i snö. Och plötsligt befann vi oss på den absoluta toppen av berget, där det låg en halv decimeter snö på vägen och det knappt gick att hålla hojarna raka. Så vi gled runt på hala vägar, i genomvåta handskar, stövlar och byxor, medan snöregnet öste ner, och försökte så gott vi kunde att undvika både alla miljoner halvmeterstora hål i vägen samt mötande trafik.

Vi körde i de här förhållandena i ungefär 10 mil, och jag har aldrig någonsin varit så övertygad om att jag skulle dö som under de 10 milen. Men vi klarade det. Vi tog oss ner till Chivay, den by i en dal på andra sidan berget där vi skulle stanna över natten.

Vi tillbringade en iskall och ganska sömnlös natt på ett hotell som saknade väldigt mycket i form av bekvämligheter. Jag hade så ont i benet att jag varken kunde gå eller sova, och Paul som hade en begynnande förkylning redan innan resan var vid det här laget däckad i något som liknade en lunginflammation.

Innan vi gick och la oss förklarade jag för vår guide att det inte fanns en chans att vi skulle köra hoj tillbaka igen. Hela min familj skulle till Chivay tidigt nästa morgon i en hyrd minibuss, så de kunde hämta upp oss på vägen. Vi gav guiden lite pengar för att kunna frakta hojarna tillbaka till Arequipa igen, och sen var det inte så mycket mer med det.

Det här var utan tvekan det mest dramatiska, läskiga, och miserabla jag någonsin utsatt mig för. Men samtidigt var det något av det häftigaste jag har gjort. För bortsett från snö och hagel och åskväder och genomfrusna fingrar och läskig terräng och skadade ben och monsterförkylningar så minns jag detta: den fantastiska utsikten när vi körde ner mot Chivay, en liten by på botten av en dal omgiven av den vackraste naturen jag någonsin sett. Lamor, alpackor, får och hundar som sprang vilda precis överallt. Enorma vulkaner åt alla håll. Att köra hoj på slingriga bergsstigar i Peru, 5000 meter över havet, genom snö. Snö! Det galnaste äventyret någonsin, och jag är så glad att vi överlevde för att kunna berätta om det.