-
Carmageddon
En av många anledningar till att jag flyttade till San Diego istället för det kanske mer självklara Los Angeles är trafiksituationen. Det GÅR liksom inte att köra bil i LA, det är så sjukt mycket trafik exakt överallt och exakt varje tid på dygnet, och jag har noll tålamod för bilköer. Funderar man på att ge sig ut på de största motorvägarna under rusningstrafik kan man lika gärna parkera bilen och promenera istället.
En av de mest vältrafikerade vägarna är I-405 som går parallellt med kusten i västra LA, där enligt uppgift 281 000 bilar färdas varje dag. Nu på lördag kommer en sträcka av 405:an att stängas ner under drygt två dygn, vilket garanterat kommer att innebära katastrof för den redan domedagsliknande trafiksituationen i LA. Nyhetsmedierna har tagit vara på tabloidaspekten och döpt det beräknade kaoset till Carmageddon. (“The mother of all traffic jams” är ett annat fint citat från den länkade artikeln.)
Man kan ju göra som flygbolaget JetBlue och erbjuda en 4 dollars flygresa över 405:an till kusten från mer centrala delar av Los Angeles. Eller så kan man helt enkelt stanna hemma i en helg. Själv har jag nog aldrig varit nöjdare med att inte bo i LA.
-
Fjärde juli
Igår var det 4th of July, även känt som ‘Merica Day (bör uttalas med sydstatsaccent). Jag är våldsamt ointresserad av högtiden som sådan, men att vi var lediga på en måndag fick vi ju i alla fall lov att fira. Det blev BBQ med ett par vänner hemma hos oss, och sen vidare till Del Mar Fair för att titta på fyrverkerierna. Lite så här såg det ut:
Vi upptäckte till vår förvåning att vårt limeträd inte alls är ett limeträd, utan ett citronträd. Vi har alltså i ett par månaders tid ätit omogna citroner under föreställningen att de var limefrukter. Känns ju lagom intelligent.
I centrum för grillfesten var förstås maten. Vi var fem personer, men åt för åtminstone tio. Vegogrillspett, hamburgare, färska jordgubbar, potatissallad, bröd, ost, fruktsallad, majskolvar… Ni hör ju!
Fyrverkerierna var fina, men jag kan inte låta bli att tycka synd om alla stackars hundar och katter som ligger hemma med dödsångest när hela himlen plötsligt exloderar. Och jag förstår dem.
Vi avslutade kvällen med att titta på Cash’d Out som av en händelse spelade på Del Mar Fair den här kvällen. De är ett rätt välkänt Johnny Cash-coverband med en sångare som låter EXAKT som Mr Cash himself. Alltså, EXAKT. -
Up in smoke…
Som ni kanske vet var det häromdagen Election Day i USA. Här i Kalifornien var Proposition 19 en av de mest omtalade frågorna på tapeten – det vill säga folkomröstning om legalisering av marijuana. Gräs är stort här, kanske större än någon annanstans i världen. Alla jag har pratat med om Prop 19 (och i min eklektiska bekantskapskrets finns det både demokrater och republikaner, kristna, satanister, potheads, straight edgare, marinsoldater, träskpunkare och okategoriserbara) har varit för en legalisering. Alla, utan undantag. Vare sig de röker på eller inte. Jag tillhör den senare kategorin – icke-användare för legalisering. Som jag ser det finns det bara fördelar: avkriminalisering av typ halva Kaliforniens befolkning och omfördelning av polisresurser, välbehövlig ökning i statlig inkomst från taxering av marijuana-försäljningen, vissa käppar i hjulet för mexikanska drogkarteller och så vidare. Jag tror dessutom inte på Prop 19-motståndarnas svartmålning av weed som en gateway drug till heroin – det är i så fall snarare det faktum att det är olagligt som leder lättpåverkade dumskallar in på fel bana.Men i alla fall. Nu gick Prop 19 inte igenom (på sifforna 54% emot och 46% för). Och jag kan inte låta bli att tänka att hade det varit folkomröstning om legalisering av vilken annan olaglig substans eller aktivitet som helst så hade förespråkarna gjort allt i sin makt för att få det att gå igenom. Det stora problemet med stoners är ju dock det här med mañana-mentaliteten. Vem vill gå och rösta när man kan sitta hemma och röka en till joint? -
Värmechock
Nu, hörrni, är det sommar på riktigt. Jag hade tänkt skriva något vettigt, men med 35 grader i skuggan och ingen AC funkar inte hjärnan riktigt som den ska. Återkommer möjligen efter solnedgången.
-
För min personliga säkerhet
Jag jobbar på ett stort, ljust kontor två kvarter från stranden. En hel vägg täcks av panoramafönster från golv till tak med utsikt över en park och en liten sjö, eller, lagun är kanske en mer korrekt term. Fint, i vilket fall som helst. Problemet är bara att den här parken allt som oftast är full av väldigt märkliga typer. Min kollega berättade att det var en prostituerad kvinna som höll till där för något år sen – hon drog tydligen in sina kunder i vassen. Annars sitter det ofta ungdomsgäng och uteliggare och super eller röker på i parken. Slagsmål är inte heller ovanliga.
Eftersom jag just nu är den enda som jobbar heltid här är jag ensam på kontoret från ungefär strax efter lunchtid till stängningsdags. Och av ovan nämnda anledningar ser jag till att låsa ytterdörren ner till gatan när de andra går hem. Ett par gånger i veckan kommer Fed-Ex och lämnar av paket, och vi har haft lite problem med att få deras leveranser just eftersom ytterdörren är låst. Men nu har jag och Fed-Ex-killen – som totalt respekterar mitt behov av personlig säkerhet – kommit på en lösning: en kod.
Han knackar helt enkelt ett visst antal gånger med en nyckel på dörren, som är en glasdörr, så nyckelknack låter helt annorlunda än handknack. Och då vet jag att jag kan gå ner och öppna utan att bli rånmördad på kuppen. Lite väl dramatiskt, kan man möjligen tycka. Men det är ett farligt land det här!
-
Farewell to Storyville
Om ganska exakt en månad åker vi till Staden Som Gud Glömde, New Orleans. Fem år efter Katrina och bara månader efter oljekatastrofen. Jag är lite nervös. Jag kan knappt titta på bilder från strax efter orkanen och översvämningarna utan att det är något som knyter sig i magen. Fem år är faktiskt inte speciellt lång tid.
Jag inbillar mig att vi kommer att mötas av en yta som har polerats för besökare – av en ständigt pågående teaterföreställning där skådespelarna bara väntar på att ridån ska gå ner, så att de äntligen kan andas normalt, slappna av i käkarna efter timmar av krampaktiga leenden, lossa på korsetterna så att de faktiskt ganska feta magarna rullar ut. Där alla vet att det är på låtsas, men man spelar med för att inte förstöra illusionen, och för att slippa nyktra till och möta sanningen. Där bara de turisttäta delarna av staden har byggts upp till att likna sina forna jag, men där de fattigare förorterna har lämnats åt sina öden.
Kulissartat. Som New Orleans Square på Disneyland.
Å andra sidan har jag en tendens att hänfalla åt dramatiska tankegångar som knappast gör någon en tjänst. Kanske är folket i New Orleans bara vanliga människor som återgått till sina vanliga liv efter att det ofattbara hände. Kanske kommer också vi att spatsera på Bourbon Street och åka ångbåt och gå på konstmuseer och dricka vin på jazzbarer och vara ute hela natten som om det vore det naturligaste i världen.
