-
A Horse With No Name
När jag var yngre var jag hästtjej. Hade väggarna täckta av hästaffischer, prenumererade på Min Häst och var med i Pollux hästbokklubb. Läste hästbocker så det stod härliga till, och ett par dagar i veckan i ganska många år cyklade jag efter skolan till stallet och red och ryktade och mockade och hängde i klubbhuset. På somrarna åkte jag på ridläger, eller red islandshästar på en ö utanför vårt landställe. Den här perioden varade tills jag blev punkare och upptäckte folköl och nitar och började hänga på Plattan och inte hade tid för stallet längre. Hästtjejer är för övrigt rent generellt inte speciellt trevliga människor, så det var ingen större förlust för mitt sociala liv.Den där hästkärleken gick dock aldrig riktigt över. Och så häromdagen blev jag tipsad om ett stall inte alltför långt ifrån där jag bor, som låter prima på alla sätt och vis. Jag ska dit på en evalutation ride på söndag för att se om jag fortfarande har vad som krävs för att bli en hästtjej igen.Och nu till mitt stora dilemma. Alla år i stallet och alla plöjda faktaböcker om hästar har satt sina spår – jag har full koll på träns och grimmor och paddockar och vojlockar och stigbyglar och rotborstar och hovkratsar och gångarter och skänkelvikningar. På svenska. Men jag har inte en aning om vad något av detta heter på engelska. Om det är något jag avskyr så är det att känna mig korkad. Och jag kommer utan tvekan att känna mig ganska korkad efter att ha hävdat att jag har massor av hästerfarenhet – och sen inte kunna nämna en enda hästrelaterad sak vid namn.
Jaja. Hem och plugga glosor. -
A riddle, wrapped in a mystery, inside an enigma
Tänkte bara dela med mig av dagens mest kryptiska lokala nyhetshändelse. Om det ens är en nyhet. Eller en händelse. En viss diskussion har pågått kring fenomenet (om det är ett sådant) på Facebook under dagen. “Confusing” och “spooky” tycks vara några av de vanligare adjektiven i sammanhanget. Jag hörde då ingenting. Måste vara en konspiration!
-
Faran som lurar i skuggorna
Alltså. Här får ni en liten bildserie som illustrerar hur “glad” Ninja är över sin nya lillasyster.
Jag borde egentligen posta en video. Ljudeffekterna är ganska kraftfulla. -
Tvåtusentalet
-
Tillökning
Innan vi fick hem Ninja var jag absolut inte en kattmänniska. Jag har alltid föredragit den villkorslösa hängivenheten från en hund framför katters egensinnighet, och de senaste åren har jag allra helst inte haft husdjur alls. Men vår kattflicka har på något vänster nästlat sig in i mitt hjärta och gjort mig till den blödigaste kattmamman någonsin. Så när Ninjas kattsyster Cloe, som råkar bo hos Isaiahs människosyster Melissa, fick ungar för 7 veckor sen bestämde vi oss ganska genast för att ta hand om en av ungarna. Idag hämtade vi alltså hem en till liten kattflicka. Hon har de blåaste ögon jag någonsin sett, trots att hon är nästan två månader gammal och de borde ha ändrat färg vid det här laget, så det lutar åt att vi kallar henne Blue.
PS. Jag hoppas att ni förstår att den här bloggen kommer tas över av kattungebilder för en överskådlig framtid. Känsliga läsare varnas härmed för cuteness overload. -
Vinterskräcken
Att förhålla sig till vädret när man bor i södra Kalifornien är för mig som svensk lite som att leka tvärtomleken. Den senaste veckan har vädret varit extremt – åt alla håll. I början av veckan var det så varmt att det knappt gick att gå ut, över 40 grader. I tisdags kunde vi inte ens vistas i vårt sovrum eftersom det var som en bastu därinne. Vi bar ner en madrass till vardagsrummet och sov där istället.Idag har det ösregnat hela dagen, och åskat och blixtrat så att hela kontorsbyggnaden där jag jobbar har skakat. Antingen var det åskan, eller så kom det en jordbävning samtidigt som det senaste åskmullret, det är ibland svårt att avgöra.Men vad som alltså gör det märkligt att förhålla sig till är infödda Kalifornienbor, som ser regn kanske fem gånger om året och som aldrig har upplevt snö, mörker och kyla. På Facebook har jag den senaste veckan sett oberäkneliga uppdateringar om hur mycket folk hatar hettan, och nu lika många om hur mycket folk älskar regnet.För mig är det helt obegripligt. Jag HATAR regn. Hettan däremot har jag ingenting emot, ens när den gör det svårt att gå ut. Eller att stanna inne, för den delen. Jag skulle välja 40 grader varmt året runt över 6 månaders vinter any day of the week.Mina vänner här skrattar åt mig när jag fryser, eller klagar över regn eller kyla. Jag kommer ju från ett land där det vandrar isbjörnar på gatorna, liksom. Men jag tror inte att det går att vänja sig vid kyla. Det gör ont i hela mig vid blotta tanken på att vintern närmar sig, trots att det i San Diego innebär en vinter med solsken, minst 15 plusgrader – och utan snö, is, blask och dödsmörker.Jag vill inte kura upp mig framför öppna spisen med en kopp te och en bok och lyssna på regnsmattret utanför. Jag vill köra nercabbat hem från jobbet, ligga vid poolen hela dagarna, gå klädd i korta shorts och sandaler, och äta frukost på altanen. Året runt. Ska det vara så mycket begärt? -
Konstiga ställen min katt sover på, del III
I garderoben, ovanpå mina skor. Alltså, det där KAN ju inte vara bekvämt?
-
In the band
Idag plockade jag upp min bas, för första gången på runt ett år. Dammig och ostämd har den stått i ett hörn i gästrummet, tillsammans med ett trumset och två gitarrer. Är det något jag saknar från Stockholm så är det att spela svängig punkrock med ett gäng svettiga grabbar på små krogar inför en massa fulla punkare. Det här saknar jag. Nu har jag inte spelat i ett band på alldeles för länge, och jag känner att det är hög tid att börja igen. Jag behöver musik, och inte bara i bilstereon till och från jobbet. Jag har alltså börjat vänja mina fingrar vid att spela bas igen.I väntan på att hitta en replokal och lite fler folk till bandet kollar jag på den här videon och blir nostalgisk. Jag minns inte riktigt när vi spelade in den här – fyra år sen kanske? Jag ser himla liten ut i alla fall.Här är en till, fast live. Vi spelade på Anchor i Stockholm tillsammans med Mimikry, av alla band. Ljudet är kanske världens sämsta, så om ni ska kolla på den här, gör det för den fina moshpiten. Och för att vi inte är nyktra någonstans. Om jag inte minns fel hade vi supit i 12 timmar innan vi gick på scen. Fina tider! -
Plåster på såren
Klockan är snart 23 och det är fortfarande så hett att det knappt går att andas. I alla fall inomhus, på övervåningen. Utomhus är det väldigt behagligt. Vi körde nercabbat till och från videobutiken för en stund sen och det var kanske det bästa på hela dagen. Men i alla fall. I brist på det utlovade vettiga inlägget får ni nöja er med vad som förmodligen är min favoritbild på mig själv någonsin. Från bröllopet i maj. Det är nästan så att jag saknar att ha långt, svart hår igen. Men bara nästan.
-
Värmechock
Nu, hörrni, är det sommar på riktigt. Jag hade tänkt skriva något vettigt, men med 35 grader i skuggan och ingen AC funkar inte hjärnan riktigt som den ska. Återkommer möjligen efter solnedgången.
