-
If The Brakeman Turns My Way
Jag tror inte på Gud eller ödet eller tur eller otur. Däremot kan jag ibland känna att det finns någonting där ute vars jobb är att upprätthålla en balans i universum. Det är inte nödvändigtvis en god makt – somliga får allt och andra inget – men balansen upprätthålls.Och sen finns det andra, som jag och Isaiah, som nästan alltid har grymt mycket flyt. Nästan allt går precis som det ska, nästan jämt. Men för att balansen ska behållas måste allt välgående ibland vägas upp med något katastrofalt dåligt.Sist det hände hade jag haft så mycket medgång så pass länge att jag var helt säker på att något dåligt skulle hända. Jag var alldeles nygift, nyinflyttad i mitt fina hus med min fina man och kattunge, och skulle precis få en löneförhöjning. Då gick min farmor bort.Nu hade det, igen, gått alldeles för länge utan något som helst negativt ens i närheten av oss. (Borträknat det svenska valet, men det tror jag inte hade något som helst att göra med universumbalansen.) Och så igår hände detta. En otäck biljakt som slutade i en katastrofal frontalkrock med flera allvarligt skadade, precis utanför min gamla lägenhet. Och min man var där, när det hände, bara en hårsmån från att själv stryka med. Jag har bara fått händelsen återberättad, via Isaiah och via nyheterna, där han för övrigt var intervjuad, och sett olycksplatsen och bromsspåren och polisens markeringar i gatan, och jag vet inte hur jag ska hantera det. Bara tanken på att den jag älskar mest i hela världen hade kunnat ligga på akuten, eller ännu värre, om han bara hade lämnat huset en minut tidigare, ger mig kalla kårar och får mig att vilja ligga i fosterställning på golvet och hulka.Det är ingen nyhet att folk kör som idioter här, och när jag kör min Miata är jag nära på att bli påkörd nästan varje dag, mest för att min bil är pytteliten och alla andra kör SUVar. Men genom att köra defensivt och vara uppmärksam kan dessa potentiella olyckor ganska lätt avvärjas. Det som skrämmer mig mest med gårdagens olycka är det faktum att den inte gick att vara beredd på. Den kvinna som igår blev påkörd rakt framifrån i 200 kilometer i timmen av ett gäng pårökta tonåringar på flykt från polisen, hade inte en chans att värja sig. Hon satt i sin bil vid ett rödljus när det hände. Min man satt ett rödljus bort. Och jag har plötsligt fått en återvunnen respekt för livet och dess obarmhärtiga balans. -
Allt har sin plats
Nä, nu dröjer det nog fan 4 år innan jag är det minsta intresserad av att prata politik i den här bloggen igen. Ni har snart att se fram emot fler inlägg om typ mat, katter och vad jag gjorde i helgen. Kanske slänger in en dagens outfit också när jag ändå är igång.
-
Uppgivenheten talar
Jag vet faktiskt inte ens varför jag bryr mig så mycket. Sverigedemokraterna i riksdagen och fyra år till av borgerligt styre är väl en konsekvens av att högervindarna som blåser i resten av Europa äntligen har nått svenskarna. Och det är inte oväntat, men ändå för jävligt. Men jag bor inte i Sverige längre.
Jag finns inte i den svenska folkbokföringen. Jag jobbar och betalar både skatt och social security i USA. Har inga planer på att flytta härifrån, men om jag gör det är Sverige extremt långt ner på listan över länder jag vill bo i. Ungefär i höjd med Ryssland eller Grönland. Inte för att den amerikanska politiken är mycket att hurra över den heller, tvärtom. Men här visste jag vad jag gav mig in på. Kalifornien är dessutom inte tillnärmelsevis lika moralkonservativt och reaktionärt som bibelbältet i mitten av landet. Det Sverige jag lämnade för drygt två år sen är inte samma Sverige jag skulle komma tillbaka till, det är jag i alla fall övertygad om.
Det kan ju låta cyniskt i överkant. Jag lider verkligen med mina vänner back home, men jag vill inte behöva ligga vaken och oroa mig över problem som inte kommer att direkt påverka mig. Självisk? Javisst. Men det har jag lärt mig av Alliansen att man får vara.
-
Kalla vindar
Alla ord, när handling fattas, äro dåraktiga och tomma.
Idag skäms jag för första gången någonsin över att vara svensk. Och den där klumpen, den kommer bara att bli större.Nästa val gör vi så här:
-
Konstiga ställen min katt sover på, del II
I en plastpåse. (Extra prasslig.)
-
För min personliga säkerhet
Jag jobbar på ett stort, ljust kontor två kvarter från stranden. En hel vägg täcks av panoramafönster från golv till tak med utsikt över en park och en liten sjö, eller, lagun är kanske en mer korrekt term. Fint, i vilket fall som helst. Problemet är bara att den här parken allt som oftast är full av väldigt märkliga typer. Min kollega berättade att det var en prostituerad kvinna som höll till där för något år sen – hon drog tydligen in sina kunder i vassen. Annars sitter det ofta ungdomsgäng och uteliggare och super eller röker på i parken. Slagsmål är inte heller ovanliga.
Eftersom jag just nu är den enda som jobbar heltid här är jag ensam på kontoret från ungefär strax efter lunchtid till stängningsdags. Och av ovan nämnda anledningar ser jag till att låsa ytterdörren ner till gatan när de andra går hem. Ett par gånger i veckan kommer Fed-Ex och lämnar av paket, och vi har haft lite problem med att få deras leveranser just eftersom ytterdörren är låst. Men nu har jag och Fed-Ex-killen – som totalt respekterar mitt behov av personlig säkerhet – kommit på en lösning: en kod.
Han knackar helt enkelt ett visst antal gånger med en nyckel på dörren, som är en glasdörr, så nyckelknack låter helt annorlunda än handknack. Och då vet jag att jag kan gå ner och öppna utan att bli rånmördad på kuppen. Lite väl dramatiskt, kan man möjligen tycka. Men det är ett farligt land det här!
-
Farewell to Storyville
Om ganska exakt en månad åker vi till Staden Som Gud Glömde, New Orleans. Fem år efter Katrina och bara månader efter oljekatastrofen. Jag är lite nervös. Jag kan knappt titta på bilder från strax efter orkanen och översvämningarna utan att det är något som knyter sig i magen. Fem år är faktiskt inte speciellt lång tid.
Jag inbillar mig att vi kommer att mötas av en yta som har polerats för besökare – av en ständigt pågående teaterföreställning där skådespelarna bara väntar på att ridån ska gå ner, så att de äntligen kan andas normalt, slappna av i käkarna efter timmar av krampaktiga leenden, lossa på korsetterna så att de faktiskt ganska feta magarna rullar ut. Där alla vet att det är på låtsas, men man spelar med för att inte förstöra illusionen, och för att slippa nyktra till och möta sanningen. Där bara de turisttäta delarna av staden har byggts upp till att likna sina forna jag, men där de fattigare förorterna har lämnats åt sina öden.
Kulissartat. Som New Orleans Square på Disneyland.
Å andra sidan har jag en tendens att hänfalla åt dramatiska tankegångar som knappast gör någon en tjänst. Kanske är folket i New Orleans bara vanliga människor som återgått till sina vanliga liv efter att det ofattbara hände. Kanske kommer också vi att spatsera på Bourbon Street och åka ångbåt och gå på konstmuseer och dricka vin på jazzbarer och vara ute hela natten som om det vore det naturligaste i världen.
-
Konstiga ställen min katt sover på, del I
I ett par byxor.
-
Hej, jag heter Bastu
Jag har tänkt lite på det här med namn på sistone, kanske framför allt för att jag just har bytt efternamn, och för att det är en sån himla process. Nu ska det skaffas nytt körkort, nytt social security-kort, nytt kontokort, nya visitkort och så vidare i oändlighet. Men det var egentligen inte det jag tänkte säga.
Mitt tilltalsnamn är Sanna. I Sverige – inga konstigheter. I USA – egentligen inga konstigheter heller. Det är ju Anna med ett S, right?
Problemet är bara att som amerikaner uttalar saker låter Anna med ett S precis som Santa – alltså Jultomten. Ungefär hälften av alla som ser mitt namn i skrift utan att först ha hört det uttalas säger Santa. Den andra halvan säger Sauna. När jag först flyttade hit hade jag alltså ett val; vill jag heta Jultomten, eller vill jag heta Bastu?
Jag valde Sauna. Och det förvånar mig fortfarande varje gång (och det händer relativt ofta) någon här säger att jag har ett vackert namn.
Hallå? Jag heter Bastu.
-
Om storebror och moderlandet
Om man bläddrar igenom tidigare inlägg i den här bloggen kan man ju tycka att det har blivit mer än lovligt hjärndött här inne på sistone. En av anledningarna, tror jag, är att jag vill hålla bloggen rumsren. Så även om jag har alla möjliga åsikter kring politik, religion, aktuella händelser och så vidare, så har jag inget behov av att debattera dessa med lättprovocerade anonyma internetmänniskor.
Men så här i valtider är det ju ändå svårt att låta bli att säga något med politisk anknytning. Nu har jag visserligen inte bott i Sverige på två år, men som entusiastisk demokratiförespråkare tar jag gärna vara på mina medborgerliga rättigheter och röstar ändå. Precis som förra valet var F! det enda parti jag med gott samvete kände att jag kunde lägga min röst på. Och så igår, trots att jag redan har röstat, gjorde jag ett valtest här.
Och det känns faktiskt skönt att få bekräftat att man inte är helt dum i huvudet.
PS. Visste ni att om man nämner Skatteverket i sin blogg så kommer de och hälsar på? Jag nämnde dem i förbifarten i gårdagens inlägg, och bara några timmar senare hade min besökslogg registrerat inte ett, men tio (!) besök från ett intranät på Skatteverkets domän. Jag körde en snabbgoogling och hittade ett helt gäng andra bloggare med samma erfarenhet. Hej övervakningssamhälle. DS.
