Att vara upp över öronen förälskad är en märklig känsla. Idag har vi varit gifta i två månader.

…som en liten tribute bytte jag nu ut citatet här till höger, i bloggbeskrivningen. Från Willy Kyrklund till Charles Bukowski. Yes.

När jag började blogga här för drygt två år sen skrev jag mest om böcker. Då hade jag slutat plugga littvet, var nästan klar med JMK och Poppius, och jobbade extra på Akademibokhandeln ett par dagar i veckan. Jag köpte böcker nästan gratis, och då, som alltid, prioriterade jag nöjesläsning över kursböcker. Jag gick på författarträffar, boksläpp, uppläsningar, och min lilla lägenhet var fylld från golv till tak med bokhyllor. Skönlitteratur var onekligen en stor del av min vardag.

Jag läser fortfarande så mycket jag bara hinner – varje kväll, och att ligga vid poolen i solskenet och plöja romaner är hur jag spenderar ungefär hela mina helger. Men jag läser inte på samma sätt längre. På litteraturvetenskapen handlade allt om förståelse, reflektion och djupanalys, att lära sig att läsa litteratur på ett sätt som senare kunde, och skulle, utnyttjas i b-och c-uppsatsskrivande. När jag jobbade i bokhandel skrev jag små korta rekommendationslappar att fästa vid favoritböcker, så under läsningen komprimerade jag mer eller mindre undermedvetet alla böcker till enmeningsrecensioner. Det kräver också ett visst fokus.

Min läsning har inte längre någon mottagare, utöver mig själv. Inga professorer, bokhandelskunder eller bloggläsare som väntar på statusuppdateringar och analyser. Det ger en större läsfrihet, men att få dela med sig ibland känns ändå fint. Så här får ni.

De senaste veckorna har jag läst mer än jag gjort på länge, kanske framför allt för att jag fick ett direktimporterat bokpaket med svensk litteratur av min far. Små glimtar av en svensk vardag som jag känner igen, inte direkt saknar, men ändå känner en samhörighet med.

Som i Stephan Mendel-Enks Tre apor till exempel. Citat, sidan 51: “Jag hade ätit upp innan vi ens hunnit ut på motorvägen och jag minns att vi pratade om det speciella fenomen att samma macka som man knappt brydde sig om hemma kunde vara helt oförglömlig någon annanstans.”

Mackor. Så himla svenskt. Det finns liksom ingen motsvarighet. Om man äter en brödskiva med ost på i USA tycker folk att man är knäpp. Äter man inte dubbelmacka är det inte godkänt. Och bara ost? Vilka dumheter. Men ändå så osvenskt, eftersom boken handlar om judar i Göteborg.

Och Mattias Ronges Tittaren. En mörk och lite svennegrabbig historia som känns väldigt stockholmstypisk och påminner inte helt lite om Vi i villa (som jag läste i april 2008, här rotas det i arkiven). En av mina favorit-oneliners: “Livet var fan ingen polska, åtminstone inte för honom. Livet var en utdragen, lågmäld tragedi ackompanjerad av en finstämd fiol.”

Igår kväll öppnade jag äntligen Magnus Florins Ränderna. Florin är i min mening en av Sveriges bästa nu levande författare. Så man kan säga att jag sparar det bästa till sist. Men det innebär också att förväntningarna är skyhöga. Är dock redan förälskad i de första 10 sidorna. Det bådar gott.

Vad läser ni?

Som sig bör en söndag vid lunchtid körde vi Pacific Coast Highway söderut för att hitta ett lämpligt brunchställe, när jag fick syn på en skylt med texten “FREE cool stuff” längs vägen, och en hög med prylar. Jag tvingade Isaiah att vända om, och mycket riktigt väntade en hel hög gratisgrejer på oss, rester från ägarnas garage sale. Det enda som inte var gratis var ett helt underbart matbord från 50-talet, i äkta amerikansk diner-stil, med fyra röda stolar. Precis ett sånt som vi i smyg har gått och letat efter, men hittar man ett är det antingen antikt och svindyrt, eller nyproducerat och svindyrt.

Paret som sålde det här bordet var unga och nygifta, precis som vi, och hade just flyttat i en liten strandstuga där bordet inte fick plats. Själva är vi ju fortfarande ganska nyinflyttade i ett hus som är alldeles för stort för två personer utan möbler och tillhörigheter, så det hela kändes som ett rättvist byte. Säljarna hade hållit på bordet ett tag, eftersom de inte hade hittat rätt personer att sälja det till. Så när vi kom förbi blev de så glada att vi fick det nästan gratis. Alldeles gratis fick vi även en hög böcker, en full besticklåda, glas, tallrikar och lite annat smått och gott till köket.

Med lite finess och en och annan tetrismanöver fick vi dessutom in alltihop i min lilla tvådörrars Civic. Som hittat.

Igår åt vi middag på The Greenery, en Vegan Raw Food-restaurang i Encinitas. Jag har varit vegetarian i drygt 10 år, varav 3 som vegan, men har trots detta aldrig ätit Raw Food förut. Och jag måste säga att tanken tilltalar mig, hela idén kring att behandla mat som något levande, och ta vara på dess livgivande egenskaper.

Jag äter redan hälsosamt, och skulle inte ha något emot en mer Raw Food-orienterad diet. Problemet är bara att jag inte har varken tid eller ork till att odla, grodda, fermentera, mjölksyra, mixa och blötlägga allt jag vill äta. Jag bläddrade i en receptbok på restaurangen, och bara att göra ris tar en dryg vecka, och innefattar minst två steg dagligen. Hade jag varit en arbetslös hippie med stor trädgård hade jag definitivt ätit mer levande föda, men just nu är jag nog ändå ganska nöjd med att äta min mat upphettad.

Ni undrar kanske var jag håller hus. Jag är bara för trött på kvällarna och för upptagen på dagarna, så det blir inte mycket tid eller ork till att blogga. Nu provar jag något nytt; blogga innan klockan 8 på morgonen.

I tisdags hade vi begravning hemma hos Isaiahs mamma. Hans mormor dog för två år sen, och hennes aska har sedan dess suttit i en urna på spiselkransen (ja, folk gör så på riktigt här) i väntan på att bli ett med naturen igen. Och för två dagar sen var det alltså dags. Den närmaste familjen samlades – min man och hans syskon, deras mor och hennes sambo, hunden och katterna, och jag. Mormors aska spreds ut i trädgården, och sen planterades ett fruktträd ovanpå. Det var stämningsfullt och rituellt, lite sorgligt, och ett fint avslut.

Mest tänkte jag kanske på min egen farmor, som begravdes för två veckor sen, och vars begravning jag inte fick gå på, eftersom jag inte kan lämna landet just nu. Så rent symboliskt var det ett avslut för mig också, fastän jag aldrig träffade Isaiahs mormor.

Den här dagen artar sig ganska väl hittills. Strålande sol efter ett par molniga dagar, och efter jobbet fick jag gratis manikyr. Oklart riktigt varför – jag har så svårt att förstå vad folk som jobbar på nagelsalonger säger eftersom de så gott som alltid pratar helt obegriplig engelska. Men efter att ha väntat en stund fick jag en handskriven post-it av killen i kassan där det stod “Your services will be free today. Thank you for your patience.” Jag tror att de misstog mig för någon annan. Men inte mig emot. Sånt här händer mig hela tiden.

Det kanske mest uppenbara exemplet: Jag vet inte hur många gånger folk på fullaste allvar har trott att det är jag som är Katy Perry (trots att hon till exempel inte har några synliga tatueringar) och hur många gånger jag har ångrat att jag inte utnyttjat situationen till min fördel. Nu har jag inte långt svart hår längre, så mina dagar som Katy Perry är nog över för ett tag. Men gratis manikyr är i alla fall ett ganska så godtagbart plåster på såren.

(Det måste vara paraplyet som gör det…)

PS. Det är så mycket jordbävningar nu att när fönstren börjar skallra lyfter man knappt ett ögonbryn, och återgår till vad man höll på med. Vet inte om det betyder att man är för blaserad för sitt eget bästa.

Det här gjorde jag i helgen:

Vad gjorde ni?

Det här med att ingenting får vara fult, eller smutsigt, eller lukta illa – är det en amerikansk grej? Exempel: vår kattsand luktar lavendel och våra kökssoppåsar luktar vanilj. Nog för att det är trevligt att slippa känna lukten av kattskit och sopor – men den negativa aspekten blir ju att vanilj och lavendel för alltid får otrevliga associationer. Ja. Det var bara det jag ville säga.

Hörrni, guess what? I skrivande stund har jag en broccolipaj i ugnen, gjord från scratch med pajskal och allt. Jag är fortfarande helt opeppad på mat, men jag tänkte att en gammal favorit från barndomen kanske kan hjälpa. Jag har inte ätit broccolipaj på flera år.

Fick hjälp i köket också, fast maken inte har kommit hem ännu. Då går det lättare.