Jag är så himla trött på mat. Jag sitter och försöker uppbåda någon sorts entusiasm inför matlagning och ätande i allmänhet, men jag kan helt ärligt inte komma på en enda sak jag är sugen på eller skulle vilja äta just nu. I vanliga fall är jag alltid mer eller mindre sugen på minst en av följande: filmjölk, mackor, pasta, pannkakor, bär, frukt. Men just nu: ingenting. Möjligen att ett glas vatten skulle gå ner smärtfritt, men inte mer än så.

Jag tror att det har att göra med den senaste tidens stressnivå, och förändringen i matvanor det har inneburit. Eftersom jag är den enda i hushållet som kan laga mat (Isaiah har goda intentioner men är väl kanske inte riktigt självgående på den fronten än, kan man säga) är det upp till mig att ordna hemlagat. Men eftersom jag dessutom är den enda i hushållet som jobbar heltid protesterar hela min kropp högljutt över tanken på att ställa sig vid spisen efter en hård dag på kontoret.

Resultatet har blivit att vi istället äter ute alldeles för ofta. De senaste veckorna har det blivit restaurangmat varje dag. Och eftersom vi båda är mer eller mindre hälsofreaks när det kommer till kosthållning kan man utan att överdriva säga att restaurangutbudet är något begränsat här. Vi har ätit salladsbuffé, soppa, grekiskt, italienskt, thailändskt, pasta, bröd och så vidare till leda. Och nu är jag så less på mat att jag hellre svälter än äter ute en dag till.

What to do?

Man kanske skulle hålla sig med en personlig kock. Undrar vad en sån kostar.

Under de senaste två åren har jag avverkat ett förhållandevis högt antal bilar. Det har främst att göra med mina tidigare mycket begränsade tillgångar, vilket har inneburit begränsad valmöjlighet när det gäller bilköp. Kort sagt har jag bara haft råd med skrothögar.

Först var det Candy. En -88 Chrysler LeBaron Convertible som jag och Emmy ägde tillsammans. Vi köpte henne av en snäll gubbe med en gullig hund och ett gevär. Hon höll i tre månader, men med tanke på att hon saknade den bakre vindrutan samt fungerande vindrutetorkare var det kanske lika bra att hon gick sönder lagom till regnsäsongen.

Efter Candy kom Peggy-Sue. -92 Toyota Paseo. Jag köpte henne billigt från en tow yard utan att ha testkört eller någonting. Hon funkade finfint, förutom att hon vägrade klara det smog-test som krävs för att få registrera en bil i Kalifornien. Jag hade henne i 6 månader, och fick med jämna mellanrum gå till the Department of Motor Vehicles och gråta krokodiltårar för att de skulle ge mig fortsatt körtillstånd trots att man egentligen inte får köra bilar som inte klarar smoggen. Sen gick hon också sönder.

Sen var det Jezebel. En -95 Hyundai Elantra. Efter två billösa veckor, som gjorde att jag nästan fick droppa några kurser på UCSD eftersom det var så komplicerat att ta sig dit, fick jag nog och köpte första bästa skrothög jag hittade. De kosmetiska bristerna fixade jag enkelt med lite färg och kreativitet. De mekaniska bristerna var det desto värre med. Mot slutet övervägde jag att skänka bort Jezebel till en junk yard, men lyckades istället sälja henne för $400 till någon stackare som nog inte visste vad han gav sig in på. Det här var helt klart den sämsta bilen hittills.

Nu har jag två bilar. Efter en klar nedåtgående tendens i bilköp vände det plötsligt, precis i slutet av förra året. Då köpte jag nämligen Betsey. En liten, fin och pålitlig Honda Civic från -95. Hon kostade lika mycket som de tre tidigare bilarna gjorde tillsammans, men det priset inkluderade en make – som bekant träffades jag och Isaiah genom att jag köpte Betsey av honom. Den här bilen gör jag mig inte av med i första taget.

Och så var det ju Dolly, som ni redan känner till. -91 Mazda Miata. Den minsta och överlägset snabbaste av alla bilar jag haft. Och den roligaste att köra – det är den enda av bilarna jag har ägt i Kalifornien som är manuellt växlad. Sen jag började köra Dolly till jobbet har jag börjat med vanan att ta kustvägen hem. Det tar en smula längre tid än motorvägen, men att köra nercabbat i sen eftermiddagssol med vinden i håret är så himla mycket bättre till doften av hav än till avgasdimmorna på motorvägen.

Det är märkligt hur tre dagar av strålande solsken och heltidshäng med maken är allt som krävs för att även den värsta stressen ska smälta bort och försvinna. En extra dags ledighet var allt jag behövde – nu är jag totalt redo för att börja jobba igen imorgon. Men först filmkväll!

Imorgon är det Memorial Day. Memorial Day “commemorates U.S. soldiers who died while in the military service”, enligt Wikipedia. Är det därför bara jag som tycker att det är märkligt när folk önskar varandra en “happy Memorial Day”? Det är ju inte happy, det är ju bara tragiskt. Att minnas folk som dött i något meningslöst jäkla skitkrig i tron att de tjänat ett högre syfte. Det här gör mig faktiskt lite upprörd.

Men bortsett från själva innebörden är Memorial Day en trevlig högtid – jag är ledig från jobbet och får betalt för det. Förra året var jag i New York med min mor på Memorial Day. På Coney Island blev jag seriöst erbjuden jobbet som tatuerade damen på en freakshow. Ångrar fortfarande inte att jag tackade nej till det.

Jag var i mataffären nyss. Jag stod med en påse frusen aubergine- och zucciniblandning i handen, och när mannen bredvid plockade åt sig samma påse tyckte han att detta var anledning nog till att inleda ett samtal med mig. Det är väl allmänt känt att amerikaner inte blygs inför att prata med främlingar, men de flesta har i alla fall så pass mycket social kompetens att de inser när gränsen för pinsamhet börjar infinna sig och går vidare.

Inte den här mannen.

Han var blond, blek, kort och tjock, med ett grodliknande leende, och hävdade att han var italienare. Han gav sig rask in i en utläggning om hur hans italienska släktingar i New Jersey odlar zuccini och säljer till maffian, och innan jag visste ordet av började han berätta om en maffiaboss han kände och någon händelse på ett casino.

Okej, för det första – INTE en lämplig konversation att ha med en främling i mataffären. För det andra tror jag han försökte berätta det hela som en rolig anekdot med punchline, men misslyckades fatalt eftersom ingen del av historien var tillräckligt rolig för att kunna agera punchline. För det tredje pågick det hela i säkert tio minuter. Jag tappade suget på aubergine- och zucciniblandning ganska omgående, men mannen fortsatte att prata trots att jag la tillbaka påsen i frysdisken och flyttade mig i sidled bort från honom. Diskret, visserligen, men han kan inte ha undgått att märka det.

Det är något med människor utan social självbevarelsedrift som gör mig mycket illa till mods. Han måste ha sett den desperata kombinationen av självömkan och medömkan i min blick, men inte förrän jag till slut bara fick nog och gick därifrån avslutade han sin berättelse. Han ropade till och med ett “okay, have a good one!” efter mig.

Sen fick jag gömma mig bakom pastahyllan tills jag såg mannen med grodleendet betala för sin aubergine-och zucciniblandning och lämna affären. Ville inte riskera något.

Jag har haft en EPIC matdag. (Och jag använder inte “epic” som begrepp om jag inte verkligen menar det.)

Frukost/Lunch: En “Ultimate Veggie” på Swami Café. Största mackan jag har sett tror jag, så väl värd benämningen ultimate. Och en fruktskål.

Lunch/Middag: Andra halvan av frukostmackan (fördelen med storleken på amerikanska portioner är att man nästan alltid får två måltider till priset av en.) Och färska bär och frukt från lokala grönsaksmarknaden. På balkongen.

Vi spenderade halva dagen på stranden, och andra halvan cruisade vi nercabbat längs kusten i Dolly. Åh vad jag har längtat efter sommaren!

Just nu äter, dricker, andas och sover jag jobb. Det är så mycket att göra att jag har fått lov att förlänga mina arbetsdagar med en halvtimme. Jag vaknar på morgonen, åker till jobbet, sliter som ett djur hela dagen och kommer hem och stupar i säng. Det finns varken tid eller ork till att träffa vänner eller uppdatera bloggen. På nätterna drömmer jag om projekten jag jobbar med för tillfället. Som tur är har jag ett jobb jag älskar, och att jobba i en kreativ industri innebär dessutom att man får se frukten av mödan. Och när slutprodukterna landar över både kundens och ens egen förväntan känns det liksom värt allt slit.

För ett par dagar sen lanserade vi ett nytt stort projekt, Jarupa. Min chef är en entreprenörssjäl, och nya systerföretaget väntas bli en stor hit. För att inte tala om hur fin webbsidan är. Om ni klickar er vidare till WordPress-kursen vi erbjuder hittar ni dessutom mig omnämnd som “senior blogger” en bit ner på sidan. En av fördelarna med att jobba i ett så litet företag är att man får nya fancy titlar utdelade till sig lite titt som tätt.

Nu har det visserligen gått drygt tre veckor sen bröllopet, men för er som inte redan har sett bilderna på annat håll kommer här en liten sammanfattning i foton. Bättre sent än aldrig, right? Jag hade egentligen tänkt ladda upp alla bilder här, men jag ORKAR INTE. Ni får se dem i en film istället. Sätt på högtalarna så blir det trevligare.

Jag har alltid tyckt att det är komiskt på ett lite barnsligt vis med folk som kör något lite utöver det vanliga och därför tutar och hälsar när de råkar stöta på en allierad på vägen. Ni vet, Harley Davidson-förare, folk i gamla Cheva-modeller och så vidare. Lite så att jag jämt tittar efter när två bussar passerar varandra för att se om förarna hälsar. Det gör de nästan alltid.

Nu har jag en ny bil. Hon heter Dolly och är en liten klarblå Mazda Miata som Isaiah hittade billigt och köpte åt mig för ett par dagar sen. Ända sedan Candy for till skroten för ett drygt år sedan har jag längtat efter att köra nercabbat igen.

Igår var jag och Dolly på väg hem från jobbet när en vinröd Miata körde upp och la sig jämsides i filen bredvid. När föraren tutade och vinkade tog det mig någon sekund att fatta vad som gällde.

Sen log jag och vinkade tillbaka.

Det är så vi gör, tydligen. Vi Miata-ägare.

Jag har en tid gått runt med en känsla av att någonting snart kommer att gå fel, att katastrofen är nära. Och så hände det. Igår morse dog min farmor.

Det var två år sen jag sist träffade farmor. Då var hon den piggaste 84-åringen i världen, och det var omöjligt att förvänta sig mindre än att hon skulle leva för evigt.

Jag fick beskedet tidigt igår morse, och fick komma en timme senare till jobbet för att hinna samla tankarna och känslorna. När jag kom in på kontoret väntade en blombukett och ett kort på mitt skrivbord från mina fina kollegor.

Idag firar jag och Isaiah tre veckor som man och hustru och jag är så ledsen över att farmor aldrig fick träffa min stora kärlek.

Det är svårt att formulera sig kring det här, för mycket känslor åt alla håll.

Vila i frid, Evelyn. Du är saknad.