På lördagen vaknade vi i Flagstaff och hoppades att det hade slutat snöa. Det hade det visserligen, men det låg fortfarande tjockt med snö på marken och på alla bilar utanför vårt hotellfönster. Vi väntade tills temperaturen ute steg från en minusgrad till tre plusgrader (yay), sen borstade vi bort en decimeter snö från hojarna och började färden söderut. Vi hade efter en del om och men tagit det trista men nödvändiga beslutet att inte försöka ta oss till Grand Canyon pga vädret. Det var svinkallt, trots att vi hade 100 lager kläder på oss.

Sakta men säkert ändrade landskapet karaktär och värmen steg med 10-15 grader ganska snabbt. När vi närmade oss Sedona var vi plötsligt omringade av gigantiska röda klippor, det var så sjukt mäktigt. Vägen mellan Flagstaff och Sedona, 89A, har tydligen blivit utnämnd till en av USAs “most scenic highways” och det var lätt att förstå varför. Inga bilder gör det rättvisa.

Väl framme i Sedona stannade vi i en park för att ta lite bilder på en av alla red rocks. Man kände sig ganska liten på jorden i jämförelse.

Sen körde vi över den här gamla bron, och kände oss tvungna att vända och köra tillbaka igen så vi kunde klättra ner och fota den.

SÅ FINT.

Röda berg och gröna dalar så långt ögat kunde nå.

En liten flod rann bakom oss också, nere i dalen.

Vi körde vidare till downtown Sedona för att äta lite mat samt skala av några lager kläder, eftersom det vid det här laget var ganska varmt. Här ser ni min GoPro på styret också, ganska praktiskt så man kan fota medan man kör.

Sen var det dags för nästa äventyr, Cathedral Rock. Det framgår kanske varför den heter det.

Vi bytte om till hajkkläder och knallade upp halvvägs för berget. Genevieve satte upp sitt stativ medan jag tog selfies.

Hade vi haft lite mer vatten och bättre vandringskläder hade vi nog försökt ta oss nästan upp till toppen, men nu nöjde vi oss med den här platån med utsikt över allt omkring oss.

Metafotograferande.

Så mycket fint i alla riktningar.

När vi kände oss klara med att titta på röda berg körde vi vidare till en liten gift shop vi hade sett längs vägen. De hade en massa roliga grejer till salu, men vi hade inte riktigt plats att släpa hem något så vi nöjde oss med att fota våra hojar framför de här snygga skyltarna istället.

Sen var det dags att försöka ta oss till Camp Verde där vi skulle tillbringa natten innan solen gick ner. Så här fint var det ute då.

Vi hade bokat ett litet Airbnb-hus någon halvtimme från Sedona. Vi blev genast förälskade i både huset och gården det låg på.

Damen som ägde gården hade en massa djur som hon hade adopterat. Vi fick träffa hennes häst, Rusty, som var så mager när hon räddade honom att ingen trodde att han skulle överleva mer än ett par dagar. Nu är han dock helt hälsosam och väldigt tillgiven. Ett gäng gulliga hundar hade hon också.

Nästa morgon var det dags att påbörja färden hemåt, vi hade över 70 mil framför oss. Eftersom Genevieve bor i Orange County skildes vi åt efter ungefär halva vägen och jag körde söderut mot San Diego. Jag råkade hamna på en väg jag aldrig kört förut, men som nog är min nya favorit. Inga bilar, inga människor, inga byggnader, inga avfarter. Bara 13 mil av perfekt asfalt och fantastisk natur som övergick från åker till öken till sanddyner.

De här sanddynerna var helt surrealistiska, det var som att befinna sig i ett månlandskap. Och inte en människa eller bil i sikte. Sånt fint avslut på en helt perfekt helg. Vi lyckades inte ta oss till Grand Canyon den här gången, men men. Det får bli nästa gång helt enkelt.

Fler bilder finns på Instagram under hashtaggen #fastlanetoflagstaff.

Fyra dagar i Arizona och totalt över 1600 kilometer på motorcykel, här kommer dag 1-2 i blandade foton från min GoPro och Genevieves proffskamera.

Vårt första stopp var för att tanka i El Centro. För att komma dit tar man Interstate 8 rakt österut från San Diego i knappt 20 mil, och I-8 är den mest insektstäta motorvägen någonsin. Det blir liksom svårt att se efter ett tag pga alla döda insekter som skymmer sikten på hjälmen (och på kläderna och hojen och överallt egentligen, uäck).

Några timmar senare var vi i Arizona och stannade i Gila Bend och skalade av några lager kläder (samt vädrade tårna en liten stund) eftersom det plötsligt var ökenhetta ute.

Sen fortsatte vi norrut mot Phoenix på en fantastiskt fin motorväg med knappt några bilar i sikte.

När vi hittade några fina såna här saguaro-kaktusar som är väldigt typiska för Arizona var vi tvungna att stanna igen för att ta några foton. Fint att resa med en professionell fotograf som har öga för sånt här. Och vi hade liksom inte bråttom någonstans, så många stopp gör inte så mycket.

Tillbaka på motorvägen igen precis i tid för golden hour. Vi kom fram till Phoenix med en fantastisk ökensolnedgång i backspegeln och hann knappt checka in på vårt hotell innan vi kastade oss på utomhusjacuzzin för lite spa-känsla. Man blir lätt lite trött i lederna (och rumpan) av att köra motorcykel hela dagen.

Vi träffade för övrigt en livs levande Ted Cruz-supporter i jacuzzin. Trodde inte att såna fanns på riktigt, men man blir väl lätt lite väl optimistiskt inställd till läget när man bor i södra Kalifornien där typ alla röstar Bernie. Men jaja.

Nästa morgon åkte vi och åt frukost med vår kompis Staci i Phoenix och sen började vi ta oss norrut mot Flagstaff och Grand Canyon. Enligt väderprognosen skulle det regna uppe i bergen, men när vi påbörjade dagens resa såg himlen ut såhär så vi var ändå hoppfulla.

Sen blev himlen bara mörkare och mörkare och sen började det regna. Regn är inte så farligt att köra i egentligen, men sen övergick regnet i hagel och plötsligt befann vi oss mitt i en snöstorm på motorvägen. Det snöade så pass ordentligt att vi inte kunde se något över huvud taget, och vi var mitt ute i skogen i ingenstans, så vi hade inte så mycket annat väl än att ta av på första bästa avfart och söka skydd under en bro tills det slutade snöa.

Vi passade på att ta på oss alla lager kläder vi hade, plus regnställ ovanpå alltihopa.

Det slutade snöa men var fortfarande regnigt och kallt. Här är jag *jätteglad* över detta som ni kan se.

Vi insåg att det inte skulle bli något Grand Canyon den här dagen eftersom det var minusgrader och risk för mer snö, så vi hängde i Flagstaff istället. Och ungefär här insåg Genevieve och jag att vi båda var stora Gilmore Girls-fans, och Flagstaff kändes precis som ett IRL-Stars Hollow. Fint!

Vi gick runt och frös ett tag, sen satte vi oss på ett lokalt bryggeri för att äta middag. Precis lagom till att maten kom in började det snöa igen. Genevieve som är från södra Kalifornien hade aldrig sett snöfall innan, så hon gick ut och stod i det spännande vädret ett tag. Jag stannade inne som den svensk jag är. Sen gick vi till en bar och beställde te och varm choklad som ett par 12-åringar, och efter det gick vi och la oss med förhoppningen om att snön skulle vara borta när vi vaknade nästa morgon.

(To be continued…)

För knappt ett år sen åkte jag och min kompis Genevieve på ett fyradagars motorcykeläventyr till Arizona för att få se Grand Canyon. Men vi kom inte längre än till Flagstaff, som ligger lite drygt 10 mil söder om Grand Canyon, eftersom det började snöa på vägen dit och sen inte slutade förrän nästa morgon, och då var det fortfarande snö på marken och alldeles på tok för kallt för att åka längre upp i bergen.

Jag var inte så glad över detta eftersom jag var helt inställd på att checka av GC från min bucket list innan jag fyllde 30. Men så blev det alltså inte.

Men skam den som ger sig. I slutet av den här månaden har jag och min kompis Katie bokat in en ny tur till Grand Canyon, så håll tummarna för att vädret samarbetar den här gången! Det blir en betydligt kortare resa – vi åker från San Diego fredag eftermiddag och kommer hem igen söndag, vilket innebär att vi kommer köra omkring 180 mil på motorcykel på bara lite mer än två dagar. Det är ganska mycket. Men så länge det inte snöar kan jag faktiskt inte tänka mig något jag hellre skulle vilja göra här i livet.