Efter en dryg vecka i nya bostaden börjar köket, som enda rum i huset, kännas en smula färdigt. Vad tycker ni? Lite fräsigt, va?

Jag är sämst på det här med färger. Jag gillar exakt tre färger: svart, vitt och rött. (Och vitt endast om det är i kombination med svart och/eller rött) Alla lägenheter jag har bott i har gått i den färgskalan, och min garderob består till större delen av svarta och röda kläder med vita inslag. Som av en slump jobbar jag på ett kontor som är inrett i svart, vitt och rött – och för ett företag vars logo går i samma färger. Jag kör en röd bil med svart tak, och jag har planer på att måla min motorcykel i svart och rött med vita däckväggar. Ja, ni fattar.

När vi nu flyttar till en ny bostad (ja, det blir ett jäkla tjat om den här flytten nu, ni får ursäkta) så har jag bestämt mig för att måla ett par fondväggar. Jag brukar inte måla eftersom jag har en tendens att flytta runt lite för ofta för att det ska vara värt ansträngningen, men det här nya huset tänker jag mig att vi ska bo kvar i ett tag, och jag vill att det ska kännas som ett hem. Isaiah är helt ointresserad av inredning och har gett mig fria händer – så länge han får göra vad han vill med garaget är han nöjd.

Så igår var jag på Home Depot för att kolla på färgprover, och när jag stod där och valde bland 100 nyanser av rött slog det mig att jag kanske borde vidga mina vyer lite. Prova något nytt. Life on the edge och allt det där ni vet. Så jag köpte en burk röd färg och en burk turkos. Rött till vardagsrummet och turkost till köket.

Jag har egentligen ingen relation till färgen turkos, men det såg så fint ut i en broschyr i färgbutiken. Vad tror ni, blir det bra det här?

Som ni vet är vi mitt uppe i en flytt, även om det hittills har varit lite osäkert exakt vart vi ska flytta. Förra veckan var vi och tittade på ett townhouse, en sorts blandning mellan lägenhet och radhus, som vi genast blev förälskade i, och idag fick vi veta att vi fick det. Vi flyttar in om en och en halv vecka.

Jämfört med var vi bor nu blir det en ganska ordentlig nedgradering både storleksmässigt och på den onödiga lyxfronten. Men ändå inte så att man kan klaga. Det nya stället är 100 kvadratmeter stort, med två våningar, två stora sovrum, två walk-in-closets och två badrum. En liten uteplats och ett garage med plats för tvättstuga följer också med på köpet. Dessutom kommer vi vara sjukt mycket närmare civilisationen. Vi flyttar från rikemansområdet La Costa till Fire Mountain i Oceanside, som råkar ligga ett stenkast från både strand, motorvägar och flera stora shoppingcenter.

Men vill ni veta det bästa av allt? Månadshyran är 700 dollar lägre än där vi bor nu. Det är fem tusen kronor i månaden vi inte behöver lägga på hyra. Fatta hur mycket skor man kan köpa för det.

Jag vet att jag sa att det inte är en chans att vi flyttar. Men så för någon vecka sen fick vi ett brev hem från fastighetsskötaren vi hyr av, där det stod att vi antingen måste skriva på ett nytt ettårskontrakt på bostaden eller så höjs vår hyra med 10 procent med start nästa månad. Och vi är inte direkt sugna på att varken skriva på för ett helt år (så mycket kan hända på ett år – vi kanske blir av med jobben, eller bestämmer oss för att flytta till Mexico, osv.) eller betala mer i hyra.

Min kompis B tog således genast på sig att hitta en ny bostad åt oss – hon har jobbat som fastighetsagent och är världsbra på att hitta bostadsannonser. Idag hade hon fixat två visningar åt oss. Det första stället märkte vi ganska snabbt att vi inte var helsugna på, vilket bekräftades ytterligare av att mäklaren aldrig dök upp, och när vi ringde fastighetsförmedlingen kom de med en halvdan ursäkt om att hon satt fast i trafiken och möjligen kunde vara där om en timme eller så. (Typiskt amerikanskt beteende.)

Det andra stället vi kollade på var sjukt fint. En hybrid mellan lägenhet och radhus, med tre sovrum, två balkonger, två badrum, högt i tak, öppen spis och garage, och på perfekt avstånd från nästan allt. Dessutom var hyran helt klart godkänd.

Problemet är bara att vi har blivit så himla bortskämda i vårt nuvarande hus, och potentiella nya bostäder förlorar i tio fall av tio stort i en jämförelse. Jag vill verkligen inte flytta, så det känns helt absurt att kolla annonser och gå runt på visningar.

Idag kan vi dock ha lyckats övertala vår fastighetsskötare om att låta oss skriva på ett åttamånaderskontrakt istället för ett helt år. Det känns lite bättre. Då kanske vi inte behöver flytta i alla fall.

Jag lovar att hålla er uppdaterade om hur det går i detta rafflande drama.

Vi har pratat lite löst på senaste tiden om att flytta. Ni vet ju hur mycket jag älskar vårt hus, men vi betalar ganska mycket i hyra och har minst tre rum som vi inte ens använder, så egentligen vore det logiskt att flytta till något lite mindre och därmed ha pengar över till annat. För att inte tala om hur mycket snabbare det skulle gå att städa om vi inte hade två våningar på 100 kvadratmeter vardera att dammsuga.

Men när jag kollar lediga bostäder på Craigslist slår det mig vilken tur vi hade med det här huset. Det var den första – och enda – bostaden vi tittade på efter att jag och Isaiah hade bestämt oss för att flytta ihop, och trots att huset var mitt i en renovering och såg ut som en byggarbetsplats under visningen blev vi genast förälskade i det.

Ingen av annonserna för hus i samma eller lägre prisklass kommer ens i närheten av vad vi har nu, med tre sovrum med stora garderober, tre badrum med badkar, balkong och uteplats, havsutsikt, pool och jacuzzi, garage med plats för två bilar och en motorcykel och ett mindre gym, walk-in-closet, ett master bedroom som är lika stort som min gamla lägenhet i Stockholm, gigantiskt master bathroom med två handfat och extra stort badkar, samt en nedervåning med öppen planlösning mellan vardagsrum, kök och två matplatser. Dessutom bor vi i ett av de rikaste områdena i San Diego, vilket innebär att det är lugnt, rent och säkert. Allt detta betalar vi motsvarande 13 000 svenska kronor i månaden för. (Vad får man för det i Stockholm? En trea i Hammarby Sjöstad?) Ju mer vi tänker på det, desto mer övertygade blir vi: inte en chans att vi flyttar.