-
Until further notice
Ni får ursäkta den pinsamt dåliga bloggfrekvensen här på sistone, men jag har en bra ursäkt. Jag vet inte hur man skrivet om sånt här utan att det blir cheesy, men jag har i alla fall mycket oväntat gått och blivit helt upp-över-öronen-fjärilar-i-magen-förälskad, så jag och min nya kille är tillsvidare lite upptagna med att spendera varje vaken minut tillsammans.
Jag är inte riktigt van vid detta, men jag tror jag gillar’t!
-
Det tidiga 00-talet
Jag läser Emma Sofie W:s inlägg om högstadie– och gymnasietiden och känner att jag har hört så många liknande berättelser från andra tjejer i min generation. Alla mådde så jäkla dåligt. Och så tänker jag att jag är så sjukt glad över att jag blev punkare när jag var i 13-årsåldern, eftersom jag är helt övertygad om att det besparade mig en hel massa lidande.
Jag växte upp i Hässelby, allra längst ut på tunnelbanans gröna linje, och gick hela grundskolan i Hässelbygårdsskolan. När jag gick i högstadiet hade alla tjejerna vita savannbyxor med svarta string och linnen som visade magen och Buffaloskor, eller så hade de Adidasbyxor instoppade i strumporna och var kickers, och så pratade alla Rinkebysvenska oavsett härkomst. Och på något vänster hade allas föräldrar tydligen råd att punga ut med de tusenlappar en äkta Canada Goose-jacka kostade.
Själv hade jag en 30 centimeter hög lila tuppkam och nitjacka och piercingar i ansiktet och alldeles för mycket kajal och passade inte alls in i förorten. Jag var den enda punkaren i Hässelbygårdsskolan och folk tyckte att det var roligt att kalla mig hora endast av den anledningen. Men grejen är att det liksom inte spelade någon roll. Jag gav verkligen blanka fan i vad alla kickers i skolan tyckte om mig, och så här i efterhand inser jag hur befriande det måste ha varit att inte behöva bry sig om att passa in eller ha på sig rätt märkeskläder eller att försöka få någon menlös kille att lägga märke till en.
Varje dag efter skolan åkte jag in till T-Centralen för att hänga på Lava eller Plattan, för det var där punkarna hängde. Och det jag minns tydligast från min tonårstid är hur jäkla kul vi hade det jämt.
Vi piercade läpparna med säkerhetsnålar, vi startade band fast ingen kunde spela något instrument, vi åkte kundvagn nerför trappan på Plattan, vi fick a-lagare att köpa ut Kir eller folköl som vi drack i någon park, vi tog tunnelbanan ut till övergivna kullar i Farsta och hade fester i skogen hela natten, vi hade falskleg och gick på krogen fast vi bara var 15, vi åkte på alla festivaler och bodde i billiga tält som alltid läckte vatten när det regnade och vi missade alla banden eftersom det var mycket roligare att hänga på campingområdet.
Ingenting var omöjligt, och ingen kunde säga åt oss vad vi fick göra och inte göra. Varje jul smet vi ner till Kungsträdgården och drog ut sladden till den stora julgranen så all julgransbelysning slocknade. Och så var vi feminister och kastade ägg på H&M-affischer och porrbilar, ända tills vi blev veganer, då slutade vi att kasta ägg.
Det är klart att allt inte var frid och fröjd hela tiden heller. Vi var tonåringar. Vissa tog droger, andra skar sig i armarna eller drack för mycket. Det fanns alltid någon smärta som behövde dämpas. Men grejen är att den där utseendehetsen och behovet av att smälta in och vara snygg, smal och populär, det existerade inte på samma sätt hos oss. Vi var alla outsiders. Och den gemenskapen skulle jag inte byta bort för något i världen… och jag kan sakna den där sorgfria tonårstiden så himla mycket ibland.
-
Länkkärlek och annan kärlek
Läser årets kanske finaste inlägg hos Östfronten och blir helt glad, av själviska skäl. Jag är väldigt bra på att inte låta folk komma för nära, och när folk då blir sårade och i stundens hetta vräker ur sig att “om du fortsätter stöta bort folk kommer du att vakna en dag och inse att du är helt ensam” så blir jag inte rädd utan tänker att ensam inte behöver vara dåligt. Jag tycker om att vara ensam. Och inte ens de få gånger jag trott att jag har varit kär har jag känt något som är ens i närheten av känslorna som väller ut mellan raderna i Stiffys inlägg. Men det gör inget. Det är fint att det finns, och att folk får uppleva det, och om det någonsin händer mig så gör det väl det, men det är ingenting jag eftersträvar eller saknar. Och det är en insikt som jag kanske inte har formulerat för mig själv innan och som gör mig glad, detta att jag är okej med det. Jag har så mycket kärlek i mitt liv från familj och vänner och små djur och det räcker. Det räcker så himla, himla bra.
-
Att vara den som stannar kvar
Sen jag lämnade Stockholm för San Diego har jag inte ångrat beslutet att flytta en enda gång. Det var jobbigt, speciellt i början, att lämna vänner och familj – men jag misstänker att det var värre för dem som stannade kvar i Sverige. Just det där med att bli kvarlämnad har alltid varit något jag bävat lite inför. Är man den som flyttar iväg till en ny, spännande plats har man så mycket annat att oroa sig för, se fram emot och uppleva, att det där med att skiljas från dem som betyder mest ändå tenderar att försvinna i bruset från allt det andra. Att däremot stanna kvar i samma vardag och rutin som tidigare, medan någon man bryr sig om försvinner till andra sidan jorden, det är så mycket mer påtagligt.
På måndag flyttar en av mina bästa vänner till en liten stad i Wisconsin. Det är nästan på andra sidan landet, en 6 timmars flygresa och en evighet bort. Och trots att jag inte har en tanke på att flytta ifrån San Diego, staden som jag lämnade hela mitt svenska liv för, så är det ändå så himla mycket sorgligare att vara den som stannar kvar än att vara den som börjar ett nytt liv på en helt annan plats.
-
Vi ses på andra sidan
Om jag bloggar lite halvdåligt just nu är det för att jag är upptagen med att genomgå en smärre ålderskris. Jag fyller 25 imorgon, och även om jag inser att det inte är speciellt gammalt så är det något med just 25 – det är halvvägs till 50 och en ålder som jag alltid har sett som något av ett vägskäl. Man är liksom inget barn längre, kommer inte undan med vad som helst.
För ett och ett halvt år sen skrev jag det här inlägget, om omvänd livsångest – att känna att man har gjort för mycket för tidigt, istället för för lite för sent. Då var jag lyckligt gift och trivdes på mitt jobb och bodde i ett alldeles för stort hus och hade hela tiden lite tyst inre panik över att allt liksom redan hade fallit på plats.
Nu har jag inget fast jobb, ingen make och ingen bostad (ja, jag flyttar ut ur nya lägenheten om en månad) och man skulle ju kunna tänka sig att det borde kännas jobbigt och allmänt stressigt, speciellt för ett kontrollfreak som jag. Men det gör det inte. Istället känner jag så intensivt att jag har tagit rätt beslut att jag liksom går runt och sprudlar inuti. Det här är ju ganska märkligt, det förstår jag själv. Speciellt med tanke på att jag i praktiken har tagit flera steg tillbaka, till ganska exakt hur mitt liv såg ut för två år sen.
Livet går i cirklar. Men jag är i alla fall ganska många erfarenheter rikare, och det hade jag inte velat byta ut för allt i världen. Jag hoppas bara att mitt 25-åriga jag känner sig lika säker, och inte får för sig att sälja allt hon äger och börja irra planlöst runt världen och försörja sig på ströjobb. För det låter ganska jobbigt, om än stundvis mycket lockande.
-
Det här med kärlek och relationer
Jag är så himla dålig på förhållanden. Jag tror ibland att jag har en begränsad mängd kärlek att ge någon, och när den mängden är slut finns det liksom inget att bygga en relation på längre. Jag har haft två riktiga förhållanden i mitt liv, och båda slutade när kärleken plötsligt tog slut och det inte fanns några känslor kvar. Aldrig för en enda sekund har jag sedan velat eller undrat om det var rätt beslut att separera, eller känt mig ledsen eller ensam för att inte längre ha den där mannen i mitt liv.
Jag har sett så himla många par som helt uppenbart inte är rätt för varandra, som gör slut och blir tillsammans igen gång på gång, och för mig är det en typ av självskadebeteende som gör mig så frustrerad att det liksom kliar under huden när jag tänker på det. Jag kan inte förstå vad det är som gör att folk klamrar sig fast vid något som uppenbarligen inte funkar. Är det av rädsla för att bli ensam? Av gammal vana? För att man tror att saker kommer förändras?
Jag har vid flera tillfällen blivit kallad självisk, känslokall och självständig till förbannelse för att jag känner så här. I kommentarerna till det här och det här inlägget är det flera av er som antyder att jag är modig som vågar bryta upp, men för mig är det en självklarhet, det finns inget alternativ. Jag kan inte stanna kvar i ett förhållande när jag inte är kär, eller på ett jobb där jag inte trivs, lika lite som jag klarar av att gå runt i en ful frisyr utan att göra något åt det. Det må vara en banal liknelse, men det är precis så det känns.
Jag är dålig på förhållanden, men bra på att gå vidare. Det här är inget ledset tyck-synd-om-mig-inlägg. Det enda som känns riktigt jobbigt just nu är det dåliga samvetet jag har över att inte må det minsta dåligt. Självständig till förbannelse, möjligen. Men jag föredrar att kalla det frihetstörstande.
-
Om framtiden
Jag förstår att föregående inlägg kom som något av en chock, men jag hyser en obotlig förkärlek till dramatiska tillkännagivanden och kan inte hjälpa det. Tänkte i alla fall tacka för alla era kloka och fina kommentarer, samt förtydliga ett par saker.
Isaiah är fortfarande min bästa vän, och vi kommer att fortsätta bo tillsammans. Jag vill helst inte frossa i detaljer på bloggen, men vill ändå att det ska framgå att vi inte är osams eller arga och hjärtekrossade. Det har varit en förhållandevis smärtfri process hittills och jag har goda förhoppningar om att det kommer att fortsätta så. Jag tror dessutom inte att det är helt ovanligt med par som upptäcker att de fungerar bättre som vänner. Och vi åker till San Francisco tillsammans imorgon, som planerat.
Angående jobbet har det också varit på gång ett tag. Det började med att jag fick ett jobberbjudande från ett annat företag, vilket satte igång en kedja av händelser som mynnade ut i insikten att jag inte ville vara kvar på mitt nuvarande jobb. Jag har varit här i två år, och har under den tiden jobbat mig upp till delägarskap och en chefsroll – och det är i princip så högt det går att avancera i ett företag av den här storleken. Och eftersom jag har ett konstant behov av förändring (vilket ni kanske har märkt vid det här laget) och lätt blir rastlös känner jag att det är dags att gå vidare.
Kontentan är i alla fall att även om en del detaljer fortfarande behöver redas ut är jag sjukt peppad på framtiden, och känner att det här blir en nystart. Jag behöver en nystart med jämna mellanrum – sist var för tre år sen, när jag packade mina väskor och flyttade till Kalifornien. Och det var det bästa beslutet jag någonsin tagit, så det blir nog bra det här med.
Eller vad tror ni?
-
Beginning in an ending
Jag pratade om livet i allmänhet med en kollega på jobbet häromdagen, och vi kom fram till att vi har ganska precis samma inställning till att ta stora, livsomvälvande beslut. Istället för att diskutera sönder saker med folk i vår närhet och influeras av personer som inte nödvändigtvis har samma erfarenheter och åsikter som vi, så vänder och vrider och funderar vi på saker tills vi har kommit fram till vad som känns rätt för oss.
Och när vi då berättar för den oinvigda omgivningen om våra beslut blir vi ofta anklagade för att ha kommit fram till dem förhastat, och blir uppmanade att tänka efter om det verkligen är detta vi vill. Men det är det ju. Vi har ju redan ägnat alldeles för mycket tid åt att tänka igenom saken in i minsta beståndsdel och är helt säkra på vad vi känner.
Med det sagt tror jag också att lycka är tidsbegränsad, och när man inser att tiden börjar rinna ut för det som gör en lycklig för tillfället är det dags att gå vidare. Det är samma sak med kärlek. Ibland tar den slut. Och livet är för kort för att klamra sig fast vid det som varit.
Därför har jag och Isaiah bestämt oss för att ta en paus på obestämd framtid.
Och därför sa jag för ett par dagar sedan upp mig från mitt heltidsjobb.
Och livet startar från noll igen.
