Okej, EN bra grej med november och vintertid: solnedgångarna. Så här såg himlen ut när jag körde hem från jobbet igår, jag var tvungen att stanna på vägen och fota. Obs att det här fotot är helt oredigerat, det VAR så här mäktigt i verkligheten. 

Sen kom jag visserligen hem till ett mörkt hus (vi har en massa elproblem och flera av våra lampor har gått sönder) och kände mig allmänt orkeslös. Men: SOLNEDGÅNGARNA! De är finast på vintern.

Det här är ju en väldigt storbloggig grej att göra, och jag försöker undvika att konsumtionshetsa så gott jag kan, men jag fick så HIMLA fina födelsedagspresenter i år att jag verkligen vill visa upp dem. Så nu gör jag det.

Så knäppt egentligen, jag hade inte förväntat mig några presenter alls förutom en hög böcker från mina föräldrar, och så fick jag allt detta av mina kompisar? Och det är så himla genomtänkta presenter dessutom. OBS det här är inget humble brag, utan jag är genuint chockad. 

Katie är en mästare på genomtänkta presenter. Bevismaterial A: denna tisha och pin med texten “Babes against bigots”. ÄLSKAR dem. Till vänster skymtar även ett par leopardmönstrade solglasögon från Vans som jag fick av Jess. Hon har ett par likadana som jag har lånat av henne tidigare för att de är så fina. Nu fick jag ett eget par!

Sarah gav mig dessa fina vin- och champagneglas eftersom jag alltid serverar både vin och champagne i dödskalleformade plastglas. Ha, det är tydligen inte så uppskattat hos mina finsmakarvänner. Nu när jag har riktiga glas är jag väl vuxen på riktigt. Det röda glaset till vänster fick jag av min granne Lisa som hade blåst det själv. Sjukt impad av detta!

Inte världens skarpaste bild, men här är i alla fall ett par roliga menstrosor från Stacey, en Red Rag Garage-nyckelring från Katie, Jordan och Edy, och en Harley-pin från Jess. Den lilla trälådan hade Dennis tillverkat till mig helt för hand. Så fint alltihop. 

Edy och Ace gav mig denna veganbibel. Har redan gjort seitan helt från skratch utifrån ett recept i denna. Så peppad på att lära mig att laga mer spännande mat nu!

Sist men inte minst: bokpaket! JAL från mamma och Westö och Ishiguro från pappa. Och ett presentkort på böcker från Pauls mamma. Tack alla snälla!

Igår höll San Diego Press Club sin årliga Excellence in Journalism Awards-middag, och kolla, jag vann något! Magasinet jag jobbar på vann i vanlig ordning i en hel massa kategorier, men det här var första gången jag fick vara med på ett hörn (för en artikel jag skrev som del i det här reportaget i vårt maj-nummer). 

Nu när jag är en *prisbelönt journalist* är det kanske värt att söka det där New York Times-drömjobbet i alla fall då? 

1.

Jag har köpt en ny kamera! Den ska inte komma på posten förrän på torsdag, men jag är så himla peppad. Har haft min asgamla Nikon D3100 i flera år och den håller på att falla isär, plus att den är stor och otymplig och jag orkar aldrig bära med mig den någonstans. Så jag har funderat ett tag på att köpa en spegellös systemkamera istället eftersom de är betydligt mindre och lättare, och häromdagen beställde jag en Sony A5000. Det är ju verkligen inte den nyaste modellen, men jag har ingen större lust att lägga nästan tjugo tusen spänn på en kamera som jag mest kommer använda till en blogg jag inte tjänar några pengar på, såatteh ¯\_(ツ)_/¯

Men bered er på snäppet bättre bilder här framöver i alla fall! När jag har lärt mig hur den nya kameran fungerar.

2.

Jag har haft ett par extremt hektiska veckor på jobbet sen vi kom hem från Sverige, men det har tydligen lönat sig. Igår blev jag nämligen framröstad av mina kollegor till Employee of the Month, vilket är ett så himla fint sätt att få känna sig uppskattad på. Det innebär också att jag får en extra semesterdag som belöning. Har ju lite snålt med semesterdagar annars, som sagt, så en till skadar ju verkligen inte.

3.

Ni vet det där reportaget om inspirerande kvinnor jag nämnde att jag jobbade på för ett tag sen? Det blev betydligt större än jag hade väntat mig – jag fick 10 helsidor i magasinet plus omslaget. Jag lämnade in det häromveckan, och idag fick vi våra förhandskopior av det nya numret här på redaktionen. Och alltså, att hålla ett glossigt magasin i handen där jag har skrivit omslagsstoryn, och där det längsta reportaget har min byline… jag vet inte om ni förstår vilken stor grej det här är för mig. Den lilla blyga 17-åringen inom mig, som praktiserade på Svenska Dagbladet i gymnasiet och drömde om att bli journalist, skulle vara så stolt. Ska köpa ett nummer av tidningen till alla jag känner. Och jag lägger såklart upp en länk här när artikeln går att läsa online.

Orelaterad bild på mig och mamma i Peru för några år sen.

Vet ni, en så himla konstig/rolig/spännande grej här hänt, även om det kanske inte är så spännande för någon annan än mig. Jag har nämligen fått reda på att jag har livs levande släktingar i San Diego!

Min mamma har väldigt många kusiner, flera som hon inte har träffat många år. Men häromveckan hade de en kusinåterträff i Stockholm, och mamma fick veta att en av hennes kusiner, som var med via Skype, bor i här i San Diego. Han heter Matts och har bott här i nästan 40 år. Han har tre vuxna barn, varav en är en dotter i min ålder, som alla bor här så jag har alltså tre sysslingar precis runt hörnet.

Det här är så knäppt. Jag har alltså bott i San Diego i nästan nio år och har hela tiden trott att exakt hela min släkt bor i Sverige. Men så bor det ett gäng personer här, inte bara i USA eller i Kalifornien, utan i San Diego AV ALLA STÄLLEN.

Häromdagen pratade jag och Matts i telefon för första gången. Paul satt bredvid mig i soffan och gav mig konstiga blickar, vilket jag insåg var för att vi växlade mellan svenska och engelska genom hela samtalet, sådär som man gör som utlandssvensk när man pratar med andra utlandssvenskar. Det var fint i alla fall. Nu ska vi försöka träffas och äta middag någon dag. Släktträff på den här sidan Atlanten. Det händer liksom inte varje dag!