Förra veckan var det exakt ett år sedan lägenheten ovanför min brann ner. Ett år sedan mina närmsta grannar förlorade två husdjur och allt de ägde, och jag blev hemlös i två månader. Jag har svårt att fatta att det redan har gått ett år, samtidigt som det känns som en hel livstid sedan jag i panik sprang in för att rädda mina katter medan mitt hus stod i lågor.

Jag borde egentligen inte läsa igenom blogginläggen jag skrev under den där första veckan efter branden eftersom minnena gör mig så illa till mods, men kan inte låta bli. Det var verkligen det mest traumatiska jag någonsin varit med om, och jag känner på något sätt att jag borde uppmärksamma att det nu faktiskt har gått ett helt år. Och att vi väl på något sätt kom ut starkare på andra sidan.

Jag antar att de flesta vid det här laget har hört om dödsskjutningen på en skola i Connecticut idag, där minst 20 barn och 6 vuxna sköts till döds av en kille i 20-årsåldern. Det är tveklöst en fruktansvärd tragedi, som jag dock är helt övertygad om hade kunnat förhindras (eller åtminstone försvåras avsevärt) med strängare vapenlagar. Och rent logiskt tycker jag att alla någorlunda vettiga människor borde hålla med om detta – ingen tillgång till vapen, inga dödsskjutningar, eller hur?

Men dessvärre är det inte så enkelt när det handlar om amerikaner och deras rätt att bära vapen. Det finns nog ingen fråga som min åsikt skiljer sig så grovt i från en stor del av min bekantskapskrets som just denna. Även en del av de mer liberala (i ordets amerikanska bemärkelse) personerna jag känner förespråkar vapenfrihet, med hänvisning till The Second Amendment som säger att “…the right of the people to keep and bear arms shall not be infringed“.

Argumenten jag hör för att få bära vapen handlar oftast om att kunna försvara sig – om vanliga människor inte får beväpna sig kommer de att vara chanslösa mot brottslingar, eftersom dessa struntar i lagen och kommer bära vapen i vilket fall som helst. Men eftersom jag har växt upp i ett land där vapen absolut inte är en del av vanliga människors vardag kan jag inte låta bli att tycka att den logiken haltar rätt ordentligt. Det är liksom ingen tillfällighet att folk som äger vapen blir skjutna oftare än de som är obeväpnade.

I hela mitt liv har jag varit irrationellt livrädd för två saker. Att bli levande begravd, och att brinna inne. Ofta har jag även lekt med tanken på att förlora exakt allt jag äger i en eldsvåda – det har alltid känts som ett alternativ nästan lika illa som att själv dö i branden. Allt som går förlorat – alla minnen, viktiga dokument och kära ägodelar – och att behöva bygga upp sitt materiella liv från grunden, bara tanken har alltid gett mig svår ångest.

Men så en dag står ens hus plötsligt i lågor, och man sitter hjälplös utanför på trottaren utan en aning om vad som kommer att finnas kvar när elden är släckt. I ett helt annat liv har jag många gånger gått igenom i huvudet vad jag skulle rädda om detta, otänkbara, någonsin skulle hända. Listan kan göras lång – dator, skor, kläder, skivor, böcker, foton. Så mycket värdsliga prylar som inte spelar någon roll eftersom det ändå inte finns tid att rädda något. I ögonblicket man inser att ens hus brinner handlar det bara om ren och skär panikartad överlevnad.

När jag satt utanför mitt brinnande hus, för exakt en vecka sen, hade jag en del tid att fundera på allt detta. Om någon hade gett mig en minut att springa tillbaka in i lägenheten och rädda det allra, allra viktigaste så hade jag tagit med mig följande: mitt pass, min externa hårddisk, samt en helt oersättlig pärm med viktiga papper. That’s it. Min fina garderob och mina 200 par skor, mina böcker, instrument, tavlor, möbler, filmer och prylar kändes plötsligt helt umbärliga och obetydliga.

Nu klarade sig alla mina saker ganska hyfsat – exakt allt jag äger luktar brandrök och är täckt av rökdamm, men det går ju i de flesta fall att bli av med. Men det smärtar mig något så oerhört att tänka på grannen ovanför, som är en av de mest sympatiska och osjälviska människor jag känner, och vars lägenhet brann ner till grunden. Dagen innan branden hade hans alldeles nyblivna fästmö flyttat in. De körde ner flyttlasset hela vägen från Oregon, och packade in allt hon ägde i lägenheten dagen innan den brann ner. Av fyra hundar och en katt överlevde tre av hundarna, och av lägenheten och dess innehåll finns bara en förkolnad massa kvar.

Jag har varit över till lägenheten ett par gånger den senaste veckan. För att kolla brevlådan, för att hämta prylar, för att se om någon av grannarna behöver hjälp med uppröjningen. Och så fort man närmar sig huset slår en unken lukt av rök, aska och fukt emot en. Båda lägenheterna ovanför min saknar dörrar och har stora gapande hål i taket. Och kollar man under trappan kan man till exempel hitta en halvt sönderbränd lärobok i spanska, eller något som en gång i tiden förmodligen var en dörrmatta.

Strömmen är fortfarande avstängd eftersom det är så mycket vatten i väggarna, och det kommer förmodligen dröja minst ett par veckor innan någon bor här igen. Det är så oändligt ödsligt och ensamt.

Alltså, rubriken är kanske en smula överdriven men jag kunde inte låta bli. Har äntligen fått lite medvind i hela efter-brand-kalabaliken. Min hyresvärd ringde imorse och sa att de hade hyrt in en flyttfirma för att packa och flytta alla mina grejer, och sen när allt är färdigrenoverat så flyttar de tillbaka in och packar upp allt igen. Det är en sån otrolig lättnad att slippa göra det själv. Jag åkte över till lägenheten idag och plockade ihop lite grejer som jag kände mig obekväm med att ha främlingar packa åt mig, typ underkläder och sånt. Det känns lite märkligt att ha ett gäng flyttkarlar gå igenom exakt allt jag äger, men jag antar att mitt behov av privatliv har ganska låg prioritet i en sån här situation.

Nästa steg blir att försöka få hyresvärden att betala för kemtvätt av mina kläder, kuddar, sofföverdrag och annat tvättbart. Exakt allt jag äger luktar brandrök just nu. Och som vegetarian råkar jag tycka att det är lite extra jobbigt att gå runt och lukta rökt skinka hela tiden.

Jag försöker släppa det här med branden, fokusera på annat, slippa tänka på det för en liten stund. Men det är en grej till som jag bara måste få ur mig först, eftersom jag inte kan sluta tänka på det.

Jag fick veta idag att grannarna ovanför mig, i lägenheten som brann ner, hade flyttat in all sin djupdykningsutrustning i huset bara någon dag tidigare. Den enda delen de hade lämnat kvar i bilen och inte tagit in, oklart av vilken anledning, var syrgastuberna.

Jag törs knappt tänka tanken. Men. Om det hade funnits syrgastuber i lägenheten när den började brinna hade jag antagligen inte suttit här och skrivit detta. Då hade huset exploderat innan någon hunnit ta sig ut, och vi hade haft att göra med en tragedi av helt andra mått. Tanken gör mig iskall ända in i märgen, och jag är oändligt mer tacksam över att ha klarat mig undan så pass lindrigt som jag gjorde. Tänk om.

Tack snälla ni för alla fina kommentarer. Jag försöker fortfarande förlika mig med vad som hände igår. Jag och katterna är inhysta hos vänner i väntan på besked om hur omfattande skadorna är. Vi fick gå in i lägenheterna och hämta de viktigaste tillhörigheterna igår kväll, och jag hade blivit varnad för “severe water damage” och skakade i hela kroppen när jag öppnade ytterdörren. Men – alla mina grejer hade klarat sig. Med undantag för ett hål i taket i köket där det läckte in vatten så var de synliga skadorna minimala. Lägenheten ovanför min är däremot helt borta. Kolsvarta väggar och inga fönster eller dörrar eller möbler kvar. Så himla surrealistiskt, och det gör ont bara att tänka på allt som min granne förlorade där inne.

Medan branden pågick för fullt blev vi trakasserade av nyhetsteam till höger och vänster. Min granne Acasia gick till slut med på att ge en intervju i utbyte mot att de avlägsnade sig direkt efteråt. Jag var på väg till gymmet när branden bröt ut, så man ser mig i bakgrunden först insvept i en blå filt, sen i gymkläder. Och så ser man mitt hus i lågor, men den delen kan jag knappt titta på.

Här är artikeln och videon i original

Idag. Strax efter klockan 17 ser jag rök komma in genom taket i mitt badrum, och när jag öppnar ytterdörren skriker mina grannar åt mig att ta mig ut, att lägenheten ovanför brinner. Jag springer tillbaka in i lägenheten, inte en chans att jag lämnar mina katter, och hittar bara en av transportburarna och blir tvungen att stoppa den andra katten i en resväska, vad ska jag göra? mitt hus brinner, och kastar ett par andra saker i en ryggsäck – mobil, kamera, necessär, det finns ingen logik, bara instinkt – och springer ut.

Det kommer lågor ur lägenheten rakt ovanför min, och rök och det är brandmän och poliser och Röda Korset är där och vi får filtar och nyheterna kommer och filmar och försöker intervjua oss, men min grannes djur är fortfarande i lägenheten som brinner och ett par av killarna klättrar upp på balkongen och lyckas rädda tre hundar. En hund (världens finaste, snällaste, lugnaste pitbull) och en katt klarar sig inte och vi sitter minst sju personer tätt intill varandra på trottoaren och gråter, under Röda Korsets filtar.

Jag är fortfarande i chock, pendlar mellan skratt och gråt och vet inte när (eller om) jag kan flytta in i min lägenhet igen. Läser nyhetsartiklar om branden i mitt (mitt!) hus och trots att jag suttit på gatan utanför i flera timmar och sett det på plats är det ett hårt slag i magen.

Jag kan inte samla mina tankar, skriver mer senare. Jag och mina katter mår bra, och försöker uppskatta att det under omständigheterna kunde ha varit så himla mycket värre.

Jag har varit i Los Angeles två gånger under de senaste månaderna, båda gångerna för milstolpar i helt olika skeden av livet. I december var jag där för ett bröllop, och i måndags åkte jag upp igen för en begravning. Personen som begravdes hade bara två månader tidigare varit vigselförrättare på nyss nämnda bröllop, vilket gör det ännu svårare att fatta. Ena sekunden var han där, och nästa borta. Så obegripligt, svårgreppbart, surrealistiskt.

Jag har inte varit på speciellt många begravningar i mitt liv, men jag är ganska säker på att den här ceremonin var ensam i sitt slag. I en stor vacker tempelliknande byggnad på Hollywood Forever Cemetery, ett par hundra gäster, alla svartklädda, med minnesaltare och bildspel, och ändå var den enda skillnaden mellan den här tillställningen och en vanlig fredag i LA att det satt folk med söndergråtna ögon och tröstade i varje hörn. Ett par punkband spelade, det bildades moshpit, folk drack keg-öl ur röda plastmuggar och någon krossade en fönsterruta.

Så himla fint ändå, på något sätt. Alla var rörande överens om att det var precis så här han hade velat ha det.