-
Ett meddelande till allmänheten
Ni minns kanske hur skeptisk jag har varit till att skaffa en smartphone, och en iPhone i synnerhet. Jag är som sagt inte helt förtjust i tanken på att skapa behov i onödan, och jag gillar det avkopplande i att ibland vara totalt nedkopplad.
Med detta sagt blev jag häromdagen tipsad om ett mobilabbonemang som för hälften av den månadskostnad jag har betalat de senaste två åren erbjuder betydligt bättre villkor och unlimited everything. Så för två dagar sen bytte jag operatör. Den enda baksidan är att det nya abbonnemanget endast gäller för smartphones, så jag fick krypa till korset och köpa en Android. MEN. Jag tröstar mig med att min mobilräkning numera är nästan gratis.
Nu känns det lite som den dagen jag gav upp min Walkman till förmån för en mp3-spelare. Det tog bort en del av charmen med musiklyssnandet – men det gjorde samtidigt saker så mycket smidigare.
Det här ändrar dock inte min syn på folk som inte kan föra en konversation eftersom de sitter försjunkna i sin mobiltelefon. Och den dagen jag börjar skriva blogginlägg och statusuppdateringar om Wordfeud kan ni skjuta mig. Okej? Okej.
-
Gränsen är hårfin mellan att vara cool och töntig
Jag är inte dummare än att jag fattar att det är rätt töntigt, på ett jag-tycker-att-jag-är-cool-sätt, att köra en röd cabriolet med turbo och 200 hästkrafter, som dessutom har ett stereosystem med en baslåda som tar upp exakt hela bagageutrymmet och högtalare som gör att hela bilen liksom pulserar när man vrider på volymen.
Det är ju töntigt.
Men till skillnad från alla 21-åriga snubbar som glider runt i en likadan Eclipse Spyder som min och pumpar hiphop och tycker att de är tuffast i världen så hyser jag en genuin kärlek till att köra riktigt snabbt med vinden i håret och solen i ansiktet och en riktigt bra playlist i högtalarna.
Därmed inte sagt att denna brist på självrespekt har nått någon sorts gräns. Snarare tvärtom. Igår hämtade jag hem mina nya registreringsplåtar. Så om ni någonsin ser en röd Eclipse susa fram längs Pacific Coast Highway och känner er osäkra på om det är jag eller någon av de där töntiga snubbarna så slipper ni tvivla längre. Vi arkiverar detta under kategorin “onödig vardagslyx”, va?
(Och innan ni frågar så var ALLA andra 7-bokstavsförkortningar av Cinderalley redan tagna.)
-
Man kanske borde bli modebloggare istället
Nu ska jag erkänna något som jag tycker är en smula pinsamt, eftersom det inte riktigt stämmer in på bilden jag har av mig själv. Jag ser gärna mig själv som lite av en hippie när det kommer till konsumtionsvanor – typ köper allt på second hand och är helt ointresserad av dyra designerkläder. Faktum är att jag tycker att det är helt befängt att lägga 3.000 spänn på ett par skor, eller 10.000 på en väska, bara för att någon creddig designer har satt sin stämpel på dem. Jag har full förståelse för mode som intresse, men skulle själv inte känna mig helt bekväm med den sortens prioriteringar.
Men – och här kommer alltså själva erkännandet – det finns ett undantag. Ända sen jag första gången gick in i en Betsey Johnson-butik har jag varit fast. Hooked for life. Allt signerat Betsey är ungefär det finaste jag vet, och jag står för att jag skulle ta på mig exakt vad som helst som hon har designat utan att tveka. Detta har resulterat i att jag numera har en ganska ansenlig, och ständigt växande, Betsey Johnson-samling. Den innehåller allt från skor, klänningar och kjolar till solglasögon, strumpor och plånböcker. Kronan på verket är mina 10 (!) Betseyville-väskor.
Den svarta nere till höger köpte jag för tre dagar sen, och den är kanske det finaste jag äger. Till mitt försvar kan jag dock meddela att jag inte har betalat fullt pris för en enda pryl i samlingen – allt är fyndat på second hand eller på designeroutlets. Jag har alltså dregglat mig igenom Betsey-butikerna i både New York, Las Vegas, Los Angeles och San Diego utan att köpa något. Så hoppet är nog inte helt ute for mig heller.
-
Universallösningen på alla problem
Jag har kanske gnällt lite väl mycket här på sistone, men inte utan anledning. Nu börjar det dock kännas bättre. Armen och höften gör inte lika ont längre (jag har ett troligtvis gigantiskt blåmärke på ena höftbenet, men eftersom det är dolt bakom en tatuering försöker jag att inte låtsas om det) och igår orkade jag till och med ta mig till kontoret efter att ha jobbat hemifrån i två dagar. Jag har världens finaste lilla familj och fantastiska vänner. Solen skiner. Det är helg. Men det som verkligen, tveklöst, får mig på bra humör igen – vi kan kalla det en universallösning på alla problem – är nya skor.
Dessa har jag gått och sneglat på i ett par veckor, och till och med varit inne och provat vid något tillfälle. Igår bestämde jag mig äntligen för att köpa dem, och upptäckte att de var på rea. 25 dollar. Ett ynka litet pris att betala för den ovillkorliga lyckan, tycker ni inte?
-
Bättre sent än aldrig
När jag flyttade till USA hade jag bara en enda resväska med mig. När vi landade i Kalifornien hade den väskan fått sig ett stort hål längs med sömmen på ena långsidan, och det var rena turen att jag inte hade förlorat något viktigt under resan. Jag tog det som ett tecken på att jag var här för att stanna – jag kunde ju inte gärna åka tillbaka till Sverige med en trasig resväska! Nu är det dock mindre än två veckor kvar tills jag landar i Stockholm för första gången på tre år, och alltså hög för nytt bagage. Det fick bli en stor resväska och en ny sminkväska som nog rymmer allt jag kan tänkas behöva under de tre veckor jag är i Sverige.
Att resväskan kommer vara ganska svår att missa på bagagebandet på flygplatsen är ju bara en bonus.
-
Hur man tar udden av konsumtionsglädjen
För ett par veckor sen köpte jag en ny laptop. Min gamla har jag haft i kanske fem år – den funkar fortfarande helt okej, men jag behöver något jag kan jobba från när jag är i Sverige nästa månad och den gamla är för liten och numera lite för långsam. Ergo, ny dator.
Problemet är bara att eftersom jag köpte den nya i USA kom den naturligtvis med ett amerikanskt tangentbord, det vill säga utan åäö. Egentligen inget jätteproblem eftersom jag kommunicerar i princip enbart på engelska i både tal och skrift, men det finns ett undantag – bloggen. Så under de senaste veckorna har jag i alla blogginlägg skrivit texten utan svenska bokstäver och sen manuellt klistrat in dem i efterhand. Det är ungefär tre gånger så tidskrävande som att skriva inlägget direkt på ett svenskt tangentbord.
Jag har prövat ett gäng andra lösningar: tangentbords-shortcuts, att ställa om hela operativsystemet från engelska till svenska, att helt enkelt försöka strunta i svenska bokstäver… allt förgäves. Klipp-och-klistrametoden är fortfarande överlägset snabbast.
Så fram till jag är i Sverige och kan köpa ett externt svenskt tangentbord så kör jag på plan B: att blogga från den gamla datorn och använda den nya för allt annat. Fördelen är förstås att man kan blogga och kolla på America’s Got Talent på samma gång.
Och i vanlig ordning är det omöjligt att ta kattfria bilder hemma hos mig. -
Dagens bästa
Det har just öppnat ett H&M ungefär två kilometer från mitt hus, och idag ska jag dit för första gången. Jag är av någon oförklarlig anledning helt exalterad över detta. Jag misstänker att det är kombinationen svensk folksjäl och köpglädje som har smugit sig på – den nya butiken är enligt uppgift en gigantisk tvåvåningsstruktur fylld med prisvärd svensk design. Här är vi inte bortskämda med H&M-butiker sådär som ni är i Sverige – jag har räknat till två i hela San Diego County, tre med den nyöppnade.
I Sverige handlar som bekant alla på H&M och det går knappast att vara originell i deras plagg. Här är H&M istället trendigt, spännande och exotiskt. Lite som Urban Outfitters, fast utan hipsterstämpeln. I samma köpcentrum som den nya H&M-butiken har det för övrigt nyligen öppnats just en Urban Outfitters-butik. Jag har en känsla av att jag numera alltså bor två kilometer från det hippaste köpcentret i stan. Score på den!
Dagen till ära (och för att det är ungefär 700 grader varmt ute) har jag en rosa H&M-klänning, köpt i San Diego, på mig. Ett tag såg jag den här klänningen på så många bilder att det verkade som om halva den svenska bloggosfären hade en. Antal personer i Kalifornien jag har sett med samma klänning: 0.
