Min kompis mamma kom över med en banjo häromdagen, och gitarrarsenalen här hemma räcker numera gott och väl till att sätta ihop en mindre bluegrassorkester. Problemet är bara att jag ligger halvdäckad i soffan med feber och förkylningen från helvetet och orkar inte göra något över huvud taget. Men i väntan på ljusare tider tänkte jag i alla fall, på allmän begäran, dela med mig av en liten playlist med några trevliga låtar. Lite folk, lite country noir, lite banjopunk, men mest hillbilly och newgrass. Enjoy.

Det här är jag och min sprillans nya mandolin. De senaste månaderna har jag totalt snöat in på bluegrass, och det är i perioder numera det enda jag lyssnar på. Detta har som följd att jag har blivit helt sjukt sugen på att starta bluegrassband, så med mandolinen kirrad behöver jag bara hitta en banjospelare, basist, trummis och kanske någon med ett munspel också. Känner redan att det här kan bli hur bra som helst.

Eftersom jag nu ska se Rancid åtminstone två gånger inom de närmaste månaderna kändes det passande när jag hittade den här videon som någon postade på Facebook. Det är en helt osannolikt fin cover på min favoritlåt med just Rancid, och tjejen som sjunger är kanske det sötaste jag har sett. För bra för att inte dela med sig av, med andra ord. (Här är originalversionen.)

Om ni befinner er i Stockholmsområdet i mitten av mars finns det ingen ursäkt att missa premiären av nya klubben Steam Whistle Stomp på Stampen. Där gör nämligen Dirt Daubers sin första Sverigespelning. Bandet, som jag ju såg i både San Diego och Anaheim för ett par helger sen, består av J.D. Wilkes, mer känd som till exempel dokumentärfilmare och frontman i The Legendary Shack Shakers, och hans fru Jessica på banjo, mandolin och lite andra blandade instrument, samt en basist och eventuellt en trummis.

Och det är så sjukt bra, i alla fall om man gillar typ southern roots, bluegrass och jazzig country noir. Jag är fortfarande lite stolt över att J.D. Wilkes skrev upp mig som sin +1 på gästlistan när de spelade på Juke Joint i Anaheim. Livets små glädjeämnen och sådär ni vet. Men seriöst. Gå och se dem!

Jag slängde ju häromveckan ur mig frågan om det skulle vara värt att åka på Coachella-festivalen eller inte, och trots att majoriteten röstade ja så kände jag mig fortfarande lite tveksam. De flesta av banden jag var intresserad av har jag redan sett live, och att betala 300 dollar och behöva bo i tält bara för att få se Refused kändes inte jättelockande. Någon dag senare släpptes biljetterna till festivalen, och varenda en sålde slut på bara ett par timmar. Alltså, omkring 90.000 biljetter till två festivalhelger, på några timmar.

Nu är jag dock rätt nöjd med att jag inte bestämde mig för Coachella. Idag släpptes nämligen biljetterna till en betydligt mer lockande spelning, närmare bestämt Refused och mina darlings The Bronx på The Warfield Theatre i San Francisco i april – och jag har redan mina biljetter bokade och klara. Nu får jag se Refused spela på en mindre arena tillsammans med ett av mina favvoband, och jag får dessutom en anledning att åka tillbaka till San Francisco. Score på den!

(Glad och i Bronx-tisha, känns som en passande illustration till inlägget.)

Jag lyssnar på ungefär samma musik nu som jag gjorde för 10 år sen, såklart med vissa undantag. Vissa band och artister hänger fortfarande med, och då och då tillkommer det något nytt i spellistan. I tonåren var jag fanatisk skivsamlare och köpte förstapressar av obskyra vinyler så det stod härliga till. Men i kölvattnet av mp3-spelare och musikdigitalisering tappade samlandet sin charm, och jag kan i ärlighetens namn inte komma ihåg sist jag köpte en riktig skiva. Men nu svävar jag ut. Det jag egentligen skulle säga är att den senaste månaden eller så har jag i princip bara lyssnat på ett enda band, och deras enda fullängdare på repeat. Larry and his Flask heter bandet, och de spelar någon sorts svårdefinierbar men sjukt svängig hillbillypunk. I en intervju jag läste med sångaren beskrev han deras musik som “a barn party while the barn is burning down”. Det tyckte jag var fint.

En annan fin grej med det här bandet är att de inte bryr sig så mycket om spellokaler och ljudsystem – de ställer sig och spelar lite var de behagar, typ på gatan eller utanför festivalen. När jag var i Vegas på Punk Rock Bowling i våras gick jag förbi dem flera gånger när de stod och spelade lite här och var mitt i stan, och det var samma sak på Warped Tour. Jag har fortfarande aldrig lyckats se dem på en riktig scen.

I alla fall. Gillar man banjopunk och lustiga skägg finns de på Spotify. Eller på ett gatuhörn nära dig.