-
Sommarplaylisten 2012
Tänkte på allmän begäran (och bättre sent än aldrig) dela med mig av min playlist för den här sommaren. Jag satte ihop den inför en 5 timmar lång bilresa till Vegas i maj, och sen dess har den varit nästan det enda jag lyssnat på den här sommaren. OBS! Om ni inte gillar punk behöver ni inte lyssna, eftersom det är i princip det enda den består av.
Fullt ös medvetslös »
-
Favoritbandspeppen
Imorgon kväll sticker jag alltså till Vegas för fyra dagars punkspelningar, öldrickande och poolhäng, vilket om ni frågar mig är några av de bästa grejerna som finns. Och allra mest peppad är jag nog ändå på musiken.
Så här är det nämligen – det finns tre band i hela världen som jag räknar till mina absoluta favoritband.
Ett av dem, Against Me!, har jag sett ett helt gäng gånger och ska se igen i San Diego imorgon kväll innan jag åker till Vegas. Ett annat av dem, Leftöver Crack, spelade på Punk Rock Bowling förra året, och jag har även sett dem live i till exempel London och Berlin.
Det tredje bandet är The Beltones, ett litet punkrockband från Florida som så vitt jag vet bara släppte två (helt fantastiska) fullängdsalbum och sen splittrades – men som har återförenats igen under de senaste åren. Och jag har aldrig sett dem live! Så att säga att peppen är skyhög är dagens underdrift. Den här helgen har ur ren musikaspekt potential att bli den bästa helgen någonsin. Om den här veckan bara kunde sluta gå så långsamt, fredag kväll kan liksom inte komma snabbt nog.
PS. Medan jag skrev det här inlägget knackade det på dörren, och jag fick ett paket innehållandes den sprillans nya bikini jag beställde förra veckan enbart med helgens poolpartyn i Vegas i åtanke. Håll tummarna för att den passar!
-
Nedräkningen har börjat
Nu är det bara fyra dagar kvar till Punk Rock Bowling. Om fyra dagar kommer jag alltså att befinna mig vid en poolkant i Las Vegas med en kall drink i handen, och få se ett helt gäng bra band, och hänga med en massa bra människor som jag knappt träffar på hela året förutom på PRB. Det blir dessutom mitt fjärde år i rad på festivalen, och bara en sån sak är ju värd att fira.
-
Ingenting
Den här helgen har jag gjort något som jag inte kan minnas sist jag gjorde – nämligen ingenting. Jag har inte varit på några spelningar eller fester eller druckit en droppe alkohol eller gjort något annat spännande, och dessutom inte träffat en enda människa. Istället har jag varit hemma och lagat en massa god mat, sytt om ett gäng kläder, hängt med katterna, och kollat på film och nästan hela första säsongen av The Killing. Efter att över huvud taget inte ha använt min TV på flera månader har det där mediasystemet gjort mig en smula förslappad. Men det är skönt, för en gångs skull, att inte vara ute och ränna hela tiden.
Men eftersom jag börjar bli en smula uttråkad nu passar det bra att jag åker till Anaheim tillsammans med min granne Gavin och hans gudfar (som är en gammal punkare i 60-årsåldern) om ett par timmar. Vi ska på launchpartyt för Warfest, där bland andra The Briggs spelar. Det är en heldagsgrej som äger rum precis vid Disneyland, och det är strålande sommarväder ute så jag är inte alls ledsen över att behöva lämna lägenheten. Inte alls.
-
There is an ocean in my soul where the waters do not curve
I nya numret av Rolling Stone, som finns i butik på fredag, kommer Against Me!s sångare Tom Gabel ut som transsexuell, med planer på att börja leva som kvinna och byta namn till Laura Jane Grace.
Against Me! är ett av mina topp 3 favoritband NÅGONSIN. Jag såg dem live första gången för 10 år sen och lyssnar fortfarande på dem varje dag, och den mest överväldigande känslan jag har just nu är att det Tom/Laura gör är så jävla modigt. Utan att spekulera har nog själva beslutet egentligen rätt lite att göra med mod, och allt att göra med något som är absolut nödvändigt för att kunna leva normalt – men det krävs utan tvekan en viss styrka för att som offentlig person gå ut med ett könsbyte i media. Punkscenen har visserligen alltid utgett sig för att vara accepterande och inklusiv, men enligt min erfarenhet består den av precis lika många fördomsfulla idioter med machokomplex som resten av världen.
Det är på ett sätt en smula vemodigt att tänka sig att Tom Gabel, en av mina absoluta favoritartister, snart inte kommer att finnas längre. Men samtidigt så kommer världen, så länge Laura Jane Grace fortsätter göra musik, att berikas med en sjukt begåvad kvinnlig musiker istället. Nu läser jag en massa peppande kommentarer från fans i olika forum och lyssnar på låten The Ocean från 2007, vars innebörd plötsligt blivit så himla mycket mer självklar:
“And if I could have chosen, I would have been born a woman
My mother once told me she would have named me Laura
I’d grow up to be strong and beautiful like her”
-
Untouchables
För lite drygt ett år sen var jag i Hollywood på musikvideoinspelning för några kompisars band. Så här 13 månader senare är videon klar, och den blev hur bra som helst. Låten är en fin cover och videon en lite sorglig punkkärlekshistoria. Och så ser man mig på ett par ställen också, det längsta klippet är på mig och min kamera 2:55 in i videon. Kolla!
-
Som en minihelg mitt i veckan
San Francisco var himla trevligt i vanlig ordning – vädret var soligt och fint, och gårdagkvällens spelning var helt galet bra. Det var den första spelningen jag någonsin varit på där moshpiten började INNAN bandet ens hade börjat spela. Det var så mycket folk att om någon hade svimmat mitt i alltihopa skulle de fortfarande stå upp eftersom folk stod så tätt packade att det inte gick att röra sig i någon riktning. I vanliga fall hade jag antagligen fått svår socialfobisk panikångest av den situationen, men när Refused spelade var det på något sätt perfekt. Övervintrade pengakåta hipsters eller ej, de gubbarna vet fortfarande hur man spelar hardcore.
Andra bra grejer som hände igår:
– Jag åkte till Haight Street för att shoppa lite medan mina kompisar var runt och turistade sig, och blev igenkänd av en bloggläsare! Det är första gången det händer, det kryllar liksom inte av svenskar som läser min blogg på den här sidan Atlanten. Himla trevligt.
– Jag fick det MYCKET efterlängtade beskedet att jag får flytta in i min lägenhet igen i helgen! Om bara ett par dagar får jag sova i min egen säng igen och laga mat i mitt eget kök. Det är en sån obeskrivlig lättnad. Ni fattar inte.
-
We need new noise
Just precis nu, medan det här inlägget publiceras, så sitter jag på ett flygplan på väg till San Francisco. Det blir en kort resa, jag åker hem igen redan imorgon.
Ikväll spelar Refused, The Bronx och The Hives på Warfield Theatre och jag är ganska övertygad om att det kommer vara värt resan upp. Folk snackar om att Refused är gamla sellouts som bara spelar tillsammans igen för att de behövde pengar, men för min del känns det ganska irrelevant. Om kvällens spelning är ens hälften så bra som videoklippen från förra veckans spelning i Pomona får de ha återförenats igen av vilken jävla anledning de vill. Gåshuden på 00:45 alltså.
-
Miniroadtrip och punkskador
Trots att förra inlägget kanske antyder motsatsen så är jag rätt positivt inställd till livet just nu. April känns redan som en bättre månad än mars, och den plötsliga sommarvärmen gör all stress så mycket lättare att hantera.
Igår var en sån där dag där allt gick över förväntan. Det var strålande solsken ute hela dagen, och jag tog en halvdag på jobbet och åkte på en halvspontan miniroadtrip till Fullerton för att gå på gratisspelning med Larry and His Flask. Ni vet, samma band som jag åkte ända till Chicago och Milwaukee för att se för en månad sen.
Vi stod längst fram och skrek oss hesa och dansade oss mörbultade hela spelningen. I vanliga fall kollar jag på band på behörigt avstånd från moshpiten, men jag gör undantag för favoritband även om jag får betala för det i efterhand. Idag är mina knän helt svullna och mörkröda och jag kan knappt böja på bena och jag känner mig alldeles för gammal för sånt här. Men det var det värt.
-
En liten San Francisco-recap
Vad fina ni är som svarar på frågorna. Jag blir micket glad för alla förslag och fina kommentarer ♥
Sen var det ju det där med San Francisco-bilderna. Eftersom det regnade och var jävligt ute hela helgen höll vi oss mest inne på olika barer och drack öl, så alla kort är följaktligen partybilder. De är tagna med lite blandade kameror, nästan inga med min eftersom jag fortfarande inte har någon kamerasladd. Men ungefär så här såg det ut.
DAG 1:
På fredagkvällen gick vi och såg Rancid och Cock Sparrer, och den 14-åriga nitpunkaren inom mig jublade och gjorde volter hela spelningen, så bra var det. Sen drog vi vidare till baren Molotov’s där vi hängde med utvalda delar av The Dwarves. Det brukar bli så, när ens resesällskap tillika granne och temporära roommate spelar gitarr i nyss nämnda band. Och jag övade i vanlig ordning på min standardfyllepose – två fingrar i luften!
Dag 2:
På lördagen shoppade vi oss helt trötta i Haight-Ashbury, sen var det krogrunda som gällde. På baren Kozy Kar visade de gamla porrfilmer från 70-talet och så hade de en vattensäng och nakna tjejer på golvet. Där hittade vi även lite San Diego-folk så det var som upplagt för gruppbilder.
Och det var nog det för den här gången!
