-
Mina drömmars roadtrip
Om knappt tre veckor händer det något som jag är så peppad på att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Den 30 juni ger vi oss nämligen av på en 16 dagar lång motorcykelroadtrip till Kanada. Vi = Paul, Katie, Jordan och jag.
Vi kommer att ta oss från San Diego till Banff, en nationalpark i Alberta som på foton och film ser helt overkligt vacker ut, och sen hem igen. Hela resan kommer bli omkring 650 mil lång och gå genom sju delstater (Kalifornien, Nevada, Arizona, Wyoming, Montana, Utah och Idaho) och två länder (USA och Kanada). Vi snittar på runt 50 mil om dagen och bor på hotell eller hos kompisar över natten.
Katie och jag har planerat detta i ganska många månader och nu börjar det äntligen kännas på riktigt. Vi har förberett oss genom att lämna in hojarna på service, se till att däck och bromsar och annat viktigt är i bra skick, installerat sadelväskor och sånt man behöver för att kunna ha med sig packning, köpt ett National Parks Pass så att vi bara kan glida in på alla nationalparker vi kommer pricka in på resan, och så vidare.
Men mest av allt har vi förberett oss genom att kolla på en jäkla massa foton från olika enormt vackra platser vi kommer köra genom.
Två veckor på hojen tillsammans med några av mina favoritmänniskor. Kan verkligen inte tänka mig ett bättre sätt att tillbringa sommarsemestern på.
-
En långhelg i San Felipe, Mexiko
Tidigt i lördags morse kom Genevieve och Nathalie ner från LA och mötte upp mig och Katie i San Diego. Tillsammans körde vi österut för att korsa den mexikanska gränsen i Calexico och köra söderut till San Felipe.
Vägen till San Felipe är en av de finaste jag vet. Den går genom skiftande ökenterräng i närmare 20 mil. Från sandöken till kaktusöken till röda klippor, ända tills Cortez hav öppnar upp sig framför en. Så märkligt att se havet på fel sida, alltså österut istället för västerut som vi är vana vid i Kalifornien.
Vi hade tänkt oss en lugn och skön helg i San Felipe, som är en sömnig liten hamnstad mitt i ingenstans, men när vi kom fram upptäckte vi att ett jättelikt motorcykelevent pågick den här helgen. Vi googlade och insåg att runt 2000 bikers från olika klubbar i området skulle vara här.
Det var knappt några andra tjejer på hoj där så vi blev genast ganska populära, kan man väl säga.
Vi tog oss i alla fall vidare till huset vi skulle bo i, som såg ut så här. När vi kom dit var det dock kolsvart ute, och de sista två milen var extremt otrevliga att köra på hoj i mörkret. Vägen var i så dåligt skick att den hade jättelika hål som inte gick att undvika eftersom vi inte såg dem. Jag hade ett sexpack Corona bakom skärmen frampå min hoj, och vid ett tillfälle körde jag rätt i ett hål i vägen som var så rejält att en av ölburkarna gick sönder. När vi kom fram upptäckte jag att både jag och min hoj var helt täckta i öl. Så kan det gå.
Nästa morgon vaknade jag ungefär två timmar tidigare än alla andra. Så jag gjorde gröt och satte mig på altanen och åt frukost med den här utsikten. Kan tänka mig värre sätt att börja dagen på ändå.
När resten av gänget vaknade gick vi ner till havet. Det var inte jättevarmt ute, runt 20 grader i luften och alldeles för kallt i vattnet för att bada.
Sen åkte vi på äventyr! Vägen till och från huset var inte alls lika otrevlig mitt på dagen, när man kunde se och undvika alla hålen. Både Genevieve och Nathalie är för övrigt professionella fotografer, så vi stannade och fotade en hel del. Precis min typ av semester.
Jag var den enda som hade varit i San Felipe tidigare (tre gånger till och med) och dessutom den enda som hade kört hoj i Mexiko så jag fick vara guide.
Efter att ha ätit mat och shoppat lite inne i stan åkte vi tillbaka till huset och hängde på stranden en stund. Jag åt en skål färsk frukt på Katies nyinköpta filt.
Och så fick vi besök av gulliga hundar.
På kvällen tog vi hojarna till den enda restaurangen i hela området. Den råkade ligga bara fem minuter bort och ha den här utsikten. Jag hade inte haft världens tur med vegansk mat hittills på den här resan, men kocken på den här restaurangen hade en fru som var vegan och blev mycket peppad på att få slänga ihop något gott jag kunde äta.
När vi var mätta och belåtna körde vi tillbaka till huset och satt i utomhusjacuzzin hela resten av kvällen och tittade på stjärnorna. Har nog aldrig sett en mer stjärnklar himmel i hela mitt liv.
Så här fint var det förresten i området där vi bodde. Så himla märkligt bara när solen inte går ned i havet.
Sen var det måndag och vi skulle åka hemåt igen. Men det gick inte så bra, som sagt. Vi hamnade mitt i en våldsam ökenstorm och var tvungna att gömma oss från vinden bredvid det här huset medan vi försökte lista ut en plan. Det blåste så hårt att vi inte ville köra varken framåt eller tillbaka. Att köra tillbaka till San Felipe visade sig dock vara det minst farliga alternativet, så vi sms:ade våra chefer och sa att vi inte kunde komma till jobbet nästa dag eftersom vi var fast i Mexiko.
I San Felipe var det soligt och inte så blåsigt, så vi tog in på ett hotell och sen gjorde vi det bästa av situationen och satte oss på stranden igen.
När det började bli mörkt blev det även svinkallt ute, men vi promenerade ändå in till stan över den här mycket rangliga bron för att äta middag och ta en välbehövlig öl.
San Felipe är så fint. Jag vill redan åka tillbaka, men väntar kanske tills det är lite varmare och inte så blåsigt ute.
På tisdagen gjorde vi ett nytt försök att ta oss hem. Det blåste betydligt mindre den här dagen, men istället var det bara runt 10 grader varmt ute, och på andra sidan gränsen låg det snö på marken. Det blev en mycket, mycket kall hemresa. Men vi tog oss hem i alla fall, det är det enda som räknas.
-
Fångad av en stormvind
Jag är hemma från Mexiko igen, en dag senare än planerat. Åh herregud vilket äventyr det var att försöka ta sig hem. Vi hann köra ca fyra mil igår (av de planerade 40) innan vi hamnade mitt i en fullskalig ökenstorm. Jag har kört hoj genom snö, hagel, ösregn, you name it, men vind är det helt klart värsta väderfenomenet när man bara har två hjul. Och det här var den kraftigaste vinden jag någonsin kört i.
Det blåste så hårt från sidan att våra motorcyklar nästan var parallella med marken. När vi kom fram till en militär kontrollstation och var tvungna att stanna så var min hoj nära på att blåsa omkull flera gånger, det tog hela min benstyrka för att hålla den upprätt. Det blåste stora grenar och gamla däck över hela vägen. Och eftersom vi var mitt i öknen gick det knappt att se något pga all sand som vinden piskade runt. Det gick liksom inte att fortsätta köra, det hade varit helt livsfarligt. Plus att det enligt uppgift snöade (!) i Kalifornien precis på andra sidan gränsen. Så vi vände om och åkte de fyra milen tillbaka till San Felipe där det var soligt och vindstilla. Tog in på ett hotell och tillbringade resten av dagen på stranden. Jag antar att det hade kunnat vara värre.
Det här är för övrigt andra gången på mindre än två månader som Katie och jag har blivit ofrivilligt strandade i Mexiko en natt. Samma sak hände när vi skulle flyga hem från Guatemala i december och Tijuanas flygplats var stängd pga dimma.
Nu måste jag gå och lägga mig, men ett ordentligt inlägg med bilder från Mexiko kommer snart!
-
På väg till Mexiko
Det här är ett tidsinställt inlägg eftersom jag just nu, medan detta publiceras, sitter på en motorcykel någonstans i norra Mexiko. Vi är lediga på måndag pga långhelg så jag, Katie, Genevieve och Nathalie har hyrt ett hus på stranden i San Felipe. Sist jag var där, i maj förra året, tog det 10 timmar för min grupp att köra de ca 40 milen från San Diego till San Felipe. Då var vi dock omkring 20 personer, och flera hade så små bensintankar att de behövde stanna och tanka hela tiden (se bildbevis ovan). Jag utgår från att det kommer gå något snabbare med bara oss fyra.
Jag köpte för övrigt en ny mobil häromdagen, en Google Pixel 2 med Googles eget abonnemang. Jag har alltid vägrat Apple-produkter med argumentet att Apple är en sekt, men jag får ovilligt erkänna att Google nog är precis lika illa. Oh well. Jag ska i alla fall kunna använda telefonen utomlands med det här abonnemanget, vilket var huvudanledningen till att jag bytte. Min förra mobil gick inte att använda utanför USA över huvud taget. Det jag försöker säga med allt detta är att jag förhoppningsvis kommer lyckas blogga från San Felipe. Annars får jag ta en liten paus och så hörs vi nästa vecka istället.
-
Guatemala, dag 4-7
Dag fyra i Guatemala var den helt klart sämsta, så jag tänkte inte säga så mycket om den. Vi hade hyrt en minibuss som skulle ta oss från södra delarna av landet till norra och hela resan skulle ta omkring 14 timmar. Så här glada och fräscha var vi efter den första halvtimmen. Inte lika glada och fräscha 13,5 timmar senare dock.
Vi fick i alla fall se en fin regnbåge! Okej, nog om denna dagen.
På onsdagen vaknade vi på ett bed & breakfast precis bredvid en sjö, den här gången i Petén i norra Guatemala. Där blev vi upphämtade i en minibuss (så himla många minibussar på den här resan, skulle inte ha något emot att aldrig behöva se en minibuss igen i hela mitt liv) och skjutsade hit, till Tikals nationalpark.
Tikal är känt för sina mayaruiner, vilket var hela anledningen till att vi tog oss hela vägen till norra Guatemala. Lexy och Stacey var de enda som var med på resan utan sina significant others så de fick dela rum och låtsas vara ett par på alla bilder. Oklart hur pass svartsjuka Lexys flickvän och Staceys pojkvän blev över detta.
Så sjukt mäktigt med alla dessa pyramider byggda typ på 600-talet.
Vi hade tur, för bara ett par veckor tidigare hade de öppnat Lost World, en del av parken som hade varit stängd i flera år. Innan vi klättrade uppför trapporna till Lost World-pyramiden sa vår guide åt vår kompis Ace att gå upp först, och sen hans flickvän Edy…
Ace skulle nämligen fria till Edy! Vi andra i gruppen hade känt till detta i flera månader och på något vänster lyckats hålla det hemligt från Edy. Hon blev så chockad, och SÅ glad. Jag och Katie hade sprungit efter dem upp för trapporna till pyramiden för att hinna fota ögonblicket.
Sen stod vi alla runt omkring dem och grät en skvätt medan Edy svarade “of course”.
Vi tog ett gruppfoto för att föreviga den här väldigt fina stunden. Enligt vår guide förlovade sig Sofia Coppola också på toppen av den här pyramiden, men jag vet inte om det är sant eller inte.
En annan ganska cool grej är att de filmade en scen i Star Wars: Episode IV här uppifrån. Jag visste inte detta förrän efteråt eftersom jag inte direkt är en Star Wars-nörd, men råkade ändå fota exakt samma vinkel som i filmen.
Sen åkte vi hemåt igen. Stannade för att hämta upp pizza på en liten italiensk restaurang vår värdinna hade tipsat om medan solen gick ned i sjön bredvid. Inte så tokig dag detta.
Nästa morgon var det mulet och vi var så himla trötta från alla äventyr de senaste dagarna att vi bestämde oss för att inte lämna vårt B&B. Vi läste böcker och badade och paddlade kajak precis hela dagen. Det var välbehövligt! (Och jag hann läsa ut både bok 30 och 31 den här veckan.)
Vår sista hela dag i Guatemala skulle vi flyga från Flores till Guatemala City klockan 20 på kvällen, så fram till dess hade vi ett gäng timmar på oss att utforska själva staden. Flores Island är en pytteliten ö som det tar ungefär 15 minuter att ta sig runt till fots, och ena halvan av ön verkar hålla på att sjunka ned i sjön? Eller om det är vattennivåerna som stiger.
Det fanns en massa små affärer här med traditionella tyger och kläder och annat hantverk, så vi gick runt och shoppade ett tag.
Flores = Färgglada hus, fin utsikt och trånga gränder så långt ögat kunde nå.
Vi var ganska ledsna över att behöva åka hem nästa dag. Jag hade ju varit lite orolig innan över hur det skulle gå att resa med 10 personer, men det gick verkligen hur bra som helst. Ingen blev osams, tvärtom. Vi blev snarare helt oskiljaktiga och har redan börjat planera nästa äventyr tillsammans.
Den här killen är i alla fall min bästa resekamrat, alla kategorier.
Vi klappade så himla många gulliga hundar på den här resan. Den här valpen var kanske den gulligaste av dem alla.
Sen var det någon som iceade Jordan. Icing är tydligen en grej som går ut på att man lurar någon att hitta en gömd Smirnoff Ice någonstans, och personen som hittar den måste då gå ned på ett knä och halsa hela flaskan. Såna himla frat-fasoner, men roligt var det.
Sen gick solen ned över Flores och det var dags att börja ta sig till flygplatsen för att tillbringa en sista natt i Guatemala City innan vi åkte hem till San Diego igen. Och om det inte har framgått så ÄLSKADE jag Guatemala. Skulle varmt rekommendera alla att åka hit någon gång i livet.
-
Guatemala, dag 1-3
Gott nytt år! Vi kom hem från Guatemala igår, en dag för sent eftersom Tijuanas flygplats var stängd pga dimma så vårt plan fick lov att landa i en annan stad i Mexiko istället och vi fick bo på hotell en extra natt i väntan på att dimman skulle lätta. Är lite sur över att vi förlorade en hel semesterdag, men det kunde samtidigt helt klart ha varit värre. Guatemala var i alla fall helt fantastiskt! Så här såg de första dagarna ut…
Vår grupp på 10 personer landade i Guatemala City ganska sent på kvällen förra lördagen. Vi blev upphämtade i en minibuss och körda två timmar ut på landsbygden, och sen fick vi ta en båt i 20 minuter för att komma till vårt Airbnb-hus. Det var kolsvart ute under hela resan så vi visste inte riktigt vad vi kunde förvänta oss. Nästa morgon vaknade vi i alla fall till den här utsikten ?
Vi hade hyrt tre hus på samma tomt med utsikt över Lago de Atitlán, som ska vara en av världens vackraste sjöar. På den här sidan av sjön fanns det inga bilvägar, så det enda sättet att ta sig dit var med båt. Ville man åka någonstans fick man ställa sig på bryggan och vinka åt båtarna som gick förbi tills någon kom och hämtade upp en.
Det var julafton och strålande sommarväder ute, så vi bestämde oss för att utforska våra omgivningar till fots.
Lago de Atitlán är omgiven av vulkaner, varav minst en tydligen är aktiv. Så sjukt mäktigt!
Vi gick i någon timme tills vi hamnade i en liten by.
Där tog vi ett gruppfoto på bryggan (alla byar här har egna bryggor eftersom det enda sättet att ta sig till fastlandet är med båt)…
Sen hoppade vi allihopa in i såna här tuk-tuks för att ta oss vidare till nästa by.
Vi hamnade i San Marcos, som lite oväntat visade sig vara en metropol för amerikanska hippies. Det fanns små veganska restauranger överallt, vilket vi inte alls var beredda på. Men eftersom halva vår grupp är veganer eller vegetarianer var det en mycket trevlig överraskning. Annan trevlig grej? Alla keliga hundar som sprang runt på gatorna (de flesta hade halsband så de verkade inte vara hemlösa).
Vi satte oss på ett litet vegetariskt hippiecafé som ägdes av en brittisk man som när jag sa att jag var svensk berättade att han älskade Lisa Ekdahl och brukar spela några av hennes låtar på caféet varje kväll. Jag hade blivit så himla paff om jag hade klivit in på en restaurang i en pytteliten by i Guatemala och hört Lisa Ekdahl i högtalarna. Jag åt i vilket fall som helst en väldigt god curry.
Sen tog vi en båt hemåt igen. Den här sjön alltså. En av de vackraste platser jag har varit på.
Nästa morgon var det juldagen och vi delade in oss i två grupper. Det är lite knepigt att göra saker med så många personer, så Katie, Stacey och jag tog en båt västerut för att åka och rida och resten av gänget åkte österut för att åka zipline.
Jag fick rida den här skönheten, Paloma, som var den kanske mest perfekta häst jag någonsin ridit. Lyhörd och full av energi. Vår guide red längst bak i gruppen och Paloma och jag fick leda, och hon ville bara springa hela tiden så vi galopperade fram längs gatorna i den lilla byn i full fart medan resten av gänget hamnade på efterkälken. Det var en sån dag jag knappt ens hade kunnat drömma om som liten hästtjej, jag blev helt lycklig i hela kroppen.
Sen saktade vi ned en smula och red upp längs slingriga skogsstigar högt över havet i ett par timmar. Stannade för att ta lite foton med vulkanerna i bakgrunden. Alltså!? Hur är detta på riktigt?
Glada i själen men ganska utmattade satte vi oss sen på en uteservering vid vattnet och åt guacamole och drack piña coladas. Vacation level: 1000.
Sen hoppade vi på en båt hemåt igen för att möta upp resten av gänget och laga en ordentlig julmiddag tillsammans. Och nästa dag var det dags att lämna Atitlán och åka vidare till en ny del av landet, men det får bli ett eget inlägg.
-
Fyra fantastiska dagar i Mexiko
Okej, här kommer en bildspäckad redogörelse av min och Pauls långhelg i Mexiko. Vi landade i Cabo i lördags och det var så fint väder att jag blev alldeles lycklig i hela själen. Runt 32 grader och molnfritt!
Så här såg vårt rum ut. Vi bodde på Grand Velas Los Cabos, ett all-inclusive resort precis på stranden. De firade ettårsjubileum den här helgen och jag var inbjuden tillsammans med ett gäng resejournalister för att fira. Jag skulle aldrig ha råd att bo här om jag behövde betala för det, plus att jag inte riktigt fattar grejen med att åka till ett annat land och tillbringa hela resan på ett resort istället för att uppleva själva landet och dess kultur. Men nu är jag ändå i Mexiko flera gånger om året så då kan man kanske unna sig lite ren lyx ibland. Det ÄR ju himla skönt.
En positiv grej med just det här stället är i alla fall att de behåller hela personalstyrkan ombord året runt istället för att bara anställa folk under högsäsongen, samt betalar skäliga löner. På så vis har de skapat tusentals nya jobb för de som bor i Cabo och det är ju bra. Jag grillade Grand Velas publicist kring detta eftersom jag tycker att det är viktigt. Jag vill inte stödja en hotellkedja som exploaterar lokalbefolkningen istället för att vara en positiv kraft i samhället.
Aja. Nog om detta. Stackars Paul får aldrig slappna av och njuta, jag bara förstör allt genom att prata politik stup i kvarten.
Utsikten från balkongen var inte så tokig den heller.
På kvällen mötte vi upp med resten av pressgänget för att äta middag på en av hotellets restauranger.
Jag hade varit en smula orolig över hur det skulle gå att äta veganskt här, men det var INGA problem. Kocken på den här restaurangen hade två Michelinstjärnor och skapade en helt vegansk åttarättersmiddag bara åt oss. Eftersom detta inte fanns på menyn har jag ingen aning om vad det var vi åt, men sjukt gott var det i alla fall.
Dag två beställde vi tidig room service och åt frukost framför nyheterna. Jag åt gröt och frukt!
Sen blev vi upphämtade i en buss och skjutsade till hamnen i Cabo.
Vi skulle nämligen ut och segla! Hela kalaset började med en välkomst-mimosa.
Vi åkte förbi den här bågen som kanske är det som Cabo är mest känt för. Tydligen håller den dock på att falla ihop pga väderpåfrestningar.
Vi stannade i en vik och dök i från båten. Vattnet var alldeles ljummet och turkost. Och fullt av fisk.
Drack en kall öl i fören och kände mig allmänt harmonisk.
Sen hann vi tillbaka till hotellet igen i tid för ett dopp i bubbelpoolen innan det blev mörkt.
På kvällen var det dags för ytterligare en helt mindblowing middag, den här gången på hotellets franska restaurang. Vi åt och åt och stupade i säng alldeles för sent, alldeles för mätta. Frosseri är visst en dödssynd. Tur att man inte är kristen.
Dag tre tillbringades nästan uteslutande i hotellets spa. Jag fick en massage som var den överlägset bästa massageupplevelsen hittills i mitt liv och kände mig som en helt ny människa efteråt. (Man skulle kunna tro att jag får betalt för att skriva allt detta, men eftersom ingen bryr sig om min lilla blogg på svenska så kan jag lova att jag bara säger saker jag verkligen menar. Detta är inte ett sponsrat inlägg.) Sen gjorde vi oss i ordning för ytterligare en middag.
Men först fick vi en property tour. Här är receptionen.
Så här såg hallen i presidentsviten ut. Det fanns även en walk-in closet som var större än mitt sovrum hemma, två balkonger med egna bubbelpooler, och ett teleskop i guld. För att bara nämna några saker som riktigt, riktigt rika människor tydligen behöver när de är på semester.
Utsikten från sviten var väl helt okej den också.
Innan middagen var det dags för tequilaprovning. Jag dricker inte sprit, så jag satt mest bara bredvid och fotade.
Och så var det alltså middagsdags igen, den här gången på en mexikansk restaurang. Allt var så gott, jag är fortfarande helt imponerad över alla veganska matupplevelser de lyckades slänga ihop bara sådär.
Och så en sista matbild. Den fjärde dagen hade vi ingenting på schemat annat än att åka hem igen. Vi började dagen med en frukostbuffé vid havet. Jag åt gröt, plantain, bröd och ca 10 olika sorters frukt och bär. Den ultimata frukosten!
Sen flöt vi runt i poolen och carpade det allra sista av den här semestern (som egentligen inte var semester utan jobb) och försökte lista ut hur vi skulle kunna stanna precis här forever and ever.
-
Kan vänja mig vid detta livet
Dag två i Cabo har varit helt perfekt (vädret! maten! havet!) och jag funderar på att sätta den här bilden som mitt permanenta frånvaromeddelande på mailen och helt enkelt aldrig åka härifrån.
Vi har hängt hela dagen med en grupp resejournalister från USA och Kanada som är här på samma pressresa som vi, och jag känner mig väldigt inspirerad.
En av dem designar smycken och jobbar deltid som resejournalist, så hon är ute och reser hela tiden. En annan jobbar som privat mattelärare åt till exempel Will Smiths och Mariah Careys barn samt frilansar för en massa tidningar, så hon följer med på turné överallt och passar på att skriva resereportage. Det är kanske den mest Los Angelesiga karriären jag någonsin hört talas om, men det låter så jäkla fint ändå. Inte att jobba som mattelärare kanske, men hela grejen med att kombinera resande och journalistik med en helt annan karriär som hjälper till att betala hyran. Det skulle jag också kunna tänka mig att göra.
Jag måste bara komma på en till grej jag är bra på.
-
Hej från Grand Velas Los Cabos
Hej! Paul och jag är i Mexiko! Jag är här på pressresa och Paul fick följa med som min gäst. Snällt! Vi bor på Grand Velas i Cabo och har ett fullspäckat schema med en massa olika aktiviteter de närmaste dagarna. Idag har vi till exempel ätit en åttarätters middag (där kocken skapade en helt vegansk meny bara för oss) och imorgon ska vi åka båt. Det är 32 grader varmt ute och livet är gött. Ursäkta om det här inlägget låter drygt, men jag har druckit några glas vin och är väldigt glad över att jag får betalt för att göra sånt här. Nu är det dock sovdags, vi hörs imorgon!
-
Fler bilder från Kroatien
Jag vet inte om ni är intresserade av att höra om resor och sånt? Men jag har så mycket bilder jag bara måste dela med mig av, så nu kör vi ändå. Kroatien i bilder, del 2!
Vi hade lite växlande tur med vädret. Det var kallt, regnigt, blåsigt och åska några dagar, och varmt och soligt andra. Här var en varm dag. Pappa insisterade på att jag skulle köra båten, och eftersom det var hans födelsedag kunde jag liksom inte säga nej.
Det är sällan man ser min far så glad som när han får segla tillsammans med sin familj och sina vänner, speciellt när det blåser så mycket att seglen är parallella med horisonten.
En av de lite sämre dagarna vädermässigt blev jag så himla sjösjuk. Låg under däck och kaskadkräktes i typ tre timmar, jag som verkligen aldrig spyr. Det var vidrigt. Har nog aldrig mått så dåligt i hela mitt liv. Så när vi äntligen la till (i en hamn på ön Vis) så kunde jag inte vistas på båten längre, jag var tvungen att kliva i land.
Då hyrde min lillebror och jag scootrar och körde rakt över hela ön. Det var så SJUKT VACKERT.
Det enda som saknades var en ordentlig motorcykel istället för en sketen liten hyrscooter, speciellt när vi körde längs en väldigt slingrig bergsväg med den här utsikten. Kanske den finaste vägen jag någonsin kört.
På väg tillbaka till båten tog vi en omväg för att titta på en fin strand som Petter hade hittat i någon Vis-guide. Man var dock tvungen att klättra ner för en väldigt lång och väldigt brant stig som helt bestod av stora stenar för att komma dit, så vi orkade bara halvvägs. Det var ändå värt det för den här utsikten.
Och precis bredvid där vi låg med båten höll de på att filma Mamma Mia 2. Vi kom knappt in till duscharna och toaletterna för allt var avspärrat. Men ganska coolt ändå!
På en annan ö där vi hade lagt till gick Petter och jag ut och utforskade. Vi hittade en stig som visade sig inte alls vara en stig utan ett litet vattenfall som tog oss till toppen av ön. Jag har lärt mig att om jag bara är tyst och följer efter min bror brukar man hamna i något sorts äventyr. Här är han en flagga.
En annan stig vi tog ledde ner till de här fina klipporna. Vi var dock på jakt efter någonstans att bada, och det här var inte ultimat för det.
Ja, och så åt vi en massa god mat också.
Och min pappa fyllde 60. Det var en himla fin resa detta, även om det enligt en svensk vi träffade på en restaurang var den kallaste septembermånaden i Kroatien på hur länge som helst. Och min första natt tillbaka i San Diego vaknade jag flera gånger av att det kändes som att min säng gungade, efter att ha sovit på en båt i en vecka. Nästa gång åker jag motorcykel genom Kroatien istället för segelbåt.
