Mitt problem just nu är att jag har så mycket att skriva att ingenting blir skrivet, eftersom jag inte har ork, tid eller förmåga att avgöra vad som är intressant och inte. De största nyheterna först, antar jag. Sedan en knapp vecka tillbaka bor jag alltså i North Park, i en rymlig och hemskt trevlig lägenhet som jag delar med Kirsten och Mia. Mia är en 10 veckor gammal kattunge, som på samma gång är så söt att man vill dö och så jobbig att man vill döda. Men så länge jag inte släpper in henne i mitt rum, där sladdar och krukväxter är uppenbara offer för kattungeattacker, är hon inte så tokig. Hon gillar att ligga på mina axlar när jag lagar mat, och på min mage när jag kollar på film. Och på min dator när jag försöker surfa.

I övrigt har de senaste dagarna varit ganska händelselösa. Den kaliforniska årsnederbörden bestämde sig för att komma den här veckan, och i brist på paraply och vattentäta skor har jag spenderat större delen av tiden i soffan med katten på magen och tre säsonger av Alias på dvd. I Sverige, har jag förstått, händer det desto mer.

Det har regnat oavbrutet hela dagen. Jag känner mig lurad.

Den här veckan har verkligen höjdarpotential på mer än ett sätt. I skrivande stund har jag precis avslutat den allra sista av de tre uppsatser jag ska lämna in imorgon, vilket innebär att jag från och med nu har JULLOV ända fram till 5 januari. Andra bra grejer:

– På lördag flyttar jag in i nya lägenheten i North Park. Jag är innerligt trött på lägenheten jag bor i nu, så det blir en välbehövlig förändring.
– Jag ÄLSKAR min nya bil. Det är nästan synd att jag knappt kommer att behöva använda henne, eftersom North Park-läget betyder gång- och cykelavstånd till allt.
– Idag hittade jag en stereo som någon hade dumpat i gränden nedanför min balkong. Fullt fungerande med två rejäla högtalare. Jag har kopplat ihop den med min dator, så nu kan jag lyssna på musik på skälig volym och med en riktig ljudvägg för första gången sen jag flyttade hit. Helt gratis!
– Första repet med mitt nya band förra helgen gick hur bra som helst, USA-turné nästa!
– Nästa helg sticker jag och Peggy förhoppningsvis till Los Angeles. Och ingen skola innebär inga förpliktelser, så det finns nog en chans att vi blir kvar där ett tag.
– Jag kollade just mitt kontoutdrag, och upptäckte att CSN-pengarna för nästa termin har trillat in. Därmed försvann ett stort orosmoln från min himmel (den imaginära alltså, Kalifornien är soligt som vanligt).
– Kalifornien är soligt, som vanligt.
– Besök från familjen, 16 dagar kvar!

Nu ska jag vrida upp volymen på stereon och lägga mig i ett varmt bubbelbad med en kall öl och en god bok. SÅ avrundar man en torsdagkväll.

Funderar du på att köpa bil i USA? Fråga mig! Jag vet nu officiellt allt om att köpa och sälja begagnad bil i det här landet, inklusive hur en lien-sale går till, vilka avgifter du som köpare behöver betala (exempelvis registration transfer, sales tax, smog), vilka avgifter du slipper betala (exempelvis den tidigare registrerade ägarens skulder till lien-holdern), vilka formulär från DMV som krävs för att registrera ett ägarbyte, hur du säljer en bil utan pink slip, vad en pink slip är, när DMV kräver ett nytt smog-test, vilka fördelar och nackdelar det finns med att köpa bil från en tow yard och så vidare. Fråga mig! I’m the expert. Jag är sedan några timmar tillbaka även stolt ägare till en liten vit 93 Toyota Paseo. Jag har döpt henne till Peggy Sue. Som en liten bonus är Peggy min första bil med fungerande vindrutetorkare. Det är faktiskt ingenting fel på henne alls. Inte dåligt för $1200.

Idag klev jag upp klockan 7:30. Det var första gången jag vaknade innan 9 på tre månader, och det gjorde tydligen under för min effektivitet. Idag har jag: spenderat en halvtimme i telefon med trevlig och hjälpsam DMV-anställd, åkt till DMV och fått absolut INGEN hjälp av mycket otrevlig DMV-anställd (som jag har haft att göra med tidigare med samma resultat; jag är övertygad om att hon är i maskopi med Satan), avslutat mitt nuvarande elabonnemang, svängt förbi optikern och beställt nya linser, pluggat, varit i skolan och skrivit grammatiktenta, slutligen bestämt mig för att köpa den här bilen imorgon och bekräftat detta med nuvarande ägaren, samt dessutom hunnit med att shoppa lite kläder. Nu är klockan snart 18, och jag håller på att falla ihop av utmattning. Middag, sen är det sova som gäller.

Just det, en sak till, ni som undrar över huruvida jag skulle ha dött i dagens flygkrasch i San Diego kan sluta oroa er. Jag visste inte ens om att den hade ägt rum innan diverse medlemmar ur min familj började ringa från Sverige för att kolla att jag levde. En kille i min grammatikklass berättade senare att han hade sett piloten, som hade skjutit ut sig själv efter att ha försökt styra det kraschande planet mot en bergsvägg, singla ner i en fallskärm utanför sitt fönster. Dramatik på hög nivå.

Big Brother är minsann inte bara en Orwellsk skräckvision, utan i högsta grad (amerikansk) verklighet. Det har jag idag fått erfara i närstrid med internetleverantören Cox Communications, som utan förvarning kapade våra uppkopplingsmöjligheter med följande motivering:

“We have received a notice stating that your computer contains files that infringe copyrights of a third party. Under the DMCA (Digital Millennium Copyright Act), we have the responsibility to temporary disable your Internet access, until such time as you take the necessary steps to remove the infringing files and to prevent further distribution of copyrighted material.”

“The infringing files” var i det här fallet filmen Madagascar 2 på Emmys dator, men det hade lika gärna kunnat vara någon av de sjuhundra andra filmer vi har laddat ner den senaste månaden. Det som bekymrar mig är inte huruvida nedladdning är olagligt eller inte – jag är i högsta grad för fildelning – utan vetskapen att min internetleverantör (förmodligen med viss hjälp från förslagsvis CIA) kan gå in i min dator och koppla ned mig om de hittar något de inte gillar. Jag undrar hur många filmer man måste ladda ner innan övervakningssystemet löper amok och självförintas, men det kräver med all säkerhet en betydligt större hårddisk än mina 60GB. Det får bli en annan dags projekt.

Ännu en sen kväll framför datorn; den här gången sitter jag med en av slutuppgifterna i min grammatikkurs, vilken går ut på att skriva en 4-sidig analys av den grammatiska strukturen i en egenvald mening. Jag har min vana trogen valt en av litteraturhistoriens mest fantastiska (och jag överdriver icke!) meningar. Det enda som gör mig en smula nedstämd är det faktum att jag måste analysera den engelska översättningen, när den svenska är så mycket bättre. Hör bara: “Sjung, O Gudinna, om vreden som brann hos Peliden Akilles, olycksdiger till tusende kval för akajernas söner.” Den engelska översättningen är tamigtusan inte ens på hexameter. Synd och skam på ett sånt storslaget versmått.

Nej, nu åter till Subordinate Noun Clauses och Lexical-Grammatical Structures. Och ja, det var alltså öppningsmeningen i Iliaden, för er som har försummat er Homeros.

Klockan är halv tre, tidig tisdagsmorgon. I Sverige är den 11:30. Min dygnsrytm har hamnat lite ur fas, förmodligen av den enkla anledningen att jag har sovit hela dagen, så nu sitter jag här, klarvaken och lite stressad, eftersom jag måste gå upp och gå till skolan om inte alltför många timmar. Egentligen har jag ingenting att säga, så det här inlägget är ett slöseri med både min och er tid. Det är alltså bäst för alla inblandade att jag sätter punkt nu och går och lägger mig istället. God natt.

Den sista fredagen i november, det vill säga dagen efter Thanksgiving, är här mer känd som Black Friday. Det är en av de två dagar på året (den andra är lördagen innan julafton) då amerikanerna spenderar mest pengar på shopping, och är ofta förenat med galna utförsäljningar och kampanjer. Det är också ett utmärkt exempel på vad som händer när evolutionen kan se sig besegrad av konsumtionssamhället, om så bara för en dag. Jag är inte den som förnekar värdet i materiell lycka, men jag kan inte för mitt liv relatera till den massmentalitet som offrar liv för chansen att göra ett riktigt kap på Wal-Mart.

Idag är det den sista fredagen i november. Det innebär inte bara Black Friday, utan även Critical Mass (jag borde egentligen låta er googla saker själva, era lata jävlar). Dagens färd kommer med största sannolikhet att gå genom Fashion Valley, som är San Diegos största shoppingdistrikt. Jag och min fina beach cruiser kommer, som nyaste tillskottet i bikepunx-gänget Team Totes, att dra vårt strå till stacken i kampen mot en av mainstream-Amerikas vidrigaste traditioner. Kvällens flyer sammanfattar det hela ganska bra: “Liberate yourself from silly rituals of mass consumption. De-Consume, Create Fun, and Celebrate Life on two wheels tonite.”

See you in tomorrow’s headlines.

Ju fler sidor jag läser i Jonathan Safran Foers Everything is illuminated, desto mer övertygad blir jag om varifrån Jonas Hassen Khemiri har fått sin inspiration. Jag inser att många före mig redan har gjort den här kopplingen, men jag var faktiskt inte beredd på vilka uppenbara likheter som föreligger mellan Everything is illuminated och Khemiris Montecore. Nu är jag visserligen bara ungefär fem kapitel in i Foer, men är inte Khemiris Kadir och Foers Alexander egentligen exakt samma karaktär? Övriga likheter: samma lättsamma lek med språket, samma typ av metalitterära grepp och samma sorts berättarteknik. Och det bästa av allt är att båda två gör det så himla bra.

Och är inte Jonathan Safran Foer från New York förresten? Jag är rätt säker på att han bor i Brooklyn, precis som alla andra samtida amerikanska författare (läs: Paul Auster och Siri Hustvedt). Jag vill minnas att jag läste en artikel i något sommarnummer av Tidningen Vi där Jonas Hassen Khemiri förklarade sin kärlek till New York. Jojo. Konspirationen börjar uppdagas. Jag vill inte gå så långt som att påstå att Khemiri och Foer är samma person, men är inte likheterna misstänkt många?