Category

Livet är en fest

Helgen som gick, Livet är en fest

Bröllop där man inte känner någon

Vi var på bröllop idag! Det var 29 grader varmt och strålande solsken, så jag behövde inte ens ha en jacka med mig. Inte så tokigt för oktober ändå.

Det var vår kompis Rob som gifte sig med sin Katie. Så sjukt fint bröllop på ett SJUKT fint ställe, med drygt 170 gäster. (Jag får ont i huvudet bara av att tänka på vad detta kostade, men det får man väl kanske egentligen inte prata om.)

Paul och jag var där med vår kompis Dennis, som förutom brudparet var den enda personen vi kände på hela kalaset. Vi träffade Rob för kanske tre år sen, när vi var ute och körde hoj och precis hade parkerat utanför en restaurang för att äta. Då stannade plötsligt en bil mitt i gatan framför oss och Rob hoppade ur. Han hade sett våra hojar och ville kolla in dem. Och sen blev vi kompisar. Men utanför hela motorcykelsvängen så vet i princip ingenting om varandra.

Vi åt i alla fall en massa god mat och drack champagne och hade det rätt trevligt, förutom att vi nog var de enda på hela kalaset som inte kände en enda annan person. Så när tårtan hade serverats och folk började bli lite runda under fötterna smet vi ut och åkte hemåt igen. Det var rätt fint ändå. Som att få kliva in i någon annans värld för en dag.

Livet är en fest, Musik

It’s Not Dead Fest 2017

Igår åkte Paul och jag och vår kompis Jess norrut till San Bernardino för att gå på punkfestival – närmare bestämt It’s Not Dead Fest, en heldagsfestival med ca 40 bra punkband.

Det var 40 grader varmt ute och inte ett moln på himlen, och för att komma till själva festivalområdet från parkeringen var man tvungen att promenera 2 kilometer i gassande hetta utan någon skugga. Så när vi väl var inne på festivalen var vi (läs: jag) tvungna att lägga oss ner på marken och återhämta oss i en timme eller så.

Det första bandet jag ville se var The Unseen. De har gjort en av mina favoritlåtar och jag hoppades verkligen på att de skulle spela den. Men det gjorde de inte.

Bästa festivalsällskapet.

Inne i ett cirkustält hade de en fotoutställning med punkbilder. Och Paul bar runt på min Babes Ride Out-ryggsäck hela dagen, snällt!

Vi tog ett gruppfoto. San Bernardino är egentligen inget vidare trevligt ställe och det är inte många grejer jag skulle åka hit frivilligt för. Men det är fint med bergen i bakgrunden i alla fall.

Så himla festivaligt detta. När solen gick ner bakom bergen blev det betydligt behagligare temperatur, och vi kunde sitta ner och kolla på band utan att behöva dricka tre liter vatten i timmen.

Vi avslutade kvällen med att se Rancid (som var skitbra, har inte sett dem på kanske 5 år och hade glömt hur bra de är live) och sen körde vi hem till San Diego igen. Kom hem vid 2-tiden på morgonen helt nyktra eftersom ingen av oss hade druckit en endaste öl på hela dagen. Det var för varmt! Jag tror att vi eventuellt är för gamla för sånt här.

Livet är en fest, Vardagsfilosoferande

Off the grid



Idag ställde mitt jobb till med årets största fest, vårt Best of San Diego Party som firade 10 år i år. Jag drog med mig min karl och trängdes med 2000 pers bland San Diegos bästa restauranger och barer. Massa god mat och dryck, men jag blir fasen helt utmattad av såna här sociala tillställningar. Plus att jag var där hela dagen och hjälpte till med förberedelserna, så jag är extra trött och borde verkligen gå och lägga mig.

Imorgon bitti ska vi dessutom åka och campa. Vi är ganska många i vår umgängeskrets som känner att vi behöver en helg i bergen utan mobiltäckning så att vi kan koppla bort all skit som händer i det här landet (och i resten av världen) åtminstone för en helg. Så imorgon blir vi 16 personer som tar hojarna upp till Idyllwild. Det ska bli så. himla. skönt.

Ok, det var bara det. God natt.

Livet är en fest, Motorcyklar

Born Free 2017

I lördags morse mötte jag upp med Katie, Jess och Lexy för att köra en och en halv timme norrut på hojarna.

Till motorcykelfestivalen Born Free! Det var i vanlig ordning jättevarmt, så det första vi gjorde när vi kom fram var att byta om till shorts och sandaler.

Resten av vårt gäng hade kört upp tidigare på morgonen eller kvällen innan, så vi gick runt bland tusentals hojar och människor och letade efter våra kompisar.

Vi hittade Pauls hoj, men ingen Paul!

Till slut hittade vi dock alla och tog ett gruppfoto för att föreviga dag 1 på Born Free 2017. Det var Greg, Adam, Colin, Jimmy, Ace, Jordan, Edy, Paul, Katie, Lexy och jag, aka the Butt Club.

En av de största grejerna på Born Free är att folk som har fått en exklusiv inbjudan att bygga en hoj enbart för detta tillfälle tävlar om vems hoj som är bäst. Första pris är en massa cash och en resa till Mooneyes-träffen i Japan. Den här hojen var min favorit – Insomnia, byggd i Sverige av en svensk kille som har tillverkat hela motorn för hand. En helt sjuk grej att göra, och han vann såklart första priset! Heja Sverige!

Det var ett helt gäng svenskar på plats för att supporta, här är Peter och Peter tillsammans med Paul. De var så himla snälla, erbjöd oss att låna hojar när vi är i Sverige nästa vecka. Fast eftersom alla bodde i Göteborgsområdet blir det nog dessvärre ingenting av med det. Oh well. Nästa gång!

Hittade ännu mer spår av Sverige, fast på en amerikansk hoj den här gången.

När vi var färdigfestivalade åkte vi vidare till vårt hotell och satt i bubbelpoolen resten av kvällen och drack öl med ett gäng kanadensare som också hade varit på Born Free.

Nästa morgon träffade vi samma gäng kanadensare på hotellets parkeringsplats, så vi slog till på ett gruppfoto!

Och sen åkte vi vidare till Born Free igen. Det var betydligt varmare dag 2 än dag 1 så vi orkade inte gå runt så mycket. Bättre att sitta i skuggan under ett träd. (Och jag, Katie och Edy visste uppenbarligen inte att den här bilden togs.)

Helgens bästa investering: en handfläkt med inbyggd vattensprayflaska för 5 dollar.

Ett sista gruppfoto!

Här vet jag inte vad som händer, men det var den sista bilden jag tog på Born Free det här året, så den får avsluta det här inlägget.

Imorgon åker vi till Stockholm! Ses kanske där?

Äventyr, Livet är en fest, Motorcyklar

Palm Springs och alla bisarra ställen i öknen

Hade en SÅ himla megabra helg som gärna hade fått vara minst dubbelt så lång. Så här såg den ut…

20170527_114237

Det här gänget – Katie, Jordan, Edith, Ace och jag, plus Paul som tog bilden – hade hyrt ett hus i Palm Springs tillsammans eftersom det var långhelg. I lördags morse satte vi oss på hojarna och tog den långa vägen dit, genom bergen och med den här utsikten.

20170527_132656

Först tog vi dock en omväg förbi Joshua Tree för att äta lunch…

20170527_153344

…och gå på en liten motorcykelträff som pågick under dagen.

IMG_83591

Jag sprang in i min kompis Lindsey som också var där.

hus1

hus3

Sen åkte vi vidare till Palm Springs för att checka in. Bilderna jag tog av huset gör det inte rättvisa, så jag lånade dessa av sidan vi hyrde det från. DRÖMHUS.

20170527_195337

Vi tillbringade eftermiddagen vid poolen, grillade vegoburgare och drack några öl, och när det blev mörkt ute gick vi in och kollade på de första 12 kapitlen av R Kellys Trapped in the Closet, som är kanske det konstigaste jag har sett.

DSC_0269

Nästa morgon hade vi bara ett mål: att hänga i poolen exakt hela dagen. Men först var vi tvungna att rulla in hojarna för ett litet photoshoot. Älskar den här bilden av så många anledningar, men kanske mest pga Pauls photobomb.

20170528_095531

Vi lajvade personer som har råd att äga ett semesterhus i Palm Springs.

20170528_133641

Sen följde vi planen och hängde antingen i eller bredvid poolen exakt hela dagen. Det var 40 grader varmt ute, så det fanns ärligt talat inte så mycket annat att göra.

20170528_152343

“Livsnjutare” är ett av få ord som Paul kan på svenska, och det kommer till användning förvånansvärt ofta.

G0081718

En dag ska jag äga ett hus med pool. Detta är min målbild.

IMG_41921

Okej, en sista poolbild. Vi hakade fast alla uppblåsbara poolgrejer i varandra och flöt runt alla 6 som en liten ö i kanske… tre timmar? Jag vet inte, ganska länge i alla fall. Man kommer varandra ganska nära om man flyter runt tillsammans så här, det var fint.

DSC_0290

Sen var det måndag och Memorial Day och vi var tvungna att checka ut från drömhuset (även om vi funderade på att ockupera det och åberopa squatters rights så länge som möjligt). Vi var dock inte redo att åka hem ännu, så vi tog en låååång omväg och stannade vid Salton Sea.

DSC_0298

Det här stället är så sjukt. Sist jag var vid Salton Sea var på en roadtrip för fem år sen, men jag har ofta tänkt att jag vill åka tillbaka. Det är alltså en konstgjord sjö ca 25 mil öster om San Diego som ser ut som något ur en sagobok – allt är pastellfärgat och stillsamt. Men tittar man närmare på stranden består den mer av pulvriserade fiskskelett än sand och det stinker av död, rutten fisk runt hela sjön. De små samhällena som ligger här ute består mest av trailer parks och nedgångna ruckel täckta i graffiti. Det är en så bisarr och surrealistisk kontrast. Vackert men obehagligt på samma gång, som något ur en skräckfilm.

DSC_0315

Att det var runt 46 grader och helt vindstilla här ute gjorde upplevelsen ännu mer intensiv. Det gick liksom inte att värja sig mot något – varken hettan, stanken eller hopplösheten.

DSC_0345

Vi körde vidare till ett kanske ännu mer bisarrt ställe, nämligen Salvation Mountain. Det har jag också skrivit om innan.

DSC_0356

Det finns så mycket konstiga grejer mitt ute i öknen.

20170529_111337

Vi försökte även ta oss till ett internationellt bananmuseum (?) men det var stängt pga röd dag. Oklart exakt vad ett bananmuseum är, men vi får väl åka tillbaka och ta reda på det en annan dag.

IMG_42111

Någonstans häromkring började vi i alla fall bli ganska ordentligt överhettade. Det var nästan 50 grader (!!!) varmt ute och vi hade hjälmar och motorcykelkläder på oss och ingen AC och allt vårt vatten var varmt och vi var hungriga. Men vi lyckades ta oss till en restaurang och få lite mat och kallt vatten i oss innan någon (läs: jag) svimmade. Sen tog vi motorvägen hem till ett ganska kallt San Diego, och idag har vi kollektivt spenderat dagen med att drömma om att åka tillbaka till huset i Palm Springs igen.

Äventyr, Livet är en fest, Resor

24 timmar i Mexico

Vissa veckor gillar jag mitt jobb extra mycket. Den här veckan var en sån vecka. Jag fick nämligen följa med Southwest Airlines på deras allra första direktflyg mellan San Diego och Cabo, Mexico. Det var en kort resa, bara 24 timmar, så det gällde att maxa njutningen. Så här såg det ut:

20170425_090240

Jag fick ta med min kompis Sarah, och när vi kom fram till vår gate möttes vi av mariachi-musik, ballonger och burritos för att fira Southwests första internationella destination från San Diego.

17992058_10155419969633949_6270004049518101041_n

Alla ombord fick goodie bags med små presenter i och det var fotografer ombord som dokumenterade den här historiska (!) dagen. Den här bilden har jag snott från Southwest Airlines Facebooksida. Sarah och jag sitter i tredje raden till vänster, men mitt ansikte är dolt bakom en flagga. Ha!

20170425_135806

Väl framme i Cabo fick vi först gå på en presskonferens, sen bussades vi hit, till Hyatt Ziva Los Cabos, ett all-inclusive resort där vi skulle bo över natten. Det här var utsikten från vårt hotellrum.

20170425_140500

Jag var tvungen att jobba en stund, men det går ju helt okej att göra på en tropisk balkong med havsutsikt och en kall öl i handen.

18110175_10209077484681518_53797641_o

Vi hade någon timme innan det var dags för middag, så vi gick ner till poolen. Jag har aldrig bott all-inclusive förut så det här var som en helt ny värld som öppnade sig. Vi hade liksom aldrig haft råd att bo så här fräsigt om vi behövde betala för det själva.

18120296_10209077483721494_1332647123_o

Att bada i en pool på stranden bara några meter från havet är nog mitt ultimata livsnjut. Man får hela upplevelsen men slipper oroa sig för vågor och hajar och sånt.

20170425_180929

Sen fick vi skynda oss upp på rummet igen och göra oss i ordning innan det var dags att kliva på en buss och åka hit, till Sunset Monalisa, för drinkar och middag med Southwest-gänget.

20170425_171053

Den här restaurangen var så extremt romantisk att jag och Sarah skojade om att det var tur att Paul inte var här (hans pass hade gått ut) eftersom vi nog inte hade kunnat hålla oss ifrån att fria till varandra. Och vi har verkligen inte tid att hålla på och planera bröllop och ha oss!

20170425_180259

Utsikten ♥♥♥

18120438_10209078334662767_593704122_o

När solen började gå ner var vi tvungna att ta några glamour shots med den här fantastiska himlen i bakgrunden.

18120596_10209078329142629_1133713658_o

Fast i verkligheten var det extremt blåsigt så vi satt mest och höll i hattarna för att de inte skulle blåsa iväg.

20170425_185932

Middagen var för övrigt helt strålande. Jag åt den här tortillasoppan till förrätt, sen gick solen ner och det blev för mörkt för att fota resten av maten.

20170425_185448

Men fint var det!

20170425_213836

Väl tillbaka på hotellet hade vi både ätit och druckit i ganska många timmar och det var full fest trots att det var tisdag. Hela vår grupp på kanske 20 personer gick in på en av hotellets alla barer för att dansa och spela biljard, medan jag istället gick och la mig tidigt, innan midnatt.

20170426_084642

Nästa morgon åt vi frukostbuffé med allt som är gott: frukt, yoghurt, granola, bröd, ost och pannkakor.

20170426_092556

Sen hade vi ungefär en timme kvar innan flygbussen gick så vi gjorde det enda rätta och gick ner till poolen igen. Som sagt, måste maxa njutningen!

20170426_094411

En mimosa på det också!

20170426_101410

Hejdå Cabo och Hyatt Ziva! Det här var nog den bästa 24-timmarssemestern jag någonsin varit på, även om jag tillbringade den med att vara ganska konstant stressad över att behöva åka hem. Hade gärna stannat en vecka till, minst.

(Detta var en pressresa genom mitt jobb på ett magasin och alltså inget bloggsamarbete. Om det inte framgick alltså.)

Livet är en fest

Bananorama

Idag fyllde Paul år! 37 närmare bestämt. Jag hade planerat ett födelsedagsfirande på temat bananer. Eh, bananer? Ja, okej, lite backstory:

Paul har en panhead, dvs en gammal Harley från 50-talet, som han nyligen har tagit isär och lackat, och nu håller på att bygga om. Den var svart från början, men nu är den gul som en banan, så de senaste veckorna har jag bedrivit en kampanj för att han ska döpa hojen till The Banana Hammock, lite halvt på skoj. Ungefär lika länge har Paul pratat om Velvet Undergrounds Warhol-skivomslag som har en banan och en spruta på insidan, och hur han skulle vilja ha ett klistermärke med det motivet att sätta på hojen.

banana2

Så jag hittade en webbsida där man kunde designa egna klistermärken och skickade efter detta, med banansprutan från Velvet Underground-skivan.

banana3

Min kompis Katie är något av en expert på att hitta världens bästa tishor, så när hon hörde om bananklistermärket skickade hon en länk till denna, som jag ju var tvungen att beställa åt Paul. Och någonstans här föddes idén om ett banantema för hela födelsedagen. Jag döpte således hela eventet till Bananorama.

banana5

Jag hittade även ett banan-kort, och t-shirten kom med ett matchande banan-klistermärke. Och det sjukaste av allt? När vår granntant, en väldigt gammal och ganska senil dam, fick höra att det var Pauls födelsedag gick hon direkt hem till sig för att hitta något att ge honom i present. Några minuter senare kom hon tillbaka med EN BANAN! Ingen av oss hade nämnt ett ord om Bananorama, och hon hade inte sett någon av hans andra presenter. SÅ KNÄPPT! Det måste vara ödet liksom.

banana4

Banansprutan fick direkt en plats på oljetanken på den gula hojen. (Och obs att han fick andra icke-bananrelaterade presenter också. Jag älskar att köpa födelsedagspresenter och det händer ibland att jag tar i lite i överkant.)

banana1

Sen gick vi ut och åt middag, på vår gemensamma favoritrestaurang Kindred. Paul hade nya tishan på sig. Framsidan är nästan ännu bättre än baksidan. Later, haters! står det. Vi lär ju gå och göra matchande Later, haters!-banantatueringar snart.

banana6

Jag hade på mig den här jackan som är det enda gula plagg jag äger. Även om den för all del är mer senapsgul än banangul.

banana7

Vi åt extremgod mat, dock utan bananer. Och sen var det slut på Bananorama.

Livet är en fest, Nostalgi

Parkhääääng

Jag är sjuk igen. Eller, fortfarande heter det kanske. Det här med att campa i en snustorr öken en hel helg gjorde tydligen inga underverk för mina luftvägar. Igår natt hostade jag så mycket att jag knappt fick någon sömn, så idag jobbar jag hemifrån.

En före detta kollega som sa upp sig för att resa jorden runt är i Stockholm just nu, så jag skrev ihop en massa förslag till henne på grejer att göra och se. Men jag fick ta bort typ hälften av förslagen när jag kom på att det är mars och kanske inte direkt läge för parkhäng och andra utomhusaktiviteter. Här i San Diego är det dock 27 grader varmt och vad jag inte skulle ge för lite parkhäng nu alltså. Är det något jag saknar från Sverige, speciellt så här års när det börjar bli varmt ute igen, så är det att sitta i en park en ljus sommarkväll tillsammans med alla personer man gillar och en bandare och en systemetkasse med ljummen starköl.

Nä nu blev jag nostalgisk igen. Men fasen vad det ska parkhängas i sommar när vi kommer till Stockholm. Inspirationsbilder:

Picture-036

Picture-025

Picture-116

2014

Picture-207

Picture-205

0-020

0-031

0-015

Livet är en fest

En helt vanlig torsdag med rosa drinkar och fotoautomat

Igår drog min kompis Sarah med mig på ett Galentine’s Day Party, dvs en alla hjärtans dag-fest för bara tjejer. Arrangörerna hade gjort så fint med guld och glitter överallt, och alla som var där var skitsnygga och uppklädda till tänderna. Den här typen av event är verkligen utanför min comfort zone – jag som mest går på typ punkspelningar och motorcykelträffar – men det är kul att göra något annorlunda ibland.

I äkta Sarah & Sanna-anda tillbringade vi ungefär halva kvällen i fotoautomaten. (Andra halvan stod vi i kö till baren, men allt var gratis, så det är kanske dumt att klaga.)

galentine-s-day-Pe48fZSja

Den här jackan hade jag hittat på second hand för 20 dollar dagen innan. Älskar den så mycket att jag nog aldrig kommer ta av den igen. Och halsbandet fick jag av Sarah i galentine’s-present samma kväll ♥ ♥ ♥

galentine-s-day-Ps9hyHTyY

Jag har kanske 50 olika fotoautomatsremsor på mig och Sarah från de senaste fem åren (till exempel här och här). Men det här är eventuellt den bästa bilden vi har tagit.

galentine-s-day-PuM4tq2Ez

Fransar 4-ever.

galentine-s-day-PYyaWMbWz

Den här är nog ändå min favorit. Sarah hade glömt sina kontaktlinser (!) så hon såg ingenting. Tycker att den här bilden fångar detta väldigt väl, hehe.

Bilar och sånt, Livet är en fest

Mooneyes 2016

Igår var det dags för Mooneyes, en årlig bilträff i Irwindale. Paul och jag skulle ha åkt upp med några kompisar som fick förhinder i sista sekunden, så vi tog min bil och plockade upp vår kompis Jess på vägen istället.

20161210_130143

Väl framme parkerade vi och upptäckte den här bilen två parkeringsplatser bort. Tydligen hade batteriet fattat eld och hela skiten exploderat bara några timmar tidigare!?

20161210_135602

Sen gick vi runt och kollade på snabba racerbilar som denna.

20161210_140720

Och andra fina bilar från förra seklet.

20161210_143232

Efter några timmar pausade vi för lunch. Jag åt en bakad potatis och Jess åt en majskolv eftersom hon är från Indiana och har majs tatuerat på armen.

20161210_150044

Ibland vet man inte riktigt om det är 2016 eller 1956.

20161210_150326

Snygga bakdelar.

20161210_150522

Paul älskar Impalas och hittade en av sina drömbilar, så vi tog ett kort framför den.

20161210_152608

Och ett annat framför den här Budweiserbilen.

20161210_153216

En till Paul-drömbil – en choppad rosa Merc.

20161210_155413

När solen började gå ner var det dags att åka hemåt igen. Eftersom vi befann oss på en speedway hittade vi en lång rad med kraschade bilar längs ett staket på vägen ut, det kändes lite domedagsaktigt men ändå poetiskt på något sätt.