Category

Livet är en fest

Livet är en fest, Resor

Colin och Renées bröllopshelg i Utah

Vi var som sagt i Utah i helgen för att gå på bröllop. Våra kompisar Colin och Renée flyttade från San Diego till Ogden för ungefär åtta månader sen och har redan hunnit både köpa hus och planera bröllop. Det är sånt man har råd med när man inte bor i Kalifornien. Deras stora, fina hus skulle kostat över tio miljoner svenska kronor i San Diego, men i Ogden gick det för runt två. Men jaja, not the point of the story. Paul och jag (och typ alla andra vi känner) är ganska besatta av huspriser just nu eftersom vi också vill köpa hus.

Bröllopet var hemma hos Colin och Renée, och så här såg Paul och jag ut i deras garage. Jag hatar att ha klänning på mig, så är väldigt glad över insikten att man kan ha byxor på sig och ändå vara finklädd. Har helt skippat klänning på de senaste tre bröllopen jag varit på. 

Brudparet var så himla fina!

Och de hade gjort så fint i trädgården med långbord och bar och ljusslingor.

Inne i huset var det uppdukat med ostbricka deluxe. Tur att jag inte är vegan längre, tänkte jag då. 

Det var fint att hänga med folk vi inte träffar så ofta, som Shannon och Makenzie som bor i Seattle. De gifter sig dock i Palm Springs om ett par veckor, det blir som en liten reunion med samma folk som på det här bröllopet. Jag hade för övrigt munnen full av mat när det här fotot togs, därav den sura minen. Och så har jag klippt av mig håret också, igen.

Vi hängde i trädgården och garaget hela kvällen och hade det fint med en massa bra personer. 

Nästa morgon klev vi upp tidigt för att åka till en skidanläggning i närheten. Har nog aldrig varit på en sån mitt i sommaren förut. Varje gondol i den här liften hade namn med OS-vinnare på sig, och jag hittade både Pernilla Wiberg och Ingemar Stenmark. Jag blir alltid märkligt patriotisk när jag ser svenska flaggor utanför Sverige. 

Vi tog en gondol till toppen för att äta brunch med hela bröllopssällskapet. 

Så fin utsikt, och så konstigt att tänka på att allt detta kommer vara täckt av snö om bara några månader.

Efter brunchen tog vi en öl på en festival som ägde rum på skidanläggningen. Det var sol och sommarvärme och perfekt väder för en bröllopshelg utomhus. Och nästa morgon åkte vi hem till San Diego igen. 

Äventyr, Livet är en fest

Punk Rock Bowling 2018

För en vecka sen hade jag och Paul precis landat i Las Vegas, Nevada. Vi checkade in på vårt hotell, sen satte vi oss på Hennessey’s uteservering på Fremont Street och tog en öl.

Jag hade knappt druckit en droppe alkohol på flera veckor, men är man i Vegas så är man…

Sen hörde min kompis Johan av sig och sa att han, Lotta och Robin hängde i poolen på Golden Nugget, så vi gick såklart dit vi också. Inte varje dag det är svenskar i stan.

Paul fick en snus!

Efter poolen åt vi middag, och sen googlade vi “dive bar downtown las vegas” och hittade detta ställe, Atomic Liquor. 

Vi satt på Atomics uteservering och drack öl tills klockan närmade sig midnatt. Då hade Johan, Lotta och Robin biljetter till en punkspelning, så Paul och jag gick hem till hotellet och somnade. 

Sen var det söndag och Paul och jag hade sovit i 11 timmar (!). Vi gjorde oss i ordning och gick till festivalområdet för att se Larry & His Flask spela. De var bäst som vanligt! 

Vi såg även Swinging Utters, Turbonegro, Mighty Mighty Bosstones och lite andra band. Senare gick NOFX på scenen och vi stack därifrån, vilket nog var tur. Efter att vi hade gått drog två av bandmedlemmarna ett extremt otrevligt skämt om masskjutningen som skedde på en annan musikfestival i Vegas i oktober, där 58 personer dog och över 800 skadades. Jag försökte låta bli att tänka på den masskjutningen hela helgen eftersom vi stod mitt på ett öppet fält omgivet av höga byggnader, och om någon hade velat fyra av ett semiautomatiskt vapen rakt in i folkmassan hade det varit i princip hur enkelt som helst. Sån sjuk grej att behöva oroa sig över, men välkommen till USA.

(Stone Brewing, ett bryggeri i San Diego som gjorde en collab-öl med NOFX förra året bröt samarbetet efter dessa kommentarer. Jag intervjuade ju för övrigt Fat Mike från NOFX på Stone när ölen släpptes, och han var inte speciellt trevlig då heller.) 

På väg till nästa spelning stannade vi på Evel Pie för pizza och en öl. Hela Turbojugend var också där, tydligen.

Klockan 1 på natten var det äntligen dags för ett av mina favoritband att spela. Hot Water Music, som ju Chuck Ragan sjunger i. Det tog allt jag hade för att hålla mig vaken så här sent. Jag har en så extremt inrutad dygnsrytm (går och lägger mig och kliver upp ungefär samma tid varje dag, oavsett om det är vardag eller helg) att min kropp helt enkelt vägrar att hålla sig vaken efter typ klockan 23. Lyckades inte ens stanna hela spelningen eftersom jag på riktigt höll på att svimma (!?) och Paul och jag fick ta en Lyft de kanske 7 kvarteren tillbaka till hotellet. Oh well.

Nästa morgon var vi på’t igen! Tog en återställare vid poolen på Gold Spike med svenskarna. 

Paul och Lotta och jag jämförde Against Me!-tatueringar, eftersom de skulle spela senare på dagen och vi alla var oerhört peppade på detta.

Efter poolen gjorde vi oss i ordning och gick till festivalområdet. Gillar de här personerna så mycket, så fint att de kom ända till USA för att hänga i några dagar.

Vi var där precis i tid för att ställa oss längst fram innan Against Me! gick på scenen.

Mkt viktigt budskap.

Lotta och jag är superfans och var extrempeppade!!!

Killarna också!

Sen spelade Against Me!, mitt favoritband i hela världen och huvudanledningen till att vi fortfarande var kvar i Vegas fast det var måndag kväll och jag skulle jobba nästa morgon. Det var 100% värt det.

Efter spelningen gick jag tillbaka till hotellet för att få lite sömn innan vårt flyg hem gick tidigt nästa morgon. Paul var ute och festade med svenskarna till klockan 3 på morgonen och hade väldigt svårt att förstå vad det var som hände när jag väckte honom strax efter 5. Sen åkte vi i alla fall hem och jag jobbade i några timmar medan Paul sov på soffan. Och det var detta års Punk Rock Bowling! Nästa år blir mitt tionde år på PRB, det måste ju firas.

Livet är en fest

Därför ska du åka till Punk Rock Bowling

Hanna gjorde ett roligt inlägg om Way out West, så jag tänkte att jag kopierar hennes idé rakt av. Det är nämligen snart dags för något av det bästa på hela året: PUNK ROCK BOWLING!

Som några av er kanske vet har jag åkt på den festivalen varje år sen jag flyttade till USA, förutom förra året. Hade jag inte skippat 2017 så hade det här alltså varit mitt 10-årsjubileum på PRB, men nu får jag fira nio år istället. Oh well.

Om ni tänker att det är alldeles för långt att åka ända till Las Vegas för att gå på punkfestival så kan jag meddela att jag har tre kompisar från Sverige som kommer och hänger med oss på PRB nästa vecka som inte håller med.

Här är 6 anledningar till att Punk Rock Bowling är världens bästa festival:

1. PRB pågår i fyra dagar och under den tiden spelar över 100 band. Själva utomhusfestivalen pågår under tre dagar, men utöver det kan man se band spela på poolpartyn och olika klubbar i downtown Vegas. Klubbspelningarna säljer alltid slut på tre röda, men hinner man få tag på biljetter är det en ganska unik chans att få se riktigt stora punkband spela i en liten lokal. Jag har sett alla mina favoritband på Punk Rock Bowling och vet att jag kommer få se dem där igen, eftersom det är ungefär samma band som spelar år efter år. Vissa klagar på detta, men jag tycker att det är en bonus.

 

2. Det går att hålla sig sysselsatt hela festivalen utan att gå på en enda spelning. Dels pågår en bowlingturné på ett par hotell i Vegas under hela helgen, och dels är det olika poolpartyn varje dag. Poolpartyna på Punk Rock Bowling är något av det bästa jag vet. Hotellpooler fulla av berusade, solbrända punkare och band som spelar vid poolkanten, det är något speciellt med detta.

 

3. Eftersom det är Las Vegas så bor man på hotell, men inte på the Strip utan i downtown, som är en mycket trevligare (och sunkigare, på ett bra sätt) del av stan. Sist Paul och jag var på PRB fick vi ett rum på typ 20:e våningen precis bredvid festivalområdet, så vi kunde sitta på vår balkong och kolla på band utan att behöva gå någonstans. (Balkongdörren var visserligen fastskruvad så att den inte skulle gå att öppna, men vi råkade ha verktyg med oss och öppnade den i alla fall.)

 

4. För mig är Punk Rock Bowling som en reunion eftersom det är den enda gången på hela året som jag får träffa ganska många av mina vänner. Det här blir mitt första år utan Diana, min ständiga PRB-följeslagare, eftersom hon har flyttat hem till Sverige igen. Men jag tror att vi klarar oss ganska bra ändå, om inte annat för att vi har tre ersättningssvenskar på väg över Atlanten just precis nu.

 

5. Slutet på maj är kanske den bästa tiden på året att besöka Las Vegas om man nu prompt måste dit. Perfekt väder med värme och solsken på dagarna och man kan vara ute hela natten utan att behöva jacka.

 

6. 10/10 people watching. Hela downtown Vegas tas över av punkisar i olika åldrar, så man kan sätta sig på valfri uteservering på Fremont Street och dricka en öl och kolla på alla roliga frisyrer i flera timmar utan att det blir tråkigt. (Bilderna ovan är för övrigt tagna med ett års mellanrum på min bästa people watching-bar i Vegas.)

Nu är det bara EN VECKA KVAR! Tror att jag behövde ta ledigt från Punk Rock Bowling ett år för att verkligen börja uppskatta den här festivalen igen. Det funkade, för nu är jag sjukt peppad!

Helgen som gick, Livet är en fest

Cinco de Mai Tai 🌺

I lördags råkade två högtider falla på samma dag: Cinco de Mayo och International Female Ride Day. Det var strålande sommarväder ute, så jag pressade ner mitt stackars svullna knä i ett par byxor och åkte ut på färd med Katie och Edy.

Vi tog alla slingriga bakvägar vi kunde hitta på väg till vår egentliga destination för dagen…

…hem till Sarah på dagsfest! Cinco de Mayo är en sån där högtid som egentligen inte firas i större delen av Mexiko, men som vita amerikaner använder som en ursäkt för att ta på sig sombreros och dricka alldeles för mycket tequila. Det ville vi helst undvika, så Sarah ställde till med tropiskt Cinco de Mai Tai-party istället. Mycket trevligare!

Sarah är en sån person som alla älskar att bjuda på fest eftersom hon alltid dyker upp med hemmabakade tårtor och ostbrickor och presenter. Och när man är hemma hos henne blir man alltid bjuden på helt överdådiga bufféer och drinkar och bakelser hon har gjort. Kolla bara på den här tropiska grönsaksön! Pinterest perfect

Det skadar inte heller att hon har en stor pool, speciellt när det är värmebölja ute.

Vi la oss vid poolen och solade lite.

Jag hade virat in mitt nytatuerade och extremt svullna knä i plastfolie och en bandana för att skydda det från solen och vattnet. Sarah och jag flöt runt på en stor svan och jag drack en alkoholfri öl och hade det gött. 

Sen började solen gå ner lite smått och vi skyndade oss att åka hem innan det blev mörkt. Senare på kvällen åkte vi hem till Katie och kollade på det nya avsnittet av RuPaul’s Drag Race och åt efterrättsrester som Sarah hade skickat med oss hem. Strålande lördag detta!

Bra saker, Livet är en fest

Pauls födelsedag, del 2

Paul fyllde som sagt 38 häromdagen, men eftersom det var en vanlig sketen torsdag gjorde vi inte så mycket för att fira. Mer än att gå och ut äta middag med alla våra bästisar då. Så här såg dagen ut.

När jag kom hem från jobbet stod Paul i duschen, så jag smög ut ballonger och presenter och en kladdkaka med ljus i.

Han fick en t-shirt (den han har på sig här) och en cykel! Cykeln var för stor för att gömma hemma hos oss, eller för att få plats i min bil för den delen, så jag hade gömt den hemma hos Katie och Jordan i någon vecka. De fick komma förbi med cykeln på väg till restaurangen. Paul blev så glad! Han har pratat ganska länge om att han vill börja cykla till jobbet, men jag är 95% säker på att han aldrig skulle fått tummen ur och köpt en cykel åt sig själv.

De här strumporna med vår hund Lola på gav jag honom förresten i jubileumspresent häromveckan. Jag beställde dem härifrån, tips på personlig present till djurälskare!

Vi åt på Kindred som är både Pauls och min favoritrestaurang. Pauls syster Erin var där! Och det var lite kallt ute eftersom det hade regnat samma morgon, så vi var helt ensamma på uteserveringen.

Jag åt dessa extremt goda tacos. De brukar serveras med skuren majskolv vid sidan av, men det GÅR inte att äta majskolv med tandställning så jag fick chips istället.

Resten av gruppen beställde också god mat. Det är svårt att misslyckas på Kindred, ALLT på menyn är gott. Och veganskt. Så det är en bonus.

Här var hela gänget: Erin, Paul, jag, Edy, Ace, Jordan, Katie, Stacey, Ryan, Lexy, plus Wendy som tog fotot. Sammanlagt fyra av dessa personer har fyllt år den senaste veckan, så ikväll ska vi fira igen! Men mer om detta senare.

Helgen som gick, Livet är en fest

Min födelsedag 2017

Igår fyllde jag 31, och det var kanske den mest perfekta dagen någonsin? Det var strålande solsken och sommarvärme ute, och Paul och jag tog sovmorgon, åkte och åt veganska tacos, körde runt kvarteret på min chopper, lagade mat och gjorde i ordning huset för kvällen. Och sen kom alla våra kompisar över på Halloweenfest!

Paul klädde ut sig till mig! DÖR över hur roligt detta var. Han gick runt med en Bud Light Lime i handen hela kvällen och klagade över att han frös eller var hungrig med jämna mellanrum, precis som jag. Hahaha. NAILED IT! (Och jag var alltså Amy Winehouse om det inte framgår.)

Stacey och Ryan var de första som dök upp. Och Lola var i himmelriket, hon fick så mycket uppmärksamhet!

Sarah kom klädd som en rysk spion/Bondskurk. Och jag orkade bara ha högklackat på mig i ca 5 minuter, sen fick det bli de här skorna resten av kvällen.

Ace och Edy var en peanut butter & jelly sandwich. Gulliga! Edy hade dessutom lagat mat hela dagen och hade med sig mängder med veganska rätter som var helt fantastiska. Är lite arg på mig själv för att jag glömde ta kort på hela härligheten. 

Här står jag och hänger med grabbarna. Eller nej förlåt, det var ju Paul. (Och fick visst med Ninja som försöker rymma i bakgrunden, ha.)

Några av mina bästa personer. Och lite spindelnät och ljusslingor som jag hade hängt upp dagen till ära. 

Våra grannar Eric och Lisa dök upp klädda som Mexiko och USA med Trumps mur mellan sig. Vilket är extra roligt eftersom Lisa är från Irland och inte alls amerikansk. 

Fler och fler personer dök upp (inklusive typ alla våra grannar? så gulliga) och sen glömde jag helt att fota resten av kvällen. Vi är i alla fall så pass *vuxna* nu att de sista gästerna gick hem runt midnatt, sen städade Paul och jag upp lite och var i säng innan klockan 1! 

En rolig grej? Fem olika personer hade mig sig Bud Light Lime till mig i födelsedagspresent. Så nu har jag BLL så det räcker tills nästa år!

Helgen som gick, Livet är en fest

Bröllop där man inte känner någon

Vi var på bröllop idag! Det var 29 grader varmt och strålande solsken, så jag behövde inte ens ha en jacka med mig. Inte så tokigt för oktober ändå.

Det var vår kompis Rob som gifte sig med sin Katie. Så sjukt fint bröllop på ett SJUKT fint ställe, med drygt 170 gäster. (Jag får ont i huvudet bara av att tänka på vad detta kostade, men det får man väl kanske egentligen inte prata om.)

Paul och jag var där med vår kompis Dennis, som förutom brudparet var den enda personen vi kände på hela kalaset. Vi träffade Rob för kanske tre år sen, när vi var ute och körde hoj och precis hade parkerat utanför en restaurang för att äta. Då stannade plötsligt en bil mitt i gatan framför oss och Rob hoppade ur. Han hade sett våra hojar och ville kolla in dem. Och sen blev vi kompisar. Men utanför hela motorcykelsvängen så vet i princip ingenting om varandra.

Vi åt i alla fall en massa god mat och drack champagne och hade det rätt trevligt, förutom att vi nog var de enda på hela kalaset som inte kände en enda annan person. Så när tårtan hade serverats och folk började bli lite runda under fötterna smet vi ut och åkte hemåt igen. Det var rätt fint ändå. Som att få kliva in i någon annans värld för en dag.

Livet är en fest, Musik

It’s Not Dead Fest 2017

Igår åkte Paul och jag och vår kompis Jess norrut till San Bernardino för att gå på punkfestival – närmare bestämt It’s Not Dead Fest, en heldagsfestival med ca 40 bra punkband.

Det var 40 grader varmt ute och inte ett moln på himlen, och för att komma till själva festivalområdet från parkeringen var man tvungen att promenera 2 kilometer i gassande hetta utan någon skugga. Så när vi väl var inne på festivalen var vi (läs: jag) tvungna att lägga oss ner på marken och återhämta oss i en timme eller så.

Det första bandet jag ville se var The Unseen. De har gjort en av mina favoritlåtar och jag hoppades verkligen på att de skulle spela den. Men det gjorde de inte.

Bästa festivalsällskapet.

Inne i ett cirkustält hade de en fotoutställning med punkbilder. Och Paul bar runt på min Babes Ride Out-ryggsäck hela dagen, snällt!

Vi tog ett gruppfoto. San Bernardino är egentligen inget vidare trevligt ställe och det är inte många grejer jag skulle åka hit frivilligt för. Men det är fint med bergen i bakgrunden i alla fall.

Så himla festivaligt detta. När solen gick ner bakom bergen blev det betydligt behagligare temperatur, och vi kunde sitta ner och kolla på band utan att behöva dricka tre liter vatten i timmen.

Vi avslutade kvällen med att se Rancid (som var skitbra, har inte sett dem på kanske 5 år och hade glömt hur bra de är live) och sen körde vi hem till San Diego igen. Kom hem vid 2-tiden på morgonen helt nyktra eftersom ingen av oss hade druckit en endaste öl på hela dagen. Det var för varmt! Jag tror att vi eventuellt är för gamla för sånt här.

Livet är en fest, Vardagsfilosoferande

Off the grid



Idag ställde mitt jobb till med årets största fest, vårt Best of San Diego Party som firade 10 år i år. Jag drog med mig min karl och trängdes med 2000 pers bland San Diegos bästa restauranger och barer. Massa god mat och dryck, men jag blir fasen helt utmattad av såna här sociala tillställningar. Plus att jag var där hela dagen och hjälpte till med förberedelserna, så jag är extra trött och borde verkligen gå och lägga mig.

Imorgon bitti ska vi dessutom åka och campa. Vi är ganska många i vår umgängeskrets som känner att vi behöver en helg i bergen utan mobiltäckning så att vi kan koppla bort all skit som händer i det här landet (och i resten av världen) åtminstone för en helg. Så imorgon blir vi 16 personer som tar hojarna upp till Idyllwild. Det ska bli så. himla. skönt.

Ok, det var bara det. God natt.

Livet är en fest, Motorcyklar

Born Free 2017

I lördags morse mötte jag upp med Katie, Jess och Lexy för att köra en och en halv timme norrut på hojarna.

Till motorcykelfestivalen Born Free! Det var i vanlig ordning jättevarmt, så det första vi gjorde när vi kom fram var att byta om till shorts och sandaler.

Resten av vårt gäng hade kört upp tidigare på morgonen eller kvällen innan, så vi gick runt bland tusentals hojar och människor och letade efter våra kompisar.

Vi hittade Pauls hoj, men ingen Paul!

Till slut hittade vi dock alla och tog ett gruppfoto för att föreviga dag 1 på Born Free 2017. Det var Greg, Adam, Colin, Jimmy, Ace, Jordan, Edy, Paul, Katie, Lexy och jag, aka the Butt Club.

En av de största grejerna på Born Free är att folk som har fått en exklusiv inbjudan att bygga en hoj enbart för detta tillfälle tävlar om vems hoj som är bäst. Första pris är en massa cash och en resa till Mooneyes-träffen i Japan. Den här hojen var min favorit – Insomnia, byggd i Sverige av en svensk kille som har tillverkat hela motorn för hand. En helt sjuk grej att göra, och han vann såklart första priset! Heja Sverige!

Det var ett helt gäng svenskar på plats för att supporta, här är Peter och Peter tillsammans med Paul. De var så himla snälla, erbjöd oss att låna hojar när vi är i Sverige nästa vecka. Fast eftersom alla bodde i Göteborgsområdet blir det nog dessvärre ingenting av med det. Oh well. Nästa gång!

Hittade ännu mer spår av Sverige, fast på en amerikansk hoj den här gången.

När vi var färdigfestivalade åkte vi vidare till vårt hotell och satt i bubbelpoolen resten av kvällen och drack öl med ett gäng kanadensare som också hade varit på Born Free.

Nästa morgon träffade vi samma gäng kanadensare på hotellets parkeringsplats, så vi slog till på ett gruppfoto!

Och sen åkte vi vidare till Born Free igen. Det var betydligt varmare dag 2 än dag 1 så vi orkade inte gå runt så mycket. Bättre att sitta i skuggan under ett träd. (Och jag, Katie och Edy visste uppenbarligen inte att den här bilden togs.)

Helgens bästa investering: en handfläkt med inbyggd vattensprayflaska för 5 dollar.

Ett sista gruppfoto!

Här vet jag inte vad som händer, men det var den sista bilden jag tog på Born Free det här året, så den får avsluta det här inlägget.

Imorgon åker vi till Stockholm! Ses kanske där?