-
340 mil genom Kalifornien
Jag kom hem från min 340 mil långa solo-roadtrip genom Kalifornien i lördags och fy satan vad sliten jag har känt mig sen dess. Har sovit 10-11 timmar varje natt sen jag kom hem och igår gick jag på massage för att mjuka upp mina stackars muskler. Man är verkligen inte 29 år längre, haha!
MEN vilken resa det var. Om ni har hängt med på Instagram har ni väl redan hört mig beskriva allt jag gjorde i detalj, men om inte kommer här en liten sammanfattning.
Jag började hela kalaset med två nätter i Santa Barbara på Babes Ride Out, ett motorcykelcamping-event för kvinnor, som råkar vara mitt bästa event på hela året.
Inga av mina San Diego-kompisar ville gå i år, så jag åkte dit ensam. Men det visade sig gå hur bra som helst eftersom jag sprang in i typ 50 personer jag kände. Tillbringade större delen av helgen med dessa finingar.
Sen bar det av norrut. Den första dagen körde jag drygt 30 mil på Pacific Coast Highway i ÖSREGN och snålblåst. Alltså det var verkligen så miserabelt. Min hoj drog in vatten genom luftrenaren och hackade sig fram de sista milen. Men fick i alla fall ett typ 10 sekunders regnuppehåll någonstans i Big Sur så jag kunde ta den här bilden. Det var ju otroligt vackert alltihop, trots att jag knappt kunde se någonting för allt regn. Tur att jag har kört den här sträckan flera gånger tidigare.
Nästa dag var vädret betydligt trevligare. Ganska kallt, men klarblå himmel. Jag körde över Golden Gate-bron, vilket är något jag har velat göra på hoj hur länge som helst. Har bara kört bil på den tidigare. Sen jobbade jag mig långsamt upp längs kusten. Highway 1 är otroligt kurvig så det tar sin lilla tid. Men utsikten är helt oslagbar nästan hela vägen.
Ju längre norrut man kör, desto mer börjar de turisttäta kuststäderna ersättas med ödsliga, dimmiga sträckor som känns som tagna ur en sagobok. Sen befinner man sig plötsligt mitt i en redwood-skog. Jag körde både Avenue of the Giants och genom Redwood National Park och såg de största träd jag någonsin sett. Betalade även 5 dollar för att köra min hoj genom ett träd.
Norra Kalifornien är också full av knäppa roadside attractions, som denna gigantiska Paul Bunyan-staty.
Jag tillbringade en natt i Oregon, mest för att kunna säga att jag hade kört genom hela Kalifornien, från botten till toppen. Sen körde jag söderut igen, fast inåt landet.
Jag älskar broar, och tog en omväg på en helt öde grusväg för att se den här. Ni vet tågbron i den där scenen i filmen Stand by Me? Det är denna. Den var avstängd med taggtråd och i extremt dåligt skick, nästan alla plankor var genomruttna och höll på att falla sönder. Men jag vågade mig ut för ett foto ändå. Inte mitt smartaste move kanske, men jag överlevde i alla fall.
Sen åkte jag vidare mot Lassen Volcanic National Park. Hela vägen genom nationalparken hade varit stängd i flera dagar pga snö, och jag var väldigt nervös över att jag inte skulle kunna ta mig dit. Lassen var en av huvudanledningarna till att jag ville köra hela vägen upp till toppen av Kalifornien, så det har varit väldigt surt. Men jag hade verkligen tur, för parken öppnade igen bara några timmar innan jag kom dit. Det låg fortfarande rätt mycket snö på marken, men det kändes mest lite spännande.
Ja och så fortsatte jag söderut och hittade både Muffler Men och en Uniroyal Gal, såna här enorma fiberglasskulpturer som finns längs vägarna lite här och var i USA. Måste alltid stanna och fota när jag ser en.
Det här var verkligen ett äventyr. Fick uppleva alla sorters väder, från regn och snö till sol och ökenvärme. Den kallaste temperaturen jag körde i var 4 grader och den varmaste var 37 grader. Såg kust och hav och berg och skog och vulkaner och broar och knäppa attraktioner och nationalparker och sjöar och öken. Kalifornien är en fantastisk delstat och jag är så glad att jag har fått uppleva så mycket av den.
-
Nedräkning till semestern börjar nu
Något jag är väldigt peppad på exakt just nu: Om ungefär en timme påbörjar jag en 10-dagars semester som jag ska tillbringa med att köra hoj genom hela Kalifornien.
Börjar med att köra till Santa Barbara imorgon, och sen tar jag kusten hela vägen upp till Oregon. Det blir många mil, och vi får se om mitt knä pallar. Måste eventuellt köpa en ny hoj när jag kommer hem, men det får bli ett framtida problem.
Jag har bott i Kalifornien i 14 år och har aldrig varit norr om San Francisco (i den här delstaten alltså, jag har varit i Oregon, Washington, Kanada och Alaska) så det ska bli spännande.
Ju äldre jag blir, desto mer uppskattar jag dessutom att resa ensam. Älskar mina vänner och har ett fåtal personer som jag alltid gärna åker på hojsemester med, men det är något speciellt med att köra solo. Kan stanna var och när jag vill, för att ta foton eller äta något eller sträcka på benen. Behöver inte vara social efter en lång dag i sadeln. Jag är lagd åt det introverta hållet och har ett enormt behov av egentid, och detta fyller det behovet med råge.
Nu börjar jag dessutom den här resan med två dagar på Babes Ride Out, mitt favoritevent på hela året. Där kommer jag vara omringad av flera hundra kvinnor på hoj som kör, campar och festar tillsammans hela helgen. Så fint att börja med det, och sen få köra mitt eget race för att återhämta mig från allt socialiserande.
Nej nu måste jag gå och packa det viktigaste: snacksen. Följ med på IG om ni vill (@cylinderella)!
-
Ska vi prata lite mer om vädret?
Om ni är såna som tycker att det är tråkigt att prata om vädret kan ni fortsätta scrolla! Jag tycker personligen att vädret (och klimatet då) är något av det mest intressanta man kan diskutera, speciellt när det är så extremt och opålitligt som det är numera. Och att klimatförändringarna sker mitt framför ögonen på oss.
Jag nämnde ju att jag har en road trip planerad med start på lördag. Ska köra hoj norrut hela vägen genom Kalifornien längs med Sierra Nevada och in i Oregon, sen söderut igen via Pacific Coast Highway. Tänkte avsluta på Babes Ride Out i Santa Barbara. Ungefär så här ser den planerade rutten ut:
Det är (som bekant) extremt hett just nu, med ett par ganska allvarliga skogsbränder som härjar i södra Kalifornien. Men nu i helgen ska hettan kulminera i åska, rejäla regnskurar och risk för flash floods/översvämningar. Detta pga orkanen Kay som just nu jobbar sig uppåt genom Mexico via Stilla havet-kusten.
Och alltså, vi behöver verkligen vatten. Bristen på regn i Kalifornien gör att vattentillgången är hotad, och det är som sagt extremt hög risk för bränder.
Med det sagt är orkaner och åska inte *världens* bästa väder att köra hoj i.
I början av augusti var jag i Ohio på en jobbgrej så jag passade på att hyra en hoj och ta en road trip genom Kentucky och West Virginia i ett par dagar. Det här var bara några dagar efter de kraftiga översvämningarna i Kentucky där minst 30 personer dog. Det var så pass allvarligt att det blev en världsnyhet – jag hörde det nämnas på Dagens Eko.
“Översvämningarna har utplånat hela samhällen i några av de fattigaste områdena i USA och sökningsarbetet fortsätter. Upp emot 270 millimeter regn har fallit de två senaste dygnen på vissa håll och sex kommuner i delstaten har utlyst undantagstillstånd” skrev DN då.
Jag körde ändå och helvete vad det regnade. Och åskade. Har nog aldrig hört så mycket åska och sett så mycket blixtar. Tillbringade ca tre dagar med att gömma mig under olika tak och vänta på att olika stormar skulle dra förbi. Det gjorde de också lyckligtvis, varje storm varade i kanske 15-30 minuter.
Men jag är inte så sugen på att köra genom den sortens väder i Kalifornien, där ingenting är byggt för regn, inklusive vägarna, och där ingen vet hur man kör när det är blött ute. Så nu funderar jag helt enkelt på att skjuta upp min semester med en vecka och dessutom åka motsatt riktning. Börja på Babes Ride Out och sen köra norrut på PCH och söderut genom bergen och öknen. Det borde lösa alla problem. Lite antiklimax dock eftersom jag är packad och redo. Men den här lösningen känns både säkrare och trevligare.
Detta blev lite långt, sorry. Jag har tydligen en massa tankar jag måste få ut mig helt plötsligt! Nu ska jag iväg och ta en öl med två svenska kompisar som är i stan. Det är verkligen inte varje dag det händer. Tjing!
-
Ranger danger och motocross
Jag nämnde ju häromdagen att jag funderade på att köpa en pickup. Efter en del research kom jag fram till att det var en Ford Ranger jag skulle ha. De är små (typ lika långa som en vanlig sedan) och bensinsnåla, plus går att hitta hyfsat billigt. Så den här veckan testkörde jag ett helt gäng Rangers innan jag i fredags äntligen slog till på denna. Sasha Velour heter hon numera (ni som vet, vet).
På lördagsmorgonen, bara runt 15 timmar efter att jag hade köpt min Ranger, lastade jag upp min lilla Yamaha på flaket ALLDELES SJÄLV. Nu väger denna hojen inte speciellt mycket, men ändå. Kände mig stolt.
Sen körde jag norrut till Fox Raceway för att vara med på en “women’s track day” som anordnades av Fox Womens, Babes in the Dirt och Husqvarna Motorcycles.
Husqvarna hade en massa hojar som man fick låna om man ville, och det ville jag såklart. Min Yamaha har börjat kännas alldeles för liten redan så det var kul att testa något lite större.
Fox Raceway har alltså ett gäng såna här motocrossbanor, och denna var reserverad för tjejer hela dagen. Jag hade aldrig kört motocrossbana innan så det här var ju ganska läskigt. Men jag känner mig 100 gånger mer bekväm när jag kör med bara tjejer än när man måste trängas med en massa testosteronstinna snubbar som ska visa sig tuffa.
Så många av de här tjejerna var SJUKT duktiga och FLÖG över hoppen. Jag kan väl inte påstå att jag direkt flög, men lite luft under däcken fick jag i alla fall (även om det mest var ofrivilligt).
Det var väldigt varmt ute så jag fick svalka mig i Babes in the Dirt-tältet med mina kompisar Anya och Ashmore som turades om att jobba och att ge sig ut och köra på banan. Bra jobb ändå.
Det kanske bästa med att köra offroad hittills har för mig varit allt nytt folk jag har träffat genom detta. Bra exempel: Så fort jag hade parkerat kom det fram ett gäng tjejer som jag aldrig hade träffat tidigare och hjälpte mig att lasta av min hoj. Sen erbjöd de mig mat och sittplats i skuggan under deras tält. Så himla snälla och peppiga människor!
Fick även en Babes Ride Out-öl när det var färdigåkt på banan för dagen.
Hängde kvar med mina nya kompisar ett tag, och sen tog jag mina två nyaste fordon och åkte hem till San Diego igen. Sån himla rolig (men utmattande) dag.
-
Hur många nationalparker besökte jag 2019?
Medan jag ändå bara ligger här på soffan och växlar mellan frossa och svettningar (kul semester detta, verkligen!) så tänkte jag passa på att göra några årssammanfattningar. Vi kan börja med detta: Mitt mål för 2019 var att besöka 10 nya nationalparker. Hur det gick? Bra OCH dåligt.
Här kommer alla nationalparker jag besökte i år:
Projektet drogs igång med pompa och ståt sista helgen i mars, dvs så fort det var tillräckligt varmt för att ta sig utanför San Diego på motorcykel. Katie, Jordan och jag tog en långhelg och körde genom Death Valley National Park. På vägen hem körde vi även genom Joshua Tree National Park, men där har jag som bekant redan varit många, många gånger så den var inte ny.
I slutet på maj begav sig det här gänget ut på en 10 dagar lång roadtrip där vi hade planerat att besöka minst 5 nationalparker. Men eftersom vi hamnade mitt i en snöstorm i norra Arizona fick vi ändra hela vår route i sista sekunden. Vi blev tvungna att skippa Utah och Colorado eftersom det var så mycket snö där plötsligt, och åka österut in i New Mexico istället. Därmed förlorade vi minst tre av de planerade nationalparkerna. Vi lyckades i alla fall ta oss till Zion National Park, men den var inte heller ny för mig.
På samma roadtrip tog vi oss djupt ner i en grotta! Carlsbad Caverns National Park i New Mexico. Det var coolt. Men i allmänhet är jag mindre peppad på grottor än storslagna landskap.
En till nationalpark hann vi med på den här resan, nämligen Saguaro National Park i Arizona. Där var det plötsligt 43 grader varmt, det var en enorm kontrast till den snöstorm vi tog oss igenom i samma delstat en vecka tidigare.
I augusti, bara en vecka efter att jag kom hem från en månad i Sverige, åkte Paul och jag till South Dakota för att hänga på Sturgis i några dagar. En av mina favoritgrejer på den här resan var att få köra hoj genom Badlands National Park. Som att befinna sig i ett månlandskap.
En månad senare var jag i en annan nationalpark, i en annan delstat, på en annan hoj. I September gjorde jag en solo-miniroadtrip genom Oregon och Washington och hamnade här, i Mount Rainier National Park. Det var regnigt men otroligt vackert.
Sen blev det oktober och Katie och jag gav oss iväg på vår episka Kalifornien-roadtrip (som jag nästan helt har glömt att blogga om, sorry). Vi tog en omväg på 200 mil för att ta oss till Babes Ride Out och prickade in fyra nationalparker på vägen. Här är vi i Sequoia National Park, som väl i och för sig mest är känd för sina stora träd och inte vad nu detta är.
Samma dag hann vi även med en liten sväng in i Kings Canyon National Park, som ligger precis bredvid Sequoia.
Sen hamnade vi då i ett av hela årets höjdpunkter för mig: Yosemite National Park. Jag hade aldrig varit här innan och hade väl ärligt talat inte varit överpeppad på att åka hit heller (har alltså bott i Kalifornien i 11 år och aldrig varit i Yosemite innan). Men jag insåg ganska snabbt varför: Det GÅR inte att göra det här stället rättvisa på bild. Alltså, det är omöjligt. Det är så enormt storslaget och mäktigt och överdådigt i IRL, men på bild ser det liksom bara ok ut? Sånt mindfuck.
Den sista nationalparken vi prickade av på den här resan var Pinnacles National Park, en av de nyare, mindre och minst besökta nationalparkerna i USA. Den var lite konstig. De flesta nationalparker är stora, med ordentlig infrastruktur och personal, och man måste stanna och betala en avgift för att bli insläppt (om man inte har ett National Park Pass, vilket vi såklart har, det här projektet skulle bli väldigt dyrt annars). Här fick man istället köra rakt in och gå in och betala på ett pyttelitet visitor center, men det skulle ju vara lätt att skippa om man inte är så ärligt lagd. Det gick inte heller att köra genom parken och komma ut på andra sidan. För att se något fick man parkera och vandra upp i bergen en sväng. Min kamera gick dessutom sönder här så ni får en GoPro-bild istället. Pinnacles var fint, men kändes mer som ett nationalmonument (de är ofta lite mer “vilda” och mindre uppstyrda) än en officiell nationalpark.
En av årets första nationalparker blev även en av de sista. I november tog jag omvägen genom Joshua Tree National Park igen på väg hem från Vegas.
Om ni inte har räknat blev resultatet alltså så här:
Nya nationalparker: 9
Tidigare besökta nationalparker: 2
Totala besök: 12Ger mig själv ett B+ i betyg även om jag inte nådde riktigt ända fram den här gången. Är i alla fall nöjd med att jag fick köra motorcykel till/genom alla de 11 nationalparker jag besökte i år. Det är det överlägset bästa sättet att uppleva dem på, i alla fall om ni frågar mig.
-
Några roliga äventyr jag ska på i år
Det här året alltså. Jag har så många roliga saker planerade att jag känner mig helt stressad. Längtar efter vissa grejer som händer typ i höst, men har en miljon saker att göra innan som är precis lika roliga? Vilket jävla i-landsproblem va.
Här kommer ett axplock:
– Imorgon sticker jag iväg och campar i öknen med alla mina bästisar. Tre av dem (inklusive min kille) fyller år den kommande veckan, så vi tänkte att vi firar med motorcyklar, hundar och solsken på vår bästa campingplats i Anza-Borrego Desert State Park.
– I början på maj är det El Diablo Run, ett stort 4-dagars motorcykelparty i San Felipe, Mexiko. Det är en sån rejäl fest att det bara händer vartannat år, och det här blir tredje gången jag tar hojen ner till San Felipe just för detta. Vi har hyrt ett stort hus vid stranden för ca 15 personer, så det borde bli hur kul som helst.
– I slutet av maj/början av juni åker jag iväg tillsammans med Paul, Katie, Jordan, Ace och Edy på en 9-dagars motorcykelroadtrip genom Kalifornien, Nevada, Arizona, Utah, Colorado och New Mexico. Vi börjar hela kalaset med två nätter i Las Vegas eftersom detta råkar vara samma helg som Punk Rock Bowling, och det vill man ju inte missa (detta blir mitt tionde år på den festivalen!).
– I slutet av juni är det Born Free, en gigantisk motorcykelträff här i södra Kalifornien som jag åker på varje år.
– Hela juli tänkte jag vara i Sverige. Under den tiden hoppas jag på att hinna med en sväng till Tyskland för att gå på Petrolettes, en motorcykelträff för kvinnor som äger rum den sista helgen i juli. Vi får se!
– I augusti ska jag på Sturgis, alltså en av världens största motorcykelträffar, i South Dakota. Ska dit och jobba, men borde även hinna med en massa motorcykelåkande och häng med bra personer. Älskar mitt jobb.
– Har ingenting planerat i september? Det är nog lika bra.
– I oktober fyller jag år, plus att det är Babes Ride Out. Nytt för i år är att hela eventet har flyttat till den centrala kusten här i Kalifornien istället för Joshua Tree. Så Katie och jag tänkte ta ett par extra dagar ledigt och köra genom ett gäng av Kaliforniens nationalparker.
***
Jag inser när jag skriver ut allt så här att det nog var tur att vi inte fick det där huset. Det lär inte bli ett billigt år detta. Men så värt. YOLO ✌️
-
5 helt strålande roadtrips genom USA
Jag fick en fråga från Ebba:
Hej!
Hoppas det är ok att be dig om lite råd. Jag planerar nämligen en roadtrip med min pojkvän som bröllopsresa i höst. Vi gjorde en roadtrip i Cali för några år sedan då vi började i San Francisco och slutade i San Diego, men vi hann också med en avstickare till Yosemite. Nu letar vi efter en ny rutt och jag undrar om du har något bra tips? Vi funderade på att köra East coast, typ Boston till Miami, men jag är lite fundersam kring det då vi inte ska åka förrän i november och det kommer vara så kallt i New England då..! Så om du har något annat bra förslag får du jättegärna säga till. Vi är 30 år och gillar god mat (gärna veg), kultur, berg- och dalbanor, solsken och naturupplevelser.
Tack för kul blogg!Hej Ebba, tack för kul fråga! Nu när jag jobbar på Roadtrippers så tillbringar jag extremt mycket tid med att planera roadtrips, och delar gärna med mig av alla tips jag har. Här nedan kommer några jag har gjort, kommer att göra i år, eller har som mål att göra någon gång i framtiden.
De flesta borde funka i november, även om det kan vara lite kallt på vissa håll då. Vill man BARA ha sol och värme rekommenderar jag att köra runt Hawaii, Florida eller SoCal-Mexico. Vet inte heller hur länge ni tänkte vara ute och resa, så jag tar med några längre och några kortare alternativ.
(Obs! Klicka på länkarna nedan för att se alla stopp och annat kul i närheten.)
Southwestern Loop
Var? Sydvästra USA
Hur länge? 10 dagarExakt den här roadtrippen håller vi på att planera just nu. Sista veckan i maj bär det av, 6 personer på motorcykel genom 6 delstater på 9 dagar (fast det är nog bekvämare att göra denna på 10 dagar så har man mer tid att stanna och kolla på saker). Denna tur går genom flera nationalparker och monument, så den innehåller mycket storslagen natur. Det blir även en del märkliga grejer, som ett stopp i UFO-staden Roswell, New Mexico.
Här finns denna resa på Roadtrippers
Southern Loop
Var? Den amerikanska södern
Hur länge? En veckaOm jag hade obegränsat med tid och semester är detta den roadtrip jag helst skulle vilja göra i år, men det blir nog tyvärr inte av förrän nästa år. Man kan börja i Jacksonville, Florida och köra norrut genom Savannah (skyller på bloggen Nostalgifabriken för att jag har blivit helt sjukt sugen på att åka till Savannah) och sen gör man en loop inåt landet och tillbaka ner till kusten. Tänker att det finns en massa fin natur, god mat och roliga grejer att se/göra (Dollywood! Nashville! NOLA!) längs den här rutten. Vill man göra resan längre/varmare kan man köra hela vägen runt södra Florida också.
Här finns denna resa på Roadtrippers
California to Canada
Var? Vertikal cross-country från San Diego till Banff, Kanada
Hur länge? 14-16 dagarDen här roadtrippen åkte vi på i somras och det är något av det bästa jag har gjort i hela mitt liv. Den är ganska lång, knappt 650 mil, genom 9 delstater (7 i USA och 2 i Kanada) och 2 länder. Vi gjorde hela på 14 dagar på motorcykel och det var helt klart doable. Resan innehåller flera nationalparker, massa fin landsbygd, tomma vägar och typ en miljon vattenfall. Banff National Park, som var vår huvuddestination, är otroligt vacker, och det finns massa god mat i närliggande byar (dock inte så mycket på den amerikanska landsbygden). Antagligen ganska kallt i november dock.
Här finns denna resa på Roadtrippers
SoCal National Parks
Var? Södra Kalifornien
Hur länge? 3-4 dagarHär är en lite kortare roadtrip, och ytterligare en som jag planerar att göra senare i år. Babes Ride Out, som i vanliga fall brukar vara i Joshua Tree, flyttar det här året till Kaliforniens Central Coast (nummer 1 på den här kartan). Så vi tänkte att vi tar några extra dagar på vägen hem och kör en omväg genom några nationalparker. Den här resan går ju att göra från LA eller var som helst i SoCal egentligen, man måste inte börja i San Diego. Vi åker i oktober, men det borde gå att göra i november också.
Här finns denna resa på Roadtrippers
Route 66
Var? Chicago till LA
Hur länge? 1-2 veckorDet här är en drömresa för mig, att köra hela Route 66 från Chicago till LA (eller omvänt). Har inga planer på att göra detta inom en överskådlig framtid dessvärre, men alla som har chansen borde ta den! Om man gillar americana och 50-talsnostalgi och amerikansk popkultur (och det gör man ju) så rekommenderar jag denna.
Här finns denna resa på Roadtrippers
Lycka till med planerandet!
-
Lite snabba tankar från Rebelle Rally innan det bär av igen
Jag vill skriva ett långt inlägg om Rebelle Rally, det offroad-rally för kvinnor jag fick hänga med på den senaste veckan. Men jag hinner inte just nu, måste packa inför Babes Ride Out som börjar i morgon, och så har jag en massa jobb att ta igen. Jag tänkte i alla fall dela med mig av några bilder under tiden.
Rebelle Rally var helt magiskt, trots att vi min sista natt där tältade i ÅTTA MINUSGRADER. Jag har aldrig frusit så mycket i hela mitt liv. Men innan dess hann jag få se ett helt gäng spektakulära vyer mitt i ingenstans i Nevada, sånt man inte ser från vanliga bilvägar utan måste köra offroad i terräng för att få uppleva:
Torra, alldeles vita flodbäddar omgivna av snötäckta berg. Sanddyner som tornar upp sig och ser ut att höra hemma mer i Saharaöknen än i Nevada. Vildhästar som står och betar i stora flockar. Höga kullar och djupa dalar. Och mitt i alltihopa, omkring 100 kvinnor från hela världen som navigerar genom terrängen enbart med hjälp av karta och kompass.
Mer om detta senare. Nu måste jag som sagt iväg på nästa äventyr.
-
Mansfri oktober
Jag är så trött på män efter den här veckan. Mer än vanligt alltså. (Nej, inte alla. Men bra jävla många.) Om det var någon som kollade på Senatens förhör av Dr. Christine Blasey Ford och Brett Kavanaugh i torsdags, samt det efterföljande mediedrevet, så vet ni vad jag menar.
Inte för att USA någonsin har varit ett jämställt land, verkligen inte, men sen Trump blev president är det liksom ingen som ens försöker låtsas att jämställdhet är något man eftersträvar längre. Snarare tvärtom. Ju fler rika, vita män i maktposition, desto bättre.
Min lösning på detta?
Mansfri oktober.
Om en dryg vecka sticker jag till Tahoe på Rebelle Rally, ett offroad-race bara för kvinnor mitt ute i öknen. Och dagen efter att jag kommer hem från Rebelle så är det dags för Babes Ride Out, ett motorcykel-camping-event bara för kvinnor (och ickebinära), också i öknen. Inga män på två veckor. Fy fan vad skönt.
Jag vet att vissa har problem med separatistiska tillställningar och tycker att det är kontraproduktivt och inte löser några problem. Jag håller inte med. Mansfria festivaler och event BEHÖVS. Om inte annat för att ge ickemän andrum och frihet att göra sånt som vi annars kanske inte skulle ha utrymme för.
Jag har inte varit på Rebelle Rally tidigare, men det här blir mitt sjätte år på raken på Babes Ride Out, och jag vet av erfarenhet vilken jävla frihetskänsla det är att kunna röra sig fritt utan att behöva oroa sig för mansfasoner. Kvinnor går runt topless utan att bli sexuellt trakasserade, man kan dricka sig full och dansa utomhus hela natten utan att någon raggar eller tafsar eller beter sig creepy, och folk är i allmänhet extra hjälpsamma och respektfulla.
Det är som att vara omringad av 2000 av de där fantastiska tjejerna man träffar i toakön som lånar ut sina läppstift och tamponger och ger varandra komplimanger. Som en extra bonus är det helt fritt från killar som mansplainar motorcyklar för en.
Och hur ska vi ens orka krossa patriarkatet om vi inte får vara ifred åtminstone några dagar om året?
-
En två månader lång och väldigt stressig paus från verkligheten
Sen jag började mitt nya jobb för nästan exakt en månad sen känns det som att jag lever ett helt nytt liv. Från att ha jobbat i 10 år utan att ha gjort en enda jobbresa kommer jag den här hösten att vara borta mer än jag är hemma. Jag räknade till exempel just ut att jag bara kommer sova i min egen säng sju nätter under hela oktober. Allt är i och för sig inte jobb, jag ska även på en massa bröllop. Så här ser mitt väldigt packade schema ut i september och oktober…
September:
• Idag flyger Paul och jag till Salt Lake City, Utah. Därifrån tar vi en shuttle till Ogden där våra kompisar Colin och Renee gifter sig imorgon. Vi är i Ogden tills på måndag, då åker vi hem igen.
• Helgen efter tar jag hojen till Joshua Tree för en tre dagar lång möhippa i öknen.
• Dagen efter jag kommer hem från Joshua Tree flyger jag till Cincinnati för en jobbgrej. Är där måndag till torsdag.
• Sen har jag en paus från resande på en och en halv vecka (!) innan det är dags för nästa bröllop. Vår kompis Shannon gifter sig i Palm Springs den sista veckan i september, men bröllopet är på en torsdag. Så Paul och jag tänkte att vi helt enkelt stannar där i ett par nätter. Jag kan jobba från hotellet.
Oktober:
• En vecka senare, den första helgen i oktober, flyger vi till New York för säsongens sista bröllop. Våra San Diego-kompisar Ace och Edy gifter sig i Upstate NY och vi ska bo i fina glamping-tält tillsammans med alla våra bästisar. Hela bröllopshelgen varar i tre dagar och det ska bli så himla fint.
• Bara några dagar efter att vi kommer hem från New York ska jag iväg igen, den här gången för att vara med på Rebelle Rally. Så här skrev jag om det för två år sen:
“Häromveckan intervjuade jag tre tjejer som är med i Rebelle Rally, ett ‘off-road navigation rally’ bara för kvinnor, det första av sitt slag i USA. Hela tävlingen pågår under en vecka, och går ut på att lag som består av två personer ska ta sig runt i öknen i Nevada och Kalifornien och hitta olika markörer (fysiska och virtuella) utan hjälp av GPS eller navigationssystem. Man får bara använda karta och kompass.“
Jag ska dock inte delta i själva rallyt utan är där i egenskap av journalist. Tänkte skriva ett reportage om detta för Roadtrippers, och får alltså betalt för att hänga med en massa coola kvinnor och köra offroad i öknen i en vecka. Kommer dock behöva sova i tält i fyra nätter i minusgrader. Brrr!
• Sen är jag hemma i exakt en dag innan det är dags för Babes Ride Out i Joshua Tree, mitt favoritevent på hela året. Det här innebär ytterligare fyra dagar av att hänga (och tälta) med coola kvinnor i öknen. En annan, varmare öken dock, tack och lov.
• Dagen efter att jag kommer hem från Babes Ride Out är det dags för månadens sista, och längsta, resa. Ska roadtrippa längs hela USAs västkust från Seattle till LA i 10 dagar tillsammans med några kollegor för en grej som fortfarande är hemlig. Det här innebär för övrigt att jag är borta på min födelsedag.
Och sen är det november. Jag kommer att flyga mer de här två månaderna än jag gjort i hela min karriär sammanlagt och det känns väl sådär. Men jag försöker intala mig själv att eftersom jag aldrig har rest i jobbet tidigare så är det ändå inte så mycket om man slår ut det över det senaste årtiondet. Jag räknar liksom inte med att det kommer se ut så här varje månad.
Är det för mycket att hoppas på att klara mig igenom de här två månaderna utan att bli sjuk eller alldeles för utmattad för att existera? Undrar om min pojkvän och mina katter ens kommer känna igen mig när jag återvänder till verkligheten i slutet av oktober.
