Kompistatueringar är något av det finaste jag vet. Det är lite som en vänskapens motsvarighet till en förlovningsring – fast mer permanent och mindre symboliskt. Och om man som jag egentligen inte är ett sådär jättestort fan av tvåsamhet är det fint att ändå kunna visa att man hör ihop med dem man tycker om, utan att lova eller begränsa sig till något. Jag har kompistatueringar med omkring 6 av mina närmaste vänner, och så många som tre stycken med en och samma person.

Strax innan Marcus flyttade till andra sidan landet skaffade vi matchande skorpioner, jag på foten och han på armen, som ett litet minne av den där lilla rackaren vi hittade vid Salton Sea. Båda två är gjorda av Chad på Gargoyle Tattoo i San Diego.

Min läker fortfarande, trots att vi gjorde dessa för flera veckor sen. Bara som en liten varning om det är någon som funderar på att tatuera foten – det är enligt min erfarenhet det i särklass värsta stället på hela kroppen för en tatuering. Det gör sjukt ont och tar en evighet att läka. Plus att det är svårt att ha på sig skor eller gå normalt den första veckan eftersom foten svullnar upp till ungefär dubbel storlek. Efter att jag tatuerade vänsterfoten för ett par år sen lovade jag mig själv att aldrig göra om det på högerfoten. Det lyckades jag dock lägligt glömma bort lagom till denna tatuering. Men jaja, den blev ju fin i alla fall.

Igår fick jag ett försenat julklappspaket från min mamma, som bland annat innehöll den fantastiska boken The Tattooed Lady – A History av Amelia Klem Osterud.

Jag hyser en närmast sjuklig fascination för det sena 1800-talets och tidiga 1900-talets sideshow freaks, och kanske den tatuerade damen i synnerhet. Det som tilltalar mig mest är både det oförklarliga och det enormt imponerande i att som kvinna, i en tid då kvinnor knappast hade en plats i det offentliga rummet, gå emot samhällets moral, krav och förväntningar för att tatuera sig över hela kroppen och ge sig ut på vägarna med en cirkus till allas beskådan. Att liksom medvetet ställa sig utanför allt som är socialt accepterat. Lyssna till exempel på det här stycket ur boken:

“Hospitals quarantined patients with tattoos, regardless of the condition or age of the tattoo, due to fear of disease and infection. Cities banned tattooing because they thought it spread cancer. To some, tattoos were the mark of a ‘savage’ or a sign of a criminal mind, and on a woman, it clearly meant she was a prostitute.”

Hela boken är fylld av svartvita bilder på fantastiskt vackra kvinnor i 20-talsklänningar, bokstavligen täckta av tatueringar från topp till tå, och det är så himla inspirerande. Det är väl ganska uppenbart att tatueringar inte är lika stigmatiserade nu som då, men det går inte att förneka att man fortfarande i vissa sammanhang blir bemött annorlunda med sleeves än utan.

Även om sammanhangen till stor del är ojämförbara kan jag inte hjälpa att jag till viss del identifierar mig med tattooed lady-kulturen. Kanske inte främst för att dessa kvinnor valde att gå sin egen väg, utan mer för sättet de gjorde det på. För mig är välgjorda tatueringar ett av de mest storslagna uttrycken för individualism som finns, mycket på grund av det engagemang som krävs för att under tidskrävande och ibland ganska smärtsamma förhållanden märka sin kropp för livet.

Om inte annat är det ju helt klart värt det om man har en karriär som tattooed lady som en möjlighet att falla tillbaka på. Och ni vet ju att jag redan blivit erbjuden det jobbet på en freakshow på Coney Island, så helt orealistiskt är det faktiskt inte.

Jag har ett helt gäng mer eller mindre märkliga djur tatuerade på kroppen. Till exempel två rosa kängurus, en guldpuma, en haj, en spindel, en kackerlacka, en kobra, ett gäng fåglar, en fladdermus, en uggla, en nyckelpiga och en fjäril. Och sen igår kväll har jag även en dinosaurie på benet. Som ni ser är den inte färdig, det ska såklart i färg och skuggningar också, och i vanliga fall lägger jag absolut inte upp bilder av ofärdiga tatueringar. Men jag gör ett undantag för den här eftersom jag behöver er hjälp.

Jag vet nämligen inte vad det ska stå i banderollen. Jag tänker mig något enkelt och kul. Ett eller två ord, gärna något oväntat. Obs! Behöver ej vara dinosaurierelaterat.

Hit me with your best shots. Bästa förslaget vinner ära och evig tacksamhet.

Jag har hittills den här månaden tillbringat en helg i San Francisco, en i San Diego, och sent igår kväll kom jag hem från en helg i Los Angeles. Det blev ungefär det gamla vanliga – en massa häng med bra folk, vintage-motorcykelmässa i Venice, tatueringsparty i Hollywood, och på det hela taget alldeles för mycket öl. Med andra ord en mycket bra helg.

Igår fyllde vår kompis Dave år. Han jobbar som tatuerare på True Tattoo i Hollywood och hade önskat sig i födelsedagspresent att få tatuera alla sina vänner. Och då är man ju inte den som inte ställer upp. En liten kackerlacka i armvecket fick det bli för min del. Vi döpte honom till Ralph.

Jag vet att det är flera av er som vill att jag ska blogga mer om mina tatueringar, men jag vet ärligt talat inte vad det finns att säga om dem. De sitter där de sitter liksom. Men fråga gärna något mer specifikt, så kan jag försöka svara och kanske faktiskt orka ta lite bilder på motiven också. (Här kan ni i alla fall läsa om min första tatuering.)