• Uncategorized

    Vattenkatterna

    Båda mina katter är märkligt besatta av vatten, och inte sådär livrädda som katter brukar vara. Jag funderar lite grann på om detta är onormalt. Vad tror ni?

    Exempel 1: Så fort jag tar ett enda litet steg i riktning mot badrummet kommer Ninja springande i full fart och kastar sig mot kranen. Sen sitter hon där och stirrar på mig tills jag sätter på vattnet, och hon kan sitta där och dricka direkt från kranen exakt hur länge som helst.

    Exempel 2: Varje gång någon av oss duschar klättrar båda katterna upp på den övre kanten av duschkabinen och sitter där ovanför oss och dricker vatten ur våra händer.

    Exempel 3: Ninja stjäl alla mina hårsnoddar och lägger dem i sin vattenskål. Jag försöker gömma hårsnoddarna men hon hittar dem alltid, så när jag vill sätta upp håret får jag först fiska upp en dyngblöt snodd från vattenskålen. Förstår inte riktigt tjusningen.

    Exempel 4: Lilla Blue dricker helst vatten direkt ur vattenglas. Man får hälla upp det åt henne och ställa det på diskbänken. Detta fastän katternas vattenskål är precis nedanför.

    Comments Off on Vattenkatterna
  • Uncategorized

    Jag ska till Sverige!

    I fredags köpte jag äntligen min flygbiljett till Sverige, och det var med blandade känslor jag köpte en biljett istället för två. Att vi har väntat så länge med att boka beror nämligen på att vi har väntat på besked om huruvida Isaiah skulle ha möjlighet att följa med eller inte. Och så i fredags fick vi veta att han, på grund av omständigheter bortom vår kontroll, inte kan åka. Det är ledsamt, jag hade sett fram emot att ta med min man hem och visa honom Stockholm och skärgården och presentera honom för mina vänner och den del av släkten han ännu inte har träffat. Men så blir det alltså inte, åtminstone inte i år.

    Jag reser i alla fall från Los Angeles den 10 augusti, och landar på Arlanda ungefär ett dygn senare. Alla berörda parter ombedes härmed att hålla sig i Stockholmstrakten under de tre sista veckorna av augusti. Jag tänker mig svenska aktiviteter som parkhäng och bada och dricka folköl. Nu håller vi tummarna för att vädret samarbetar. 

  • Uncategorized

    En fredagsfest

    Igår var det Ilses födelsedag, och det firade vi i storslagen anda med grillfest, piñatas, på tok för mycket alkohol samt ett helt galet dansparty till fyra på morgonen. Så här såg det ut:

    Svart hår med röda blommor i var kvällens vinnande koncept. Regina, Ilse och jag.

    Piñatan såg ut som en miniversion av födelsedagsbarnet herself. Blandande känslor inför att behöva slå in skallen på sig själv, men det gick ju alldeles strålande.

    Hur mycket jag än älskar den här bilden så gör den inte danspartyt rättvisa. Bästa danspartyt ever.

  • Uncategorized

    Deo-döden

    Ett litet tillägg till föregående inlägg: Min ömma moder skickar förutom ögonbrynspennor även deodoranter från Sverige. Det här är rent löjligt, men det GÅR inte att hitta bra deos här. Och då bor jag ändå i världens ledande konsumtionsland i en delstat med mer eller mindre sommarväder året runt. Man föreställer sig ju lätt att är det någonstans man borde kunna hitta kvalitetsdeodorant så är det i typ Kalifornien och Florida. Men eftersom USA är ett u-land maskerat som i-land ligger utveckligen på deofronten tydligen 10 år efter svensk standard. Allt jag har hittat här är platta torra stift som 1) lämnar vita fläckar på kläderna, 2) luktar gammal fot, och 3) totalt torkar ut överkänslig hud.

    Ska det vara såhär?

  • Uncategorized

    Det här med ögonbryn…

    …är en fråga som engagerar mig, kanske mest för att jag inte har några. När jag var yngre hade jag naturligt mörka och tjocka Frida Kahlo-bryn, som jag förstås inte hade vett att uppskatta i de tidiga tonåren. Alltför ihärdigt mångårigt plockande har alltså resulterat i att jag numera knappt har några ögonbryn kvar. Det är det dock få som har sett bevis på, eftersom jag aldrig – aldrig! – skulle få för mig att gå någonstans utan att först måla dit ögonbrynen. Allt annat hade varit som att gå ut spritt språngande naken.

    Men nu till mitt lilla dilemma. Jag har i många år använt samma ögonbrynspenna – från H&M:s eget märke, i färgen light brown. Eftersom H&M här inte säljer smink så har min mamma under de tre senaste åren med jämna mellanrum skickat en leverans ögonbrynspennor från Sverige. Och nu när jag är inne på den sista lilla stumpen av den allra sista pennan känner jag att det kanske är dags att gå vidare, om inte annat för att bespara min kära mor en massa onödigt besvär. Jag har visserligen letat ersättare förut, men hittills har jag inte lyckats hitta ens samma nyans som jag använt de senaste kanske åtta åren. Så jag har provat mig fram med mörkare nyanser.

    Idag provade jag att först måla på mina vanliga, ljusare ögonbryn (vänstra bilden), och sen den mörkare nyansen jag testar just nu (högra bilden) – mest för att se kontrasten. Och till min förvåning märker jag att det inte är så stor skillnad. Men det kan inte stämma. I verkligheten upplever jag den mörkare nyansen som nästan svart, och blir helt chockad varje gång jag tittar mig i spegeln. Kanske är det bara min fantasi som spelar mig ett spratt.

    En alternativ slutsats är att jag ägnar alldeles för mycket energi och bloggutrymme åt ett icke-problem, och att vilken färg man har på ögonbrynen egentligen är ganska oväsentligt. Jag vet inte. Vad tror ni?

  • Uncategorized

    Nattliga våndor

    När jag har något stort och spännande inplanerat, till exempel en resa eller en flytt, så får mitt undermedvetna alltid totalt spel och freakar ur. Det här tar sig uttryck främst i mina drömmar, där det ena skräckscenariot efter det andra utspelar sig, och jag vaknar mer utmattad än jag var när jag gick och la mig. Och dessutom med en illavarslande känsla i magen.

    När jag precis hade flyttat till Kalifornien drömde jag nästan varje natt att jag åkte till Sverige och hälsade på, och sen inte lyckades ta mig tillbaka till USA igen. Anledningarna och händelseförloppen var alltid olika, men resultatet detsamma, och jag vaknade kallsvettig mitt i natten mer än en gång.

    Just nu pågår något liknande. Vi ska ju till Sverige i sommar och jag är eld och lågor över att få träffa alla vänner jag saknar. Men mitt undermedvetna är tydligen inte alltför optimistiskt inställt till det hela. De senaste veckorna har jag flera gånger drömt att jag är i Stockholm. I drömmarna ringer och sms:ar jag mina vänner men ingen svarar. Alla ignorerar mig. Jag styr upp en fest för att fira min hemkomst men ingen dyker upp. Till och med mina allra bästa vänner finns ingenstans att finna. Det hela är mycket oroväckande.

    Hörrni Stockholmsvänner, om det är någon som läser den här bloggen, kan ni inte lova att försöka svara om jag ringer er någon gång i augusti sådär? Jag pallar inte att inte få sova på nätterna.

  • Uncategorized

    Bläck och järn

    Jag hoppas att ni inte är trötta på festivalbilder efter alla Vegas-inläggen. I så fall får ni blunda, för här kommer en liten sammanfattning i bilder av Ink-N-Iron. Sen blir det nog inte fler festivaler förrän tidigast i juli, om ens då. Kanske försöker jag lägga tid och pengar på något mer konstruktivt istället. Vad nu det skulle tänkas vara.

    Vi kom till Long Beach samtidigt som Ink-N-Iron slog upp portarna för dagen. Väl inne hittade vi Michele och hennes nya man Jason, nyss hemkomna från sin smekmånad på Hawaii. Det firade vi med att stå framför en bil och bli fotade.

    Den här gamla chevan har kanske världshistoriens snyggaste lack. Matt svart och rött glitter. Så ska jag måla min motorcykel – eller rättare sagt, så ska Michele och Jason måla min motorcykel, eftersom de har en lackeringsverkstad i garaget.

    Ja, här sitter jag på en båt och dricker öl, helt casual.

    The Creepshow spelade som sagt, och det finns nog inget band som gör mig mer sugen på att stå på scen igen. Särskilt eftersom Sarah som sjunger och spelar gitarr är typ fyra äpplen hög och ändå rockar röven av varenda snubbe som någonsin stått på den där scenen.

    Inne på tatueringsmässan sprang vi in i Rene, Celeste och Crystal. Först hade jag tänkt tatuera mig, men jag är tillräckligt svensk för att inte vilja sitta inomhus när det är fint väder ute så det fick bli en annan gång.

    Slutbetyg på dagen (eller vafan, på livet i allmänhet): tummen upp!

  • Uncategorized

    Jag = en pinsam groupie

    I väntan på att jag ska orka gå igenom resterande hundratal bilder från Ink-N-Iron tänkte jag i alla fall bjussa på gårdagens absoluta höjdpunkt. Creepshow spelade klockan 14, vilket är kanske den sämsta tiden på hela dygnet för en pepp spelning. Men eftersom det är ett av mina favoritband (liksom, hur kan man inte älska publikfriande supersvängig punkrock med ståbas och allsångsrefränger?) stod jag förstås längst fram och sjöng mig hes och lycklig hela spelningen.

    När jag lite senare sprang in i hela bandet som stod och hängde vid merchbåset var jag förstås inte sen att ta tillfället i akt och få till en gruppbild. Fick stå där och skämmas över vilken töntig groupie jag är, men kunde ändå inte hålla mig från att fånle som en unge i en godisaffär. Sen fick jag en poster signerad av hela bandet, och sen åkte vi hem. Det avslutet var liksom svårt att överträffa.
    

    Jag hjärta Creepshow!
  • Uncategorized

    On a boat

    Det här inlägget får ni läsa tidsinställt, för i skrivande stund befinner jag mig på Ink-N-Iron, en kombinerad bilshow, tatueringsmässa och punkfestival ombord på ångfartyget Queen Mary i Long Beach. Och är det något jag gillar är det punkrock, tatueringar och hot rods. Förra året hade vi hotellrum och tillbringade hela helgen på festivalen, men i år fick det räcka med en dag. Söndagen var ett ganska givet val eftersom Creepshow, Batmobile, Anti-Flag och Buzzcocks alla spelar idag. Peppen!

    Så här såg det ut på Ink-N-Iron förra året:

    Banden spelade både på båten och på land. Här nån spelning vi satte oss ner och kollade på, med Queen Mary i bakgrunden.

    Obligatorisk båtbild med downtown Long Beach som backdrop.

    Isaiah hittade en ny favoritbil. Jag hittade flera.

    På nedre däck hittade jag Dalmiro, som gjorde flera av mina tatueringar när vi båda bodde i Stockholm och som nu bor i typ Spanien. Det fick bli ett ankare på armen. Kändes passande när vi var på en båt och allt.

    Båt, öl och solsken är ändå en rätt fin kombination.