Katta Kvack kommer ut som Buffy-nörd, och jag blir läskigt sugen på att börja erkänna egna pinsamheter ur TV-serienördträsket.

Som till exempel att jag drev en egen fansite för den sliskiga Kalifornien-såpan Sunset Beach under några år när jag var yngre. Eller att jag ett år på Hultsfred mötte upp ett gäng fellow Sunset Beach-nördar och vi bytte hemmatryckta SB-tischor med varandra. Eller att alla sju säsonger av Gilmore Girls är det enda jag äger på DVD, och att jag har sett hela serien från början till slut säkert 10 gånger. Eller att jag en gång såg alla 13 säsonger av South Park på mindre än två veckor, och sen skrev en vetenskaplig analys om serien för en kurs jag läste på UCSD (och senare fick ett A på).

Men jag borde kanske nöja mig med att avslöja titeln på den b-uppsats i Medie- och kommunikationsvetenskap som jag skrev när jag gick på JMK, eftersom den är talande nog: “‘Welcome to the S.H., bitch!‘ Verbala populärkulturella intertexter i TV-serien Gilmore Girls.”

Japp. Jag är en nörd.

Båda mina katter är märkligt besatta av vatten, och inte sådär livrädda som katter brukar vara. Jag funderar lite grann på om detta är onormalt. Vad tror ni?

Exempel 1: Så fort jag tar ett enda litet steg i riktning mot badrummet kommer Ninja springande i full fart och kastar sig mot kranen. Sen sitter hon där och stirrar på mig tills jag sätter på vattnet, och hon kan sitta där och dricka direkt från kranen exakt hur länge som helst.

Exempel 2: Varje gång någon av oss duschar klättrar båda katterna upp på den övre kanten av duschkabinen och sitter där ovanför oss och dricker vatten ur våra händer.

Exempel 3: Ninja stjäl alla mina hårsnoddar och lägger dem i sin vattenskål. Jag försöker gömma hårsnoddarna men hon hittar dem alltid, så när jag vill sätta upp håret får jag först fiska upp en dyngblöt snodd från vattenskålen. Förstår inte riktigt tjusningen.

Exempel 4: Lilla Blue dricker helst vatten direkt ur vattenglas. Man får hälla upp det åt henne och ställa det på diskbänken. Detta fastän katternas vattenskål är precis nedanför.

I fredags köpte jag äntligen min flygbiljett till Sverige, och det var med blandade känslor jag köpte en biljett istället för två. Att vi har väntat så länge med att boka beror nämligen på att vi har väntat på besked om huruvida Isaiah skulle ha möjlighet att följa med eller inte. Och så i fredags fick vi veta att han, på grund av omständigheter bortom vår kontroll, inte kan åka. Det är ledsamt, jag hade sett fram emot att ta med min man hem och visa honom Stockholm och skärgården och presentera honom för mina vänner och den del av släkten han ännu inte har träffat. Men så blir det alltså inte, åtminstone inte i år.

Jag reser i alla fall från Los Angeles den 10 augusti, och landar på Arlanda ungefär ett dygn senare. Alla berörda parter ombedes härmed att hålla sig i Stockholmstrakten under de tre sista veckorna av augusti. Jag tänker mig svenska aktiviteter som parkhäng och bada och dricka folköl. Nu håller vi tummarna för att vädret samarbetar. 

Igår var det Ilses födelsedag, och det firade vi i storslagen anda med grillfest, piñatas, på tok för mycket alkohol samt ett helt galet dansparty till fyra på morgonen. Så här såg det ut:

Svart hår med röda blommor i var kvällens vinnande koncept. Regina, Ilse och jag.

Piñatan såg ut som en miniversion av födelsedagsbarnet herself. Blandande känslor inför att behöva slå in skallen på sig själv, men det gick ju alldeles strålande.

Hur mycket jag än älskar den här bilden så gör den inte danspartyt rättvisa. Bästa danspartyt ever.

Ett litet tillägg till föregående inlägg: Min ömma moder skickar förutom ögonbrynspennor även deodoranter från Sverige. Det här är rent löjligt, men det GÅR inte att hitta bra deos här. Och då bor jag ändå i världens ledande konsumtionsland i en delstat med mer eller mindre sommarväder året runt. Man föreställer sig ju lätt att är det någonstans man borde kunna hitta kvalitetsdeodorant så är det i typ Kalifornien och Florida. Men eftersom USA är ett u-land maskerat som i-land ligger utveckligen på deofronten tydligen 10 år efter svensk standard. Allt jag har hittat här är platta torra stift som 1) lämnar vita fläckar på kläderna, 2) luktar gammal fot, och 3) totalt torkar ut överkänslig hud.

Ska det vara såhär?

…är en fråga som engagerar mig, kanske mest för att jag inte har några. När jag var yngre hade jag naturligt mörka och tjocka Frida Kahlo-bryn, som jag förstås inte hade vett att uppskatta i de tidiga tonåren. Alltför ihärdigt mångårigt plockande har alltså resulterat i att jag numera knappt har några ögonbryn kvar. Det är det dock få som har sett bevis på, eftersom jag aldrig – aldrig! – skulle få för mig att gå någonstans utan att först måla dit ögonbrynen. Allt annat hade varit som att gå ut spritt språngande naken.

Men nu till mitt lilla dilemma. Jag har i många år använt samma ögonbrynspenna – från H&M:s eget märke, i färgen light brown. Eftersom H&M här inte säljer smink så har min mamma under de tre senaste åren med jämna mellanrum skickat en leverans ögonbrynspennor från Sverige. Och nu när jag är inne på den sista lilla stumpen av den allra sista pennan känner jag att det kanske är dags att gå vidare, om inte annat för att bespara min kära mor en massa onödigt besvär. Jag har visserligen letat ersättare förut, men hittills har jag inte lyckats hitta ens samma nyans som jag använt de senaste kanske åtta åren. Så jag har provat mig fram med mörkare nyanser.

Idag provade jag att först måla på mina vanliga, ljusare ögonbryn (vänstra bilden), och sen den mörkare nyansen jag testar just nu (högra bilden) – mest för att se kontrasten. Och till min förvåning märker jag att det inte är så stor skillnad. Men det kan inte stämma. I verkligheten upplever jag den mörkare nyansen som nästan svart, och blir helt chockad varje gång jag tittar mig i spegeln. Kanske är det bara min fantasi som spelar mig ett spratt.

En alternativ slutsats är att jag ägnar alldeles för mycket energi och bloggutrymme åt ett icke-problem, och att vilken färg man har på ögonbrynen egentligen är ganska oväsentligt. Jag vet inte. Vad tror ni?

När jag har något stort och spännande inplanerat, till exempel en resa eller en flytt, så får mitt undermedvetna alltid totalt spel och freakar ur. Det här tar sig uttryck främst i mina drömmar, där det ena skräckscenariot efter det andra utspelar sig, och jag vaknar mer utmattad än jag var när jag gick och la mig. Och dessutom med en illavarslande känsla i magen.

När jag precis hade flyttat till Kalifornien drömde jag nästan varje natt att jag åkte till Sverige och hälsade på, och sen inte lyckades ta mig tillbaka till USA igen. Anledningarna och händelseförloppen var alltid olika, men resultatet detsamma, och jag vaknade kallsvettig mitt i natten mer än en gång.

Just nu pågår något liknande. Vi ska ju till Sverige i sommar och jag är eld och lågor över att få träffa alla vänner jag saknar. Men mitt undermedvetna är tydligen inte alltför optimistiskt inställt till det hela. De senaste veckorna har jag flera gånger drömt att jag är i Stockholm. I drömmarna ringer och sms:ar jag mina vänner men ingen svarar. Alla ignorerar mig. Jag styr upp en fest för att fira min hemkomst men ingen dyker upp. Till och med mina allra bästa vänner finns ingenstans att finna. Det hela är mycket oroväckande.

Hörrni Stockholmsvänner, om det är någon som läser den här bloggen, kan ni inte lova att försöka svara om jag ringer er någon gång i augusti sådär? Jag pallar inte att inte få sova på nätterna.

Jag hoppas att ni inte är trötta på festivalbilder efter alla Vegas-inläggen. I så fall får ni blunda, för här kommer en liten sammanfattning i bilder av Ink-N-Iron. Sen blir det nog inte fler festivaler förrän tidigast i juli, om ens då. Kanske försöker jag lägga tid och pengar på något mer konstruktivt istället. Vad nu det skulle tänkas vara.

Vi kom till Long Beach samtidigt som Ink-N-Iron slog upp portarna för dagen. Väl inne hittade vi Michele och hennes nya man Jason, nyss hemkomna från sin smekmånad på Hawaii. Det firade vi med att stå framför en bil och bli fotade.

Den här gamla chevan har kanske världshistoriens snyggaste lack. Matt svart och rött glitter. Så ska jag måla min motorcykel – eller rättare sagt, så ska Michele och Jason måla min motorcykel, eftersom de har en lackeringsverkstad i garaget.

Ja, här sitter jag på en båt och dricker öl, helt casual.

The Creepshow spelade som sagt, och det finns nog inget band som gör mig mer sugen på att stå på scen igen. Särskilt eftersom Sarah som sjunger och spelar gitarr är typ fyra äpplen hög och ändå rockar röven av varenda snubbe som någonsin stått på den där scenen.

Inne på tatueringsmässan sprang vi in i Rene, Celeste och Crystal. Först hade jag tänkt tatuera mig, men jag är tillräckligt svensk för att inte vilja sitta inomhus när det är fint väder ute så det fick bli en annan gång.

Slutbetyg på dagen (eller vafan, på livet i allmänhet): tummen upp!

I väntan på att jag ska orka gå igenom resterande hundratal bilder från Ink-N-Iron tänkte jag i alla fall bjussa på gårdagens absoluta höjdpunkt. Creepshow spelade klockan 14, vilket är kanske den sämsta tiden på hela dygnet för en pepp spelning. Men eftersom det är ett av mina favoritband (liksom, hur kan man inte älska publikfriande supersvängig punkrock med ståbas och allsångsrefränger?) stod jag förstås längst fram och sjöng mig hes och lycklig hela spelningen.

När jag lite senare sprang in i hela bandet som stod och hängde vid merchbåset var jag förstås inte sen att ta tillfället i akt och få till en gruppbild. Fick stå där och skämmas över vilken töntig groupie jag är, men kunde ändå inte hålla mig från att fånle som en unge i en godisaffär. Sen fick jag en poster signerad av hela bandet, och sen åkte vi hem. Det avslutet var liksom svårt att överträffa.


Jag hjärta Creepshow!