Vi tog Coco till veterinären igår för att försöka hitta en lösning på hennes grova, eskalerande ångest och destruktiva beteende. Och veterinären sa detta.

Han sa att den här typen av grav separationsångest är extremt svår att bota, och hos äldre hundar i princip omöjlig. Det kan gå att göra det bättre, med intensiv träning under lång tid med en utbildad hundpsykolog, men att det ändå inte finns några garantier för att det kommer att hjälpa. Det finns också mediciner och liknande som kan hjälpa i vissa fall, men att i princip proppa sitt djur fullt med lugnande varje dag är ingen långsiktig lösning och inget värdigt liv.

Han sa att Coco förmodligen har haft den här störningen i hela sitt liv, och att det är därför hon har haft så många ägare. Ingen klarar av att ta hand om en hund som inte kan bli lämnad ens i fem minuter utan att bli helt panikslagen, och som förstör ens hem och bryter sig ut. Inte ens om hunden i fråga är fantastisk när hon har människor omkring sig.

Han sa att många hundhem gör allt de kan för att hundarna ska bli adopterade, inklusive att försköna eller undanhålla mentala problem.

Han sa att det antagligen bara är en tidsfråga innan hon skadar sig själv, eller andra djur och människor, under en av sina ångestattacker. (Hon attackerade en hund under en av de första dagarna vi hade henne.)

Han sa att hundbur fungerar för många hundar med liknande symptom, men eftersom hon hade uppvisat sån ångest inför buren på hundhemmet är chansen stor att hon skulle skada sig själv i en bur.

Han sa allt det som vi redan hade tänkt men inte vågat säga.

Han sa att det bästa för Coco vore att låta henne få somna in och slippa sina inre demoner.

För det är det viktigaste. Det handlar inte om materiella ägodelar eller vårt eget dåliga samvete eller att få leva till varje pris. Det handlar om en hund som inte mår bra och förmodligen aldrig kommer att göra det, och det måste gå före allt annat.

Och det var det svåraste beslutet jag, vi, har behövt fatta. Vi hade kunnat ta ytterligare en vecka, eller en månad eller ett år, att tänka på saken och skjuta upp det tills problemen blivit ännu värre, men vi insåg båda två att det hade varit själviskt. Eller, Paul och veterinären insåg det. Jag satt på golvet med Coco i famnen och grät som ett litet barn.

Men hon har fått somna in nu. Jag hoppas att hon är i hundhimlen där hon aldrig behöver vara ensam igen.

Men det gör ont. Sen igår har jag gråtit mer än jag kan minnas att jag har gjort någon gång tidigare, och jag sov inte mer än kanske två timmar inatt. Coco bodde bara hos oss i en månad, men jag hoppas, och tror, att det var en av de bättre månaderna i hennes långa liv. Hade vi inte adopterat henne hade hon med all sannolikhet dött på djurhemmet, ensam och sönderstressad i en liten bur. Och hade vi frånsagt oss ansvaret och lämnat tillbaka henne till hemmet hade samma sak hänt. Vi tog hem henne för att ingen annan ville ha henne.

Coco blev 10 år gammal. Hon fick leva länge, längre än hon förmodligen borde ha fått. Hon var tillfreds när hon hade människor omkring sig, men djupt olycklig när hon inte hade det.

Och fastän den logiska delen av mig vet att vi gjorde rätt är jag fullkomligt hjärtekrossad. Är hemma från jobbet idag för att jag inte kan sluta gråta.

Vila i frid, älskade hund. Vi saknar dig så det gör ont.

Idag har den här bloggen tyst minut med anledning av gårdagens valresultat. Det finns liksom ingenting att säga.

Det brinner i San Diego. De senaste dagarna har det varit 37 grader varmt, och i kombination med extrem torka och starka Santa Ana-vindar är brandrisken så hög att det inte går att undvika att något fattar eld och sprider sig. Igår var det en stor skogsbrand rakt österut från Solana Beach där jag jobbar, och området kring mitt jobb var täckt av aska och röklukt hela dagen.

Idag brinner det i North County, allra värst är det i Carlsbad, bara några få kilometer från där jag bodde för några år sen, och både motorvägar och lokaltrafik är avstängd. Flera tusen hem, arbetsplatser och skolor har fått evakuera, och jag vet inte hur många av mina vänner som antagligen sitter och panikslaget väntar på att lågorna ska nå deras hus. Hittills har tydligen över 30 hus brunnit ner.

På mitt jobb råder det en viss domedagsstämning. Flera personer har redan fått gå tidigt för att hämta upp sina barn i skolan och utrymma hem i närheten av brandzonerna. Centrala San Diego, där jag bor, har hittills klarat sig undan – antagligen för att det knappt finns någon natur som kan börja brinna där.

Men det är ändå så sjukt läskigt. Jag får obehagliga flashbacks till för två år sen, när lägenheten ovanför min brann ner och mina grannar förlorade allt de ägde. Det finns fan ingenting som skrämmer mig så mycket som bränder.

Bild från UT San Diego

Jag skriver nästan aldrig om politik på bloggen. Inte för att jag inte bryr mig, utan för att jag ofta bara blir matt och apatisk av att tänka på all skit som pågår i världen, och kanske framför allt i Sverige just nu. När jag flyttade från Sverige för snart 6 år sen satt det (så vitt jag vet) inga nazister i riksdagen, och jag läste inte dagligen artiklar och blogginlägg om våldsamheter riktade mot antirasister, kvinnor, invandrare och homosexuella.

Som gammal punkare och anarkafeminist fick jag visserligen uppleva ganska mycket otrevligheter i mina tonår, ofta i samband med demonstrationer, men även på krogen, på stan och i lokaltrafiken. En gång blev jag och en kompis till exempel knivhotade på tunnelbanan för att vi ”såg ut som kommunister”. Och jag vet inte hur många jag känner som blev spöade av nazister helt oprovocerat bara för att de var punkare (underförstått: kommunister).

Men det här var över 10 år sen, och för oss var det ett subkulturellt problem snarare än ett nationellt och strukturellt problem. Var man ”alternativ” fick man liksom finna sig i att ta lite skit för det.

Men nu? Jag vet inte ens hur jag ska närma mig vad som tycks pågå i Sverige just nu. Mordförsök under fredliga manifestationer, oprovocerade attacker, järnrör, hotfulla och idiotiska uttalanden från folkvalda politiker, ett parti som växer sig starkare trots att det verkar bestå uteslutande av neandertalare och historierevisionister. Hur blev fascism socialt accepterat? Var kommer allt hat ifrån?

Jag förstår inte.

I lördags hände två hemska saker nästan precis samtidigt. Först ringde min mamma för att ge mig den helt förkrossande nyheten att vår hund, vår älskade Zorro, hade dött. Zorro var en del av vår familj i nästan 15 år, och även om han fick leva ett långt och bortskämt liv så är det svårt att acceptera att jag aldrig får träffa honom igen. Han var den finaste, snällaste och mest lojala och kärleksfulla labrador jag någonsin träffat, och det som gör mest ont är nog att jag inte fick säga hej då. Ibland är det helt jävla värdelöst att bo så långt bort från sin familj.

Älskade hund, du är saknad ♥

Den andra hemska saken hände precis efter att mamma ringde, medan vi fortfarande pratade i telefonen. Jag befann mig på en parkeringsplats tillsammans med M, bredvid en stor motorväg, när vi plötsligt hörde ljudet från skrikande däck och biltutor. När vi vände oss mot motorvägen fick vi se en av de värsta olyckor vi båda bevittnat – en SUV som var på väg att bli påkörd av en bil och väjde så hårt att den voltade flera gånger över hela motorvägen och slutligen landade upp och ned i väggrenen.

M ringde 911 och rapporterade olyckan och flera fordon stannade på motorvägen för att hjälpa till, medan jag mest stod handfallen och överväldigad och försökte förstå vad som just hade hänt. Vet fortfarande inte om någon i SUV:n överlevde.

Och det var min lördag. Hoppas er var bättre.

Under de senaste dagarna har jag läst nästan allt som har skrivits om Steubenville-våldtäkten, och vid det här laget är jag fysiskt illamående av hur pass många som tar våldtäktsmännen i försvar. Det pratas om att offret får skylla sig själv eftersom hon var så berusad, och att kvinnor i allmänhet bör vara försiktiga med vilka de umgås med, vilka fester de går på och vad de har på sig. Det gamla vanliga, att lägga skulden på offret istället för att lära unga män att inte våldta.

Det jag är mest chockad över är dock att inte fler män säger ifrån. Den bild som målas upp framför allt av de som tar de dömda pojkarna i försvar är ju en bild av män som slavar under en djurisk drift. Den säger att män helt enkelt inte kan låta bli att våldta om de ser en sårbar kvinna. Och om jag vore man skulle jag känna mig djupt förolämpad av att porträtteras på det viset. Den stora majoriteten av män är inte våldtäktsmän, men det är fan svårt att tro när man följer Steubenville-debatten.

Annat läsvärt och vettigt om fallet:
Laurie Penny »
Henry Rollins »