Har legat på soffan och halvsovit till avsnitt efter avsnitt av Criminal Minds i fyra dagar. Seriemördare, sadister, terrorister och våldtäktsmän, vet inte varför jag fortsätter kolla på detta. I morse vaknade jag med sprängande huvudvärk och var bara uppe i några timmar innan jag var tvungen att gå och lägga mig igen. Drömde febriga drömmar om barn som dog. Vaknade och läste om attackerna i Paris. Har svårt att skilja dröm från verklighet, det måste vara en bieffekt av de starka smärtstillande jag går på efter operationen. Hur kan detta få hända igen och igen? Världen är i spillror och ingen kan göra något åt det. Fy fan fy fan fy fan.

Minst 9 personer dödades i en skolskjutning i Oregon igår. Det är den 45:e skolskjutningen i USA bara i år, och den 294:e masskjutningen (där mer än 4 personer har dödats) hittills under 2015.

Det verkligt sjuka – förutom den kultur som fostrar dessa våldsmakare, som nästan alltid tycks vara unga, arga män – är de röster som höjs i försvar för rätten att få bära vapen när något sånt här händer. Kommentarsfält och sociala medier fylls genast av konservativa män(niskor) som tycker att lösningen är MER vapen, ALLA ska ha vapen, så att man kan försvara sig mot galningarna med vapen. De som törs föreslå att lösningen kanske istället innebär att man gör det svårare för vem som helst att få tag på ett skjutvapen – till exempel genom att införa vapenregistrering med fingeravtryck, eller “körkort” för att få bära pistol, eller noggrannare bakgrundskontroller, eller förbud mot automatvapen, osv – blir genast kallade antidemokratiska landsförrädare. Det är trots allt en MÄNSKLIG RÄTTIGHET att få bära vapen i USA. Second Amendment och allt det där.

Jag blir så arg på detta. Dessa gun nuts vägrar förstå att sånt här inte händer i andra länder i västvärlden, utom i extrema undantagsfall. I USA händer det så gott som varje vecka. Men vapenlobbyn här är så stark att det knappt går att yttra ett ord i försvar för ökad gun control utan att få en mobb av väldigt högljudda och väldigt arga kristna konservativa vapenägare efter sig.

The Onion satte fingret på problemet i den här artikeln från förra året: “‘No Way To Prevent This,’ Says Only Nation Where This Regularly Happens”.

Här är en annan smått sarkastisk men nyanserad artikel på ämnet:

“Contrary to the right-wing paranoia, the Second Amendment is in no danger of being repealed. It is nearly impossible to push even the mildest gun control measures through legislatures at either the federal or state level. The Senate took months to confirm our current surgeon general because he’d had the temerity to suggest research on the causes of gun violence might help us find solutions to reduce it. Gun nuts: You’ve won! It’s all over but the shooting shouting!”

Bor i ett land som hjälper 0,83 flyktingar per 1000 invånare (i Sverige är motsvarande siffror 14,77 per 1000, enligt Amnesty) och önskar att jag kunde göra mer än att bara skänka pengar. Jag kanske är cynisk, men jag tror inte att de flesta amerikaner ens är medvetna om att den största flyktingkrisen sedan andra världskriget pågår på andra sidan Atlanten just nu.

Men det är kanske inte så konstigt egentligen, det pågår så mycket skit i det här landet också. Även om proportionerna är fel så tror jag att det känns mer relevant för många liberaler att försöka förhindra att Donald Trump blir vald till president, än att skänka pengar för att hjälpa syrianska familjer på flykt.

Det ena behöver ju dock inte utesluta det andra.

Men fan vad världen är åt helvete just nu.

Ni vet väl att ni kan skänka pengar till UNHCR för att hjälpa Medelhavets båtflyktingar? 255 kronor räcker till ett nödpaket med vatten, mat, filt, handduk och torra kläder. 125 kronor räcker till 10 dunkar vatten. Här kan man skänka.

Jag har dessutom blivit månadsgivare hos Greenpeace och Amnesty nu. Era förslag hjälpte helt klart i att fatta ett beslut, så tack snälla ni. Tillsammans räddar vi världen, ok?

Om ni vill bli förbannade, äcklade, och alldeles matta av sakernas vidriga tillstånd—men ändå få känna en smula hopp över möjligheten till upprättelse och potentiell framtida förändring—läs då New York Magazines intervjuer med 35 av den amerikanske serievåldtäktsmannen och komikern Bill Cosbys offer. Som ett slag i ansiktet.

För ett par år sedan blev jag vän med en kille, vi kan kalla honom D, via Instagram. Vi hade ett gäng saker gemensamt och han var snäll och rolig, så vi hängde ganska mycket, gick på spelningar, körde motorcykel, drog upp i bergen och åkte snowboard och sånt. Han uttryckte vid ett par tillfällen att han hade mer än vänskapskänslor för mig, men jag var tydlig i att jag inte var intresserad av honom på det sättet. Så jag presenterade honom för min kompis T istället, och de började dejta. I början var de världens bästa par och verkade genuint lyckliga tillsammans.

Men efter några månader började en annan sida av D komma fram. Han var extremt svartsjuk och visade tydliga tendenser på att vara kontrollerande och aggressiv. T är en sån person som inte tar någon skit från någon, och vi som befann oss i deras närhet fick se en del ganska hetsiga gräl och diskussioner.

D:s kontrollbehov blev värre och värre, och till slut fick T nog och gjorde slut. Både hon och jag bröt all kontakt med D efter det. Detta var för kanske två år sen.

Vi har pratat om D lite då och då, och någon enstaka gång sprungit in i honom på en festival eller spelning. Men inte mer än så.

Igår morse fick jag ett sms från T. Hon hade just fått veta att D hade tagit livet av sig kvällen innan.

Han hade en son i 7-årsåldern och en hund.

Det är så oändligt sorgligt när människor som så uppenbart har svåra problem att fungera normalt inte får den hjälp de behöver.

Vila i frid, D. Jag hoppas att du är fri från dina demoner nu.

Tack fina ni för kommentarerna på förra inlägget, de värmer. Jag är så dålig på att hantera döden. Jag känner knappt någon som har dött så jag har liksom inte fått öva, vilket jag förstås är oändligt tacksam över. Men det blir extremt svårt när det väl händer.

Paul har verkligen haft sin beskärda del av döden i sitt liv, och är mycket bättre på att handskas med den här situationen än jag är. Men jag tänker att det nog är bra, att ha någon som är stabil att luta mig mot när jag är raka motsatsen.

Jaja. Det går väl över det här med. Idag har jag till exempel inte gråtit alls hittills så det får väl betraktas som att saker går i rätt riktning. Nu känner jag mig mest bara passivt arg gentemot de förra ägarna för att de inte kunde fatta det här beslutet, så att vi tvingades göra det istället.