Alltså, är det inte lite som att 2016 – ett av de rent objektivt värsta åren någonsin – har fått nya krafter så här på slutspurten? Jag har personligen haft ett ganska bra år, men med tanke på all skit som har hänt i världen de senaste 12 månaderna är det ändå ett smärre under att man ens orkar ta sig ur sängen på morgnarna fortfarande.

John Oliver gjorde ett inslag om hur mycket år 2016 har sugit på Last Week Tonight igår kväll. Det börjar runt 00:24 men hela avsnittet är värt att kolla på:

Idag har varit en surrealistisk dag. Efter en ganska sömnlös natt bestämde jag mig för att i alla fall gå till jobbet för att försöka tänka på något annat än valet. Både jag och flera av mina kollegor dök upp helt klädda i svart för att symbolisera sorgen vi känner över detta, och ett par stycken samlades inne på mitt kontor för att försöka förstå vad som har hänt och vad konsekvenserna kommer bli.

Jag som aldrig gråter på jobbet hade gråtit tre gånger innan lunch, och vid det laget var min ångest så stark att jag kände att jag inte kunde vara kvar på jobbet. Så jag satte mig på hojen och tog en lång tur österut, trots helveteshetta ute, eftersom det är det enda som hjälper när jag känner mig så här.

Nu sitter jag här och avföljer och unfriendar folk på Facebook som jag inte vill ha något mer att göra med. Människor som röstade på Trump och som nu är skadeglada och trivialiserar känslorna hos de som kommer drabbas hårdast under de kommande åren. Dvs alla som inte är straighta vita cismän ur medel- eller överklassen.

Hittade detta på Facebook, ett litet axplock av vad som antagligen kommer hända inom de närmsta fyra åren:

Mitt svenska medborgarskap innebär att jag kan flytta härifrån om saker börjar gå ordentligt åt helvete, men de flesta amerikaner har inte det privilegiet. Och jag vill dessutom inte flytta. Jag vill stanna och kämpa. Förhoppningsvis kan vi ta oss igenom detta och komma ut starkare på andra sidan.

Save

Det som hände i Florida igår morse… jag känner att jag borde säga något men jag vet inte vad. Jag känner mig mest tom, tom på känslor och tom på ord. Vad kan man säga om detta som inte har sagt tusen gånger tidigare, som sägs varje gång en arg ung man med automatvapen öppnar eld på en försvarslös folkmassa? Hat föder hat. Just nu är det så mycket hat i omlopp i det här landet att det känns i luften.

Och som vanligt kommer inget att förändras. 15 masskjutningar i USA bara hittills i juni, och ändå kan en aggressiv, instabil och homofobisk hustrumisshandlare lagligt gå och köpa en AR-15 utan några problem. Rätten att bära vapen kommer att fortsätta vara större än allt, inklusive rätten att inte bli skjuten till döds. Och en ledande presidentkandidat kommer att fortsätta stå i bästa sändningstid och ösa ur sig sitt hat mot alla som inte är vita heterosexuella män. Och så fortsätter våldet.

Fy fan för den här världen.

1.
För några dagar sen förlorade en nära vän till mig sin katt. Han ramlade ut genom ett fönster på 21:a våningen mitt i natten, och nästa morgon hittade hon honom död på marken nedanför. Det här är ungefär min värsta mardröm och jag kan inte sluta tänka på den stackars kattens sista sekunder i livet, och min stackars kompis som bor i en ganska ny stad och inte har ett ordentligt kontaktnät omkring sig ännu. Katten var hennes familj och klippa och en av få ljusglimtar i tillvaron. Fy fan fy fan fy fan.

2.
Kanske inte jämförbart med ond bråd död, men jag känner mig ändå så himla ledsen över att vi snart inte kommer ha Obama som president längre. Han valdes till makten bara någon månad efter att jag flyttade till USA, vilket alltså är snart åtta år sen (!), och oavsett vad Faux News säger har han varit den överlägset bästa presidenten i amerikansk historia. Jag tror stenhårt på att Bernie eller Hillary kan göra bra saker för landet också, men alternativet? En orange Hitler-wannabe som har dragit fram landets absoluta avskräde i strålkastarljuset, och som med hyfsat stor sannolikhet skulle orsaka ett inbördeskrig.