Jag var ganska skakad av lastbilsdådet i Stockholm igår och hade svårt att fokusera på något på jobbet. Några kollegor kom in och uttryckte sin sympati och för att kolla att jag var ok. Andra (ej kollegor) verkade istället tycka att det inte var så mycket att vara upprörd över. Bara 4 döda? Det är vardagsmat i USA.

Jag blir ganska illa berörd av den här cynismen. Dels är det ju sant att skolskjutningar och andra vansinnesdåd händer här varje dag, ofta med betydligt högre dödssiffror än attacken i Stockholm, men hela den här attityden att folks liv inte är värda någonting oroar mig. Det är samma sak jag hör när framför allt unga svarta män skjuts ihjäl av polisen efter att ha begått ett mindre brott, och folk bara “men om han inte ville bli skjuten skulle han kanske inte ha snott den där grejen från affären”. Vi har liksom inte dödsstraff utan rättegång på snatteri i det här landet, vad är det för fel på folk!??

Men i alla fall, tillbaka till Stockholm. Grejen med den attacken är ju inte så mycket dödssiffrorna – fyra personer döda och 15 skadade är HEMSKT, men med en lastbil som kör i full fart längs Drottninggatan hade det ändå kunnat vara betydligt värre. Det som gör i alla fall mig mest upprörd är att det hände i SVERIGE. Lilla, lugna Sverige – landet där folk står och källsorterar under terroristhot, där tungt beväpnade poliser hjälper gamla tanter över gatan, och där vi har varit förskonade från den typen av attacker som många större städer i Europa har drabbats av under de senaste åren. 

Tanken på hur sårbara vi är, hur lätt det är att skapa kaos i ett land och en stad där invånarna inte går runt och är konstant cyniskt paranoida. Känslan av att man inte är trygg någonstans. Men som motvikt: alla som under fredagen öppnade sina hem för främlingar som var fast i staden och inte kunde ta sig någonstans. Att Stockholm valde att enas och hjälpa istället för att misstänkliggöra varandra.

Så funkar det inte i USA.

Fy fan. Det är lätt att sitta här i sin bekväma medelklasstillvaro och skämta om USA:s president, som trots allt hittills har varit just det, bara ett skämt för många. Jag är nog inte ensam om att de senaste månaderna ha pendlat mellan desperation, panik och ilska, men samtidigt funnit någon sorts makabert underhållningsvärde i vilket inkompetent jävla skämt den här administrationen är. Vi har liksom tänkt att det inte finns en chans att Trump kommer vara president speciellt länge, att med Ryssland-kopplingarna och det lägsta väljarstödet hos någon amerikansk president någonsin är det bara en tidsfråga innan han blir avsatt.

Men nu. Nu är det allvar.

Nu har vi en president utan någon som helst politisk erfarenhet som – utan att ens ha rådgjort med kongressen – sitter på sin exklusiva country club i Florida och bombar ett land vars befolkning blir utsatta för kemgasattacker av sin egen regering, men vars flyktingar han svartmålar och vägrar släppa in.

Det alldeles ofattbart omänskliga i detta.

Vi är många som sörjer idag. Det är Barack Obamas sista kväll som USA:s president, den bästa presidenten det här landet har haft på mycket länge. Imorgon börjar allvaret och (minst) fyra år av vad som mycket väl kan vara början på slutet för USA som en demokratisk stormakt. Det låter kanske överdrivet, men jag tror egentligen att det snarare är tvärtom, i försiktigaste laget. Jag läste om den här artikeln av Masha Gessen idag och den är ännu läskigare nu än när den publicerades strax efter valet. Särskilt det här stycket:

“It took Putin a year to take over the Russian media and four years to dismantle its electoral system; the judiciary collapsed unnoticed. The capture of institutions in Turkey has been carried out even faster, by a man once celebrated as the democrat to lead Turkey into the EU. Poland has in less than a year undone half of a quarter century’s accomplishments in building a constitutional democracy.”

På lördag är det i alla fall Women’s March on Washington (jag skrev en artikel om San Diego-demonstrationen här) och nästan alla kvinnor jag känner (och några män) ska gå. Även om det antagligen inte kommer åstadkomma något konkret så är det i alla fall en tröst att vara omgiven av många tusen likasinnade. Systerskap kommer man långt på.

Det är en Women’s March planerad i Stockhom också. Är det någon av er som ska gå?

(Bild från The Syria Campaign)

Ursäkta för deprimerande inlägg, men har svårt att skriva något lättsamt idag. Jag sitter och tittar på videoklipp där människor som är fast i Aleppo säger adjö till världen och försöker med allt jag har att inte börja storgråta på jobbet. Ni vet den där känslan av hjälplöshet över all skit i världen som man som en ensam människa inte kan göra något åt? Den känslan kommer jag alltid att förknippa med 2016.

Och 2017, antar jag. Det här är ju liksom inte slutet på någonting, det är början. Kriget i Syrien kommer inte ta slut, Sverigedemokraterna kommer inte att få färre röster i opinionsundersökningarna, och även om Trump skulle bli avsatt som president så är vi fast med den kanske ännu farligare Mike Pence istället.

Och medan Syriens största stad står i lågor tillsätter USAs nya president fler vita miljardärer med kopplingar till Ryssland till de högsta regeringsposterna. Jag är inte lagd åt det konspirationsteoretiska hållet, men det här är så jävla läskigt. Med mardrömstrion Trump, Putin och Assad vid rodret  kommer 2017 bli ännu värre, det känns ganska uppenbart.