Vi har haft Coco nu i en knapp månad, och med undantag för att hon inte tycker om att vara ensam har hon i princip varit den perfekta hunden. Fram tills i måndags. Jag vet inte om det har hänt något speciellt som har triggat det, men hennes separationsångest tycks plötsligt ha blivit ganska många resor värre.

I måndags tuggade hon sönder en pall som stod vid dörren och sin säng, samt kissade på golvet i köket.

I tisdags tuggade hon sönder pallen ännu mer, och sen rymde hon. Vi gick för att hämta upp middag och lämnade henne på framsidan av huset medan vi var borta, i mindre än en halvtimme, för att hon inte skulle tugga sönder något mer. Framsidan består av kanske en 10 kvadratmeter stor gård omgärdad av ett knappt två meter högt plank samt en grind. Precis när vi var på väg hem ringde Pauls granne och sa att Animal Control stod och knackade på vår dörr. De ville inte säga vad de gjorde där så vi skyndade oss hem, något panikslagna. Det visade sig att Coco på något vänster hade tagit sig över planket och Animal Control hade hittat henne på gatan några kvarter bort. Den här hunden är alltså 10 år gammal. Hade jag försökt hoppa över samma staket hade jag antagligen brutit benen av mig, och då är jag ändå inte ens 30.

Och så idag kom Paul hem till detta:

Nu vet vi inte riktigt vad vi ska ta oss till. Coco är verkligen den mest kärleksfulla, keliga och människoälskande hund jag någonsin träffat. När vi är hemma är hon hur lugn och glad och avslappnad som helst. Men så fort vi lämnar henne ensam, även om vi bara går ut till garaget, så blir hon helt panikslagen. Det spelar ingen roll hur många gånger vi har gått ut med henne, eller hur många leksaker och andra distraktioner vi försöker sysselsätta henne med medan vi är borta. Och vi måste liksom gå till jobbet, vi kan inte bara sitta hemma med hunden hela dagarna.

Jag har läst en hel del online om desensitization och counterconditioning, vilket verkar vara hundpsykologernas rekommendation för att handskas med den här typen av svår prestationsångest? Men sånt tar tid, antagligen flera månader. Och under tiden kan vi liksom inte ha en hund som förstör allt vi äger så fort vi går hemifrån, och som rymmer om vi lämnar henne utomhus. Om inte annat för hennes egen skull, kan inte ens föreställa mig hur dåligt hon måste må av detta.

Hur mycket jag än hatar att ens tänka tanken så skulle det här eventuellt kunna vara en förklaring till varför hennes tidigare ägare inte ville ha kvar henne… VAD GÖR MAN!?

Nu ska vi i alla fall ta henne till veterinären för att se om det finns några medicinska orsaker till det här destruktiva beteendet. Så vi får se vad som händer.

Det är så konstigt att Coco bara har varit vår hund i tre veckor. Det känns som om hon aldrig har bott någon annanstans; hon är så lugn och trygg och glad med oss att det är nästan omöjligt att tänka sig att hon för inte så länge sen hittades hemlös på San Diegos gator.

Adopterade djur är ju inte alltid helt lätta att ha att göra med, eftersom de ofta kommer från traumatiska förhållanden och av förklarliga skäl inte litar på människor. Men träffar man Coco skulle man aldrig kunna tro att hon har haft det svårt. Hon älskar människor, och att bli klappad och kliad, att ligga på soffan och snarka högt, och att gå på långa promenader. Och hon viftar frenetiskt på svansen när Paul hittar på små sånger och sjunger för henne, vilket han gör typ hela tiden.

Till och med separationsångesten verkar ha blivit bättre. Vi har jobbat på att inte göra en stor grej av att gå hemifrån, och att samtidigt försöka förknippa det med något positivt.

Innan vi tog hem Coco tänkte vi att det kanske var lika bra att hon var så gammal, att skaffa hund är ju ett väldigt stort ansvar och med en så gammal hund binder man inte upp sig för mer än typ 4-5 år. Så himla naivt tänkt. Jag älskar redan den här hunden av hela mitt hjärta och kan inte ens föreställa mig dagen då det är dags att ta farväl. Fy fasen för döden och korta djurliv. Vi får väl helt enkelt se till att göra det allra bästa av de åren vi får tillsammans.

Jag är förkyld så har jobbat hemifrån idag, närmare bestämt i Pauls vardagsrum. Det var ju egentligen ganska bra tajming eftersom det var Cocos första dag i sitt nya hem, och hon verkar ha en del separationsångest så jag ville inte lämna henne ensam. Så fort någon lämnar huset, även om det bara är för att slänga soporna eller åka och handla, så sitter hon vid dörren och gnyr hjärtskärande. Jag tänker att det nog beror på att hon har blivit lämnad av människor förut, människor som har gått ut och sen aldrig mer kommit tillbaka. Så nu ska vi bara vänja henne vid tanken på att vi alltid, alltid kommer tillbaka.

Jag satt på soffan och jobbade med en laptop i knät och hunden låg bredvid nästan hela dagen. Den här damen är extremt kärleksfull och väluppfostrad, hon lyssnar på kommandon och går i koppel utan att dra. Dessutom är hon lugn både runt små barn och andra hundar. Så himla sjukt att hennes förra ägare inte ville ha henne längre. På hundhemmet sa de att de hade lyckats spåra Cocos förra familj genom hennes microchip, men att de hade sagt nej till att ta tillbaka henne. Själv funderar jag på att ta reda på deras adress och börja skicka hundbajsleveranser dit å det snaraste. Hon är en stor hund så det blir nog liksom rätt mycket av den varan. Förstår inte vad det är för jävla fel på människor.

Nu sitter jag i alla fall hemma hos mig med två varma katter på fötterna. Så mycket kärlek på två olika håll idag. Förhoppningsvis kan vi få ihop det hela till en ordentlig storfamilj ganska snart.