Eftersom det amerikanska sjukvårdssystemet ser ut som det gör så undviker jag in i det längsta att uppsöka läkarvård om det inte är absolut nödvändigt. Men efter tre dagar med ett rött och svullet vänsteröga bet jag dock i det sura äpplet idag och pallrade mig till närmaste husläkarmottagning, där jag fick diagnosen ögoninflammation. Nu får jag inte använda linser eller smink på en vecka eller så, vilket känns en smula ironiskt eftersom jag åker till Vegas på fredag.

När jag var på Viva Las Vegas för två år sen råkade jag nämligen ut för en lindrig ögoninfektion, och fick knalla runt på The Strip utan att kunna se något i ett par dagar. Nu är det tydligen samma sak som gäller. Jag har ett par glasögon, men de är 8 år gamla så jag ser inte ett skit i dem heller. Det är väl tur att det inte är så många bra band som spelar i år eftersom jag ändå inte kan se dem.

Nu kollar jag på gamla bilder och försöker ignorera ögonmisären och det faktum att min helg med största sannolikhet är förstörd. Inspirationsbild från poolhäng-utan-linser i Vegas 2011:

Med anledning av #HMRIOT tänkte jag att det kanske kunde vara på sin plats att länka till den här artikeln om amerikanska modekedjan Abercrombie & Fitch. Nedanstående är ett citat från kedjans CEO Mike Jeffries angående varför de inte säljer större storlekar (XL och XXL) för kvinnor:

“In every school there are the cool and popular kids, and then there are the not-so-cool kids. Candidly, we go after the cool kids. We go after the attractive all-American kid with a great attitude and a lot of friends. A lot of people don’t belong [in our clothes], and they can’t belong. Are we exclusionary? Absolutely. Those companies that are in trouble are trying to target everybody: young, old, fat, skinny. But then you become totally vanilla. You don’t alienate anybody, but you don’t excite anybody, either.”

Nu har jag aldrig satt min fot i en Abercrombie-butik och tänker inte göra det heller, mest eftersom deras kläder är sjuuuukt trista. Men oavsett hur illa H&M beter sig så känns de ju som rena änglarna i jämförelse med A&F. Att Abercrombie dessutom säljer större storlekar för män men inte kvinnor orkar jag inte ens kommentera.

Kul grej dock: bildgoogla “Mike Jeffries abercrombie“. Snubben som bara vill att vackra människor ska handla i hans butik ser själv ut som en Batmanskurk.

1. Folk som äter snabbmat, typ McDonald’s eller Burger King. Oavsett om man äter kött eller inte förstår jag inte hur man frivilligt kan utsätta sin kropp för kemiskt framställd mat utan ett uns näringsvärde, speciellt när det liksom inte är någon hemlighet hur dåligt det verkligen är. Jag inser att snabbmat är billigt och bekvämt, men det är ju egentligen en illusion. Riktigt billig “mat” kommer liksom med ett helt annat pris.

2. Folk som röker. Det här är nästan ännu mer förbryllande än folk som äter snabbmat. Rökning orsakar liksom lungcancer och en mängd andra sjukdomar, inte bara för de som röker utan för folk omkring dem, och ALLA som röker vet detta. Vidare är det dyrt, beroendeframkallande, kasst för miljön, försämrar smak- och luktsinne, och allt omkring en börjar lukta askfat. Det är så himla sjukt att folk fortfarande börjar röka. Och fortsätter med det. Jag förståååår inte.

Den här dagen började med att jag hittade en jättestor glasbit i min frukost. Eller, jag hittade den i min mun när jag tog en tugga av frukosten. Sen tappade jag ett ägg på golvet och brände fingret på en kastrull. Ska bli himla spännande att se vad resten av den här onsdagen har att erbjuda.

Till eventuella övriga läsare som tycker att jag är vedervärdig efter att ha läst förra inlägget kan jag lova att jag faktiskt inte slår och spottar på min killes son. Jag gör mitt bästa för att vara hans kompis (inte låtsasmorsa, han har redan en mamma och behöver inte en till) och hitta gemensam grund på en femårings villkor.

Men det är samtidigt frustrerande, vilket jag tror att alla som har egna barn kan relatera till – och den här bloggen fungerar som en ventilationskanal för mig. Därmed alltså inte sagt att jag inte anstränger mig, tvärtom. Det är en omställning för alla inblandade, men jag tycker nog att vi hanterar det ganska bra än så länge, både ungen och jag.

Jag inser att det nog framstår som ganska osympatiskt för många att (som kvinna) inte vilja ha barn, men jag tycker samtidigt att det är onödigt stigmatiserat. Det är ju egentligen bara mitt problem, jag går liksom inte runt och är otrevlig mot folk (oavsett ålder) utan anledning, och jag respekterar såklart alla som väljer att skaffa barn. Fattar inte ens att jag behöver skriva detta, det är en sån självklarhet.

Jag har egentligen ingenting emot komplimanger – det tror jag inte att någon har, oavsett vad de försöker hävda. Men efter 4 år i USA (där folk konstant säger vad de tycker, även till främlingar) börjar jag seriöst ledsna på kommentarer om mitt utseende. Det kanske låter bortskämt, men när man knappt kan lämna lägenheten utan att någon kommenterar ens allmänna uppenbarelse så tappar alla komplimanger efter ett tag sin innebörd. Speciellt när det handlar just om något så godtyckligt som utseende.

Den här diskussionen som pågår i bloggvärlden om kvinnors rätt att slippa att konstant få sina kroppar bedömda, den tycker jag är så himla vettig. Ge mig gärna komplimanger som rör något av faktiskt värde – men utseende, det är bara så himla ointressant.

Alldeles nyss var jag i mataffären och handlade. Eftersom klockan var efter midnatt var butiken ganska tom på folk, det var i princip bara jag och en kassör där. Och den här kassören kunde liksom inte sluta prata om mitt utseende. Han tyckte att jag borde “bli modell”, och var så fängslad att han knappt kunde ta betalt ordentligt. Sånt här händer hyfsat ofta, och det stör mig så himla mycket. Bara en sån sak som att man som kvinna förväntas vilja exploatera sitt yttre på alla sätt man kan, som om att vara modell är den ultimata kvinnliga drömmen.

Jag kan helt ärligt inte tänka mig ett värre yrke än fotomodell. Jag undrar vad att konstant bli bedömd för sitt yttre gör för ens självbild. Det finns tillräckligt med riktiga problem här i världen för att inte behöva bekymra sig över viktstress, utseendehysteri och konstant objektifiering. Men istället förväntas jag alltså vara glad och tacksam över att någon random snubbe, vars åsikter är av bortom obefintlig betydelse för mig, tycker att jag är snygg. Det är så himla tröttsamt.