Om jag har en politisk hjärtefråga är det helt klart rätten till abort. Jag brukar säga att jag tycker att abort borde vara lagligt ända tills ungen är född, vilket visserligen är något av en överdrift, men ändå inte mycket. Jag tycker på riktigt att en kvinnas (eller livmoderbärares) rätt till sin egen kropp går före precis allt annat.

Därför är det extremt deprimerande att bo i ett land där det sitter en massa medicinskt okunniga gubbar och försöker lagstifta bort något som är LAGLIGT och SÄKERT genom att försvåra för både abortkliniker och gravida, under någon sorts förevänding om kvinnors hälsa och säkerhet. Egentligen handlar det ju bara om att straffa och kontrollera kvinnor, i vanlig ordning.

Det här klippet med John Oliver sammanfattar situationen just nu ganska bra. (Lovar att det är värt att lägga 16 minuter på.)

En av kommentarerna under videon har dessutom en bra poäng angående dubbelmoralen i att vara för abort, men bara under vissa omständigheter:

“Only permitting abortion in the case of sexual assault is horse shit. If the pregnancy is not the cause of a woman’s own sexual agency, you’ll allow it but the moment she chooses sex it’s disallowed? That doesn’t make sense because that means you label choosing sex as the crime.”

Abort är LAGLIGT. Jag förstår inte hur vi år 2016 kan låtsas som något annat, och vara på väg tillbaka till ett förmyndarsamhälle där kvinnor inte tillåts fatta sina egna beslut. Det är så jävla obehagligt.

Vi såg Book of Mormon igår, och jag är ärligt talat ganska chockad. Den var rolig, absolut—som ett levande South Park-avsnitt med stötande humor och träffande satir, och jag skrattade flera gånger. Jag visste dock egentligen ingenting om själva pjäsen i förväg, förutom att den driver med mormonismen och att den har blivit hyllad och vunnit en massa priser—så det som chockade mig var hur rasistisk den var, och kanske ännu mer att jag aldrig har hört en enda person nämna något om detta.

Book of Mormon handlar alltså om två unga, amerikanska mormoner som skickas till norra Uganda som missionärer. Där försöker de—med blandade resultat—omvända invånarna till mormonismen. De hamnar i en fattig by där folk bor i lerhyddor och alla har aids, och där en grym warlord (som heter General Butt-Fucking Naked) vill omskära alla kvinnorna, och där den kvinnliga huvudpersonen använder en skrivmaskin för att ”smsa” sina vänner.

Alltså. Det är så problematiskt att jag inte ens vet var jag ska börja. Och då är jag ändå precis rätt målgrupp för BOM—vit, ateist, vänster, välutbildad medelklass som inte har några problem med att lägga en tusenlapp på en teaterbiljett, och som dessutom uppskattar satir och South Parks humor som ofta ligger på kiss- och bajsnivå. (Jag skrev till och med en uppsats när jag pluggade om South Park som en modern fabel, och har sett alla säsonger av serien fler än en gång.)

Jag är alltså väldigt bekant med Matt Stones och Trey Parkers typ av humor, som ibland är subtil, men oftast inte. Den är dock för det mesta smart och träffsäker, och jag tror inte nödvändigtvis att syftet med den här musikalen är att vara kränkande mot POC. Men, det räcker liksom inte.

Jag tolkar det istället som att syftet med pjäsens användande av stötande afrikanska stereotyper är att driva med vita amerikaners bild av ”Afrika” som ett homogent u-land där alla svälter, har aids, bor i hyddor, och inte vet något om teknologi eller modern medicin. Problemet är dock att jag tror att många av de som ser pjäsen bara får sin uppfattning om Afrika, och Uganda, förstärkt istället för att kunna upptäcka och skratta åt sin egen okunskap, eftersom de här stereotyperna knappt utmanas. (Annat än i några få fall, till exempel en svart man som i en diskussion om kvinnlig omskärelse påpekar att hans frus kropp tillhör henne—men han skjuts genast ihjäl, vilket är en obehaglig påminnelse om vad svarta män som inte ställer sig i leden råkar ut för om och om igen, även här i USA. Se: Trayvon Martin, Michael Brown, Eric Garner, Tamir Rice, etc.)

Jag letade aktivt efter icke-vita människor i publiken på gårdagens föreställning, men såg knappt någon. Det är kanske därför jag inte har hört någon nämna de här problemen tidigare, och jag fick googla för att hitta mer ingående analyser kring detta. Här är några läsvärda för den som är intresserad:

The Book of Mormon- a secular/liberal parody or a racist religious propaganda?
Fuck The Book Of Mormon
White people are mad that Book of Mormon musical is racist… against Mormons?
White People Talking to White People about Social Justice: Why “Book of Mormon” Just May Be Doing Something Right

Det pjäsen dock gör bra är att driva med religion i allmänhet, och mormonismen i synnerhet. Plus att det är roligt att sitta på en fin teater och höra folk säga “fuck” på scenen.

Men jag gick ändå därifrån med en ganska otrevlig smak i munnen.

Läser Harens inlägg och blir alldeles kall, samtidigt som jag inte ens blir förvånad. Hon skriver:

Vi smyger runt chipshyllor och lyfter på brieost och är fredagshålögda och vill bara hem till soffan. Då puttar en man i 50-årsåldern in honom i en hylla och väser “din jävla svartskalle” och försvinner snabbt iväg. Vi står kvar med gapande omunnar. Vavava? Vem GÖR så? Går runt och hatar lite i en mataffär på en fredagseftermiddag.

Tydligen många. Kan liksom inte uttrycka hur jävla äckligt klimatet är i Sverige just nu.

Och så tänker jag på min syster, som bor i en söderförort till Stockholm med sin man och två små döttrar. Hennes man är från Peru och pratar ännu inte perfekt svenska. Mina systerdöttrar är små kopior av sin mamma, men med sin pappas mörka hår och stora, bruna ögon. De finaste ungarna. Och det gör mig så himla arg att de nu växer upp i ett Sverige där de med ganska stor sannolikhet kommer att behandlas annorlunda än om de varit blonda, blåögda och inte fått lära sig att prata spanska med modersmjölken.

Jag och Paul har pratat en del om att åka till Sverige i sommar. Men jag läser om vad som händer i Stockholm just nu och känner mest att jag inte alls vill åka dit. Jag som är invandrad i landet jag bor i, men som aldrig blivit utsatt för rasism eller fördomar eftersom jag har vit hud och blåa ögon. Min kille som är en vit amerikan och inte skulle behöva skydda sig från oprovocerade attacker i Sverige, trots att han inte ens pratar svenska. Avpixlats kommentarsfält som har maskerat sig och klivit ut på stan, och så medias begreppsförskjutning som normaliserar den rasistiska terrorismen. Det är bara så sjukt obehagligt alltihopa. Och det är inte ett Sverige jag vill visa upp för någon.