-
Internationella kvinnodagen i efterskott
Har jag sagt på sistone hur mycket jag älskar mitt jobb? Ta förra veckan till exempel. Eftersom det var internationella kvinnodagen i fredags så anlitade jag ett gäng grymma skribenter för att skriva om imponerande och tuffa kvinnor genom historien.
Här är några av artiklarna vi publicerade förra veckan:
- Meet Alice Huyler Ramsey, the 22-year-old housewife who became the first woman to drive across the country: Om den första kvinnan som körde bil från kust till kust genom hela USA år 1909.
- Closing the adventure gap: Women of color are reshaping the outdoors travel industry: Om tre WoC som jobbar inom friluftsliv och miljöfrågor, en industri som kraftigt domineras av vita i USA.
- From vanlife to the White House: One woman’s quest to save the world: Om en ung kvinna som tog sin passion för uteliv och för att rädda världen och gjorde karriär av den.
- Still glowing: How the Radium Girls’ suffering helped advance women’s rights in the workplace: Om hur kvinnor som jobbade i fabriker på 1920-talet dog av strålsjuka och vad det ledde till.
- South Pass City: The ghost town that changed women’s rights forever: Om en liten stad i Wyoming där kvinnor fick rösträtt 50 år innan resten av landet.
- On International Female Ride Day, women across the world unite to ride motorcycles: Om hur tusentals kvinnor över hela världen (inklusive Saudiarabien!) kör motorcykel en lördag i maj varje år.
Den där sista har jag skrivit, inte helt otippat. Sen jag blev befordrad till lead editor (huvudredaktör typ?) är det mitt ansvar att bestämma vad vi publicerar och när, och jag älskar det så himla mycket. Har liksom hyfsat fria tyglar att skapa mitt drömmagasin? Och berättelser om badass kvinnor råkar vara min favoritgenre.
Det tar visserligen ganska lång tid att bygga upp en ordentlig bas av duktiga frilansare som fattar grejen och att leta upp alla spännande historier vi vill berätta, men det tar sig. Om ett år tror jag att det här kommer vara hur bra som helst.
-
Ett kärleksbrev till Grand Canyon
Idag fyller Grand Canyon National Park 100 år, så jag sitter såklart här och drömmer om att få åka dit igen. Jag skrev en kärleksförklaring till den här platsen som nu ligger upp på Roadtrippers Magazine. Ni får gärna läsa! Här är ett utdrag:
President Theodore Roosevelt once called the Grand Canyon “a natural wonder which is in kind absolutely unparalleled throughout the rest of the world.”
Visiting it is a bucket-list item for many—but for me, it was more than that.
I grew up in northern Europe, where I spent my childhood romanticizing the dramatic U.S. scenery I had only seen in pictures and on television. I was surrounded by pine forest and snow-capped mountains, but I longed for deserts, red rocks, and canyons—and the Grand Canyon represented all of that. In my mind, it was the ultimate metaphor for America: Oversized, unapologetic, aspirational, and truly, mind-blowingly epic.
Grattis på födelsedagen, Grand Canyon National Park! Hoppas du finns kvar i 100 år till.
-
Home away from home
Sen jag började mitt nya jobb har det varit ett jäkla flängande till Cincinnati, Ohio. Jag är här nu för femte (tror jag?) gången på lika många månader. Det är inte världens mest spännande ställe att behöva åka till hela tiden, även om det för all del är väldigt trevligt att få hänga med mina kollegor i några dagar då och då, eftersom vi alla är utspridda över landet och nästan aldrig träffas IRL.
En grej jag alltid ser fram emot med att komma hit är dock hotellet jag och mina kollegor bor på varje gång. Hotel Covington ligger i Kentucky, bara ett par kilometer söder om Cincinnati, men det hade lika gärna kunnat ligga i ett hippt område i New York eller San Francisco. Älskar allt med det här hotellet, det har liksom blivit mitt home away from home eftersom jag är här så ofta.
Paul kommer hit och joinar mig imorgon bitti. Plus att vår kompis Ace precis har fått jobb på mitt jobb och också är här. Så det blir som en liten San Diego-reunion i Kentucky/Ohio. Önskar bara att vi kunde få hit San Diego-vädret också, men man kan väl inte få allt här i världen.
-
Nu får det sluta hända grejer
Det här hösten alltså, jag har inte haft en lugn stund. Förrän nu. Håller fortfarande på att tagga ner från allt resande de senaste veckorna, plus att jag har gått och blivit ganska förkyld. Jag minns inte ens sist jag var sjuk, men jag tror att detta är min kropps sätt att säga ifrån, att det får vara nog med flängande nu för ett tag. Fine by me.
Mitt i alltihop så hände för övrigt en stor jobbgrej. Förra veckan lanserades äntligen Roadtrippers Magazine, det webbmagasin jag är verkställande redaktör för, men som fram tills alldeles nyss bara existerade på en testserver.
Har ni tid att läsa en artikel från det nya magasinet så rekommenderar jag helt ogenerat mitt eget reportage om vår Kanada-roadtrip i juli. Jag har ett par blogginlägg kvar att skriva om den resan, men här är den liksom lite mer sammanfattad.
Det är så skönt att allt detta är live nu. När folk har frågat om mitt nya jobb har jag ju liksom inte haft något att visa, något där jag har kunnat säga “kolla här, detta har jag gjort”. Men nu har jag det. Och det här är bara början.
-
En två månader lång och väldigt stressig paus från verkligheten
Sen jag började mitt nya jobb för nästan exakt en månad sen känns det som att jag lever ett helt nytt liv. Från att ha jobbat i 10 år utan att ha gjort en enda jobbresa kommer jag den här hösten att vara borta mer än jag är hemma. Jag räknade till exempel just ut att jag bara kommer sova i min egen säng sju nätter under hela oktober. Allt är i och för sig inte jobb, jag ska även på en massa bröllop. Så här ser mitt väldigt packade schema ut i september och oktober…
September:
• Idag flyger Paul och jag till Salt Lake City, Utah. Därifrån tar vi en shuttle till Ogden där våra kompisar Colin och Renee gifter sig imorgon. Vi är i Ogden tills på måndag, då åker vi hem igen.
• Helgen efter tar jag hojen till Joshua Tree för en tre dagar lång möhippa i öknen.
• Dagen efter jag kommer hem från Joshua Tree flyger jag till Cincinnati för en jobbgrej. Är där måndag till torsdag.
• Sen har jag en paus från resande på en och en halv vecka (!) innan det är dags för nästa bröllop. Vår kompis Shannon gifter sig i Palm Springs den sista veckan i september, men bröllopet är på en torsdag. Så Paul och jag tänkte att vi helt enkelt stannar där i ett par nätter. Jag kan jobba från hotellet.
Oktober:
• En vecka senare, den första helgen i oktober, flyger vi till New York för säsongens sista bröllop. Våra San Diego-kompisar Ace och Edy gifter sig i Upstate NY och vi ska bo i fina glamping-tält tillsammans med alla våra bästisar. Hela bröllopshelgen varar i tre dagar och det ska bli så himla fint.
• Bara några dagar efter att vi kommer hem från New York ska jag iväg igen, den här gången för att vara med på Rebelle Rally. Så här skrev jag om det för två år sen:
“Häromveckan intervjuade jag tre tjejer som är med i Rebelle Rally, ett ‘off-road navigation rally’ bara för kvinnor, det första av sitt slag i USA. Hela tävlingen pågår under en vecka, och går ut på att lag som består av två personer ska ta sig runt i öknen i Nevada och Kalifornien och hitta olika markörer (fysiska och virtuella) utan hjälp av GPS eller navigationssystem. Man får bara använda karta och kompass.“
Jag ska dock inte delta i själva rallyt utan är där i egenskap av journalist. Tänkte skriva ett reportage om detta för Roadtrippers, och får alltså betalt för att hänga med en massa coola kvinnor och köra offroad i öknen i en vecka. Kommer dock behöva sova i tält i fyra nätter i minusgrader. Brrr!
• Sen är jag hemma i exakt en dag innan det är dags för Babes Ride Out i Joshua Tree, mitt favoritevent på hela året. Det här innebär ytterligare fyra dagar av att hänga (och tälta) med coola kvinnor i öknen. En annan, varmare öken dock, tack och lov.
• Dagen efter att jag kommer hem från Babes Ride Out är det dags för månadens sista, och längsta, resa. Ska roadtrippa längs hela USAs västkust från Seattle till LA i 10 dagar tillsammans med några kollegor för en grej som fortfarande är hemlig. Det här innebär för övrigt att jag är borta på min födelsedag.
Och sen är det november. Jag kommer att flyga mer de här två månaderna än jag gjort i hela min karriär sammanlagt och det känns väl sådär. Men jag försöker intala mig själv att eftersom jag aldrig har rest i jobbet tidigare så är det ändå inte så mycket om man slår ut det över det senaste årtiondet. Jag räknar liksom inte med att det kommer se ut så här varje månad.
Är det för mycket att hoppas på att klara mig igenom de här två månaderna utan att bli sjuk eller alldeles för utmattad för att existera? Undrar om min pojkvän och mina katter ens kommer känna igen mig när jag återvänder till verkligheten i slutet av oktober.
-
Hur det gick till när jag fick mitt nya jobb
Läser om hur Jenny fick sitt nya jobb och blir både fascinerad och imponerad. Jag älskar att läsa om hur folk har fått sina jobb, på samma sätt som jag älskar att se hur folk bor. Är orimligt nyfiken på andra människors privatliv, med andra ord. Så jag tänkte att jag också kunde dela med mig av hur det gick till när jag fick mitt nya jobb.
Jag gillade mitt gamla jobb men hade börjat känna lite smått att jag var redo för något nytt. Framförallt var jag redo för mer semester och att jobba hemifrån, vilket jag ju har tjatat om i bloggen ett tag. Hade sökt en del jobb och intervjuat på flera ställen, men inte känt mig speciellt peppad på något.
Tills en dag. Katie och jag höll på att planera vår roadtrip till Kanada med hjälp av Roadtrippers app när hon skickade en länk till mig och sa: Det här är det perfekta jobbet för dig. Roadtrippers letade efter en Managing Editor (verkställande redaktör?) till ett nytt digitalt magasin fokuserat på roadtrips, och jag insåg genast att THIS IS IT. Drömjobbet.
Så jag skrev ihop en ansökan och skickade in tillsammans med mitt CV samma dag.
Sen hörde jag ingenting på kanske en månad.
Men så plötsligt en dag blev jag kallad på intervju. Det var ett videosamtal med chefredaktören, och jag tyckte att det gick bra. Så pass bra att jag kände att om jag inte gick vidare så var det inte mitt fel, jag hade gjort mitt allra bästa och ville de inte ha mig så var det väl helt enkelt inte meningen att jag skulle jobba där.
Men jag gick vidare! Jag blev kallad på en andra intervju, den här gången med en av de högsta cheferna, en man vars namn började på J.
Sen hade jag en tredje intervju med en annan man som började på J.
Och en fjärde, med ytterligare en J.
Den femte och sista intervjun var med Roadtrippers CEO, vars namn också börjar på J. Jag nämner detta dels för att det är lustigt, men också för att det var så sjukt förvirrande att hålla isär vem som var vem.
Någonstans mitt i detta ringde de även alla mina tre referenser, vilket jag aldrig har varit med om att någon har gjort innan hela intervjuprocessen är över.
Den femte intervjun hade jag medan vi var på vår roadtrip. Den dagen befann vi oss i Great Falls (aka Terrible Falls) i Montana och eftersom det var tidigt på morgonen och mitt resesällskap låg och sov i hotellrummet smög jag in till hotellets inomhuspool. Där var det tomt på folk men det ekade massor, så jag var lite orolig att det inte skulle gå att föra ett samtal därinne. Men det visade sig gå helt ok. Kanske inte minst för att jag intervjuade för ett jobb på Roadtrippers medan jag var mitt i en roadtrip som jag hade planerat med hjälp av Roadtrippers. Pluspoäng!
Sen mailade jag fram och tillbaka med CEO:n i ett par dagar, och han hintade ganska hårt om att de skulle erbjuda mig jobbet. Men utan att faktiskt erbjuda mig det.
Den sista veckan på vår roadtrip pendlade jag mellan att vara övertygad om att jag skulle få jobbet och att samtidigt försöka förbereda mig mentalt på att jag inte skulle få det, vilket jag vet skulle ha krossat mitt hjärta. Varje gång vi stannade hojarna plockade jag genast upp min mobil för att kolla mejlen. Och varje gång blev jag besviken över att inte ha hört något.
Inte förrän på måndagen efter att vi hade kommit hem, min första dag tillbaka på jobbet igen, hörde de av sig med ett formellt erbjudande. Efter att ha löneförhandlat lite fram och tillbaka så accepterade jag till slut jobbet på tisdagen. Samma dag sa jag upp mig från mitt dåvarande jobb.
Och två veckor senare började jag.
Nu har jag jobbat på Roadtrippers i tre veckor, och jag älskar det. Kan knappt fatta att det här är ett riktigt jobb, att jag får betalt för att göra grejer jag tycker är 100% kul. Hoppas att den känslan håller i sig!
-
Burträskbingo och neonskyltar i Cincinnati
Hörrni, tusen tack för att ni svarar på frågorna i förra inlägget. Lovar att svara på alla kommentarer. Och obs att jag verkligen inte försökte fiska komplimanger, men nu fick jag ett helt gäng i alla fall. Suger åt mig som en svamp ska ni veta.
Under tiden kan vi ta en titt på detta: mina två sista dagar i Ohio förra veckan.
I fredags började min arbetsdag här, på American Sign Museum i Cincinnati. Jag ÄLSKAR Americana och sån här estetisk 50-talsnostalgi, så var extremt peppad på att få åka hit. Och det var verkligen hur coolt som helst. Rekommenderar, om ni skulle ha vägarna förbi södra Ohio.
Vi hade i alla fall ett spännande möte med lunch och drinkar här på muséet innan vi åkte tillbaka till kontoret.
Alla som jobbar på Roadtrippers hade flugits in för morgonmötet, och resten av dagen var det bara lekar och att ha kul som gällde. Vi började med att dela in oss i lag och spela flip cup, vilket är kanske det mest amerikanska jag någonsin gjort. Typisk sån grej man gör på frat parties. Jag är dock väldigt tävlingsinriktad, även när det kommer till oseriösa tävlingar, och mitt lag vann!
Nästa lek var en scavenger hunt. Nu sökte jag på en svensk översättning och det heter tydligen burträskbingo på svenska? Är det ett ord folk använder? För den oinsatta går det alltså ut på att springa runt och checka av olika grejer från en lista – på denna stod allt från “take a photo with someone with a man bun” till “get a tattoo”. Så här såg mitt lag (Team Daddies – det var jag och ett gäng pappor) ut när vi checkade av “stay hydrated”.
Ganska många av aktiviteterna på listan var alkoholrelaterade. Jag var dock helt galet bakis från kvällen innan, då jag hade varit ute och druckit fyra (!) öl med mina kollegor, så jag drack bara vatten hela dagen. Har på riktigt inte varit så här bakfull på flera ÅR. Vet inte vad de stoppar i ölen i Ohio egentligen.
Och vet ni, mitt lag vann denna tävling OCKSÅ! Första pris var varsin Polariodkamera. Jag ser inte så glad ut här, men jag skyller på bakfyllan. Jag har velat ha en sån här kamera hur länge som helst, så det var verkligen ett helt perfekt pris. Och det gjorde det klart värt att springa runt och förödmjuka sig själv på stan halva dagen.
Nästa dag var det lördag och dags att åka hem, men mitt flyg gick inte förrän klockan 18 så jag hade hela dagen på mig att hänga runt. Inget av lagen från gårdagens tävling hade lyckats checka av “get a tattoo” från listan, så jag tänkte att jag skulle retroaktivt ge mitt lag extra poäng genom att göra det dagen efter istället.
Det här blev det! En Roadtrippers-inspirerad tatuering. Det handlar alltså om att ta sig från punkt A till punkt B genom att ta så många omvägar som möjligt, så man hinner uppleva en massa på vägen. Helt klart en filosofi jag skriver under på.
Och det var slutet på min första hela vecka på nya jobbet. Känns som att jag har hittat helt rätt.
-
Inte en lugn stund
Den här sensommaren/hösten alltså. Kom hem från Ohio och Kentucky i lördags (via Michigan, så jag var alltså i fyra delstater på en och samma dag) och om bara några veckor bär det av igen. Alla vi känner verkar nämligen ha bestämt sig för att ställa till med destinationsbröllop den här hösten, så på mindre än en månad ska vi iväg på bröllop i Utah, New York och Palm Springs, plus en möhippehelg i Joshua Tree.
Alla mina pengar just nu går till flygbiljetter och hotellrum och Airbnb-hus och glamping-tält. Jag älskar att gå på bröllop och det är nära vänner som gifter sig i alla tre fallen, men jag kan ändå känna att det är liiiite olägligt att allt händer på samma gång. Jag har i alla fall obegränsat med semester nu så jag slipper räkna semesterdagar eller ta obetalt, alltid något.
Förra veckan i Cincinnati var för övrigt över förväntan. Jag trodde att jag skulle vara på kontoret på dagarna och sen ha lediga kvällar att ägna åt att blogga och läsa böcker, men så blev det INTE. Istället tillbringade jag hela dagarna antingen framför min laptop på kontoret eller i möten (varav ett åtta timmar långt maratonmöte), och efter jobbet åt jag middag och drack drinkar med några av mina kollegor exakt varje kväll. Har knappt haft en vaken minut för mig själv, vilket ändå känns helt okej. Jag jobbar med en massa bra personer och när de flesta bor i olika delar av landet och jobbar hemifrån känns det extra viktigt med teambuilding.
En annan grej som hände förra veckan är att jag började äta mjölkprodukter igen. Har ätit helveganskt i nästan ett år nu, men på sistone har det börjat kännas som att jag inte får i mig ordentligt med näring. Det var extra påtagligt under vår Kanada-roadtrip där jag under två veckor fick improvisera ihop nästan varje måltid. Det hade även varit nästan omöjligt att äta veganskt förra veckan i Ohio och Kentucky, och jag har liksom ingen lust att leva på pommes och isbergssallat medan alla omkring mig äter sig mätta. Det känns betydligt mindre ätstört från mitt håll att kalla sig vegetarian, och sen kan jag ju för all del fortfarande äta mestadels veganskt när det finns god/nyttig/mättande mat att tillgå.
Vet att jag egentligen inte behöver försvara det här valet på bloggen, men nu blev det visst så.
-
Början på ett nytt kapitel
I tisdags jobbade jag min sista dag på San Diego Magazine. Det var lite sorgligt, jag hade ändå varit där i över fyra år. Jag fick ett kort som mina kollegor hade skrivit så himla fina saker på, och så gick jag runt hela kontoret och kramades hej då med alla. Gick därifrån vid 14-tiden och tog hojen på en tur runt en av mina favoritvägar. Det kändes som det perfekta sättet att avsluta det här kapitlet på.
Igår började jag på mitt nya jobb. Och vet ni, det är SÅ SKÖNT att jobba hemifrån igen. Jag kan sitta i linne och shorts med benen på skrivbordet och en katt i knät och jobba. Det är svinvarmt ute, vilket innebär att det är ännu varmare i vårt hus. Men jag köpte och installerade luftkonditionering på mitt hemmakontor förra veckan, så nu går det till och med att vistas inomhus.
De senaste månaderna, medan jag har letat efter ett flexibelt jobb, har jag tryckt paus på en massa grejer jag vill göra för att jag har tänkt att “det här kan jag göra sen när jag jobbar hemifrån”. Träning, till exempel. Det är ju så bökigt att gå och träna när man jobbar på kontor hela dagen? Jag vill helst träna på morgonen eller mitt på dagen, men kan liksom inte dyka upp på kontoret svettig och i träningskläder. Men nu! Nu är det ingen som bryr sig om hur jag ser ut eller luktar. Jag kan gå och träna mitt på dagen. Har redan bokat tid med en personlig tränare.
Och jag kan börja rida igen! Slutade för att det var så himla bökigt att ta sig ända till stallet mitt i rusningstrafiken, plus att det på vintern blir mörkt så tidigt att jag inte kunde gå och rida efter jobbet. Men nu kan jag boka ridlektioner mitt på dagen.
Än så länge är jag alltså väldigt nöjd med mitt nya jobb. Och hela nästa vecka kommer jag att hänga på huvudkontoret i Cincinnati. Jag har aldrig varit i Ohio, så det ska bli spännande. Men mer om detta senare.
-
Plötsligt händer det
Här var det tyst. Vi kom hem från vår två veckor långa roadtrip i fredags, och jag har så många bilder och berättelser jag vill dela med mig av. Det kommer, snart. Men först en ganska stor nyhet.
För några månader sen skrev jag följande om mitt professionella drömscenario: “Jag vill ha ett jobb med flexibla arbetstider som inte kräver att jag befinner mig på ett kontor varje dag. Jag vill kunna ta med mig min laptop och tillbringa en månad i Stockholm varje sommar utan att behöva ta ledigt, eller jobba från en strand i Indonesien. Eller för den delen jobba hemifrån med en kelig katt i knät. Och så vill jag ha fler än 15 semesterdagar.”
Jag har sökt en del jobb och haft ganska många intervjuer sen jag skrev detta, men inget har känts riktigt rätt. Jag har skickat orimligt många mail där jag har tackat nej till nästa steg i intervjuprocessen. Det är ju fördelen med att söka jobb medan man har ett jobb man ändå gillar. Man behöver inte nöja sig med första bästa alternativ.
Men så plötsligt dök det upp, det perfekta jobbet. Katie hittade annonsen och skickade länken till mig med kommentaren “I was gonna apply to this, but it’s obviously the perfect job for you”. Inte nog med att titeln och arbetsuppgifterna var nästan identiska med det jag gör nu, men det här jobbet var dessutom helt remote (alltså att man kan jobba varifrån som helst) och med obegränsat med semester. Och på ett företag jag redan var ett stort fan av.
Jag skickade in en ansökan, och någon månad och fem intervjuer senare blev jag erbjuden jobbet. Det var igår. Idag sa jag upp mig från mitt nuvarande jobb. Och om två veckor börjar jag jobba som Managing Editor på Roadtrippers.com.