Jag är för det mesta den enda som alltid har kameran med mig när det händer något roligt. Därför tycker jag att det är extra kul att hänga med en riktig fotograf ibland, så jag slipper vara den enda som står för dokumentationen. Hittade dessa bilder på Facebook, tagna på Born Free 5 av Booze Bomber-Nick. Tycker att de fångar den allmänna sinnesstämningen på festivalen så himla väl.

I lördags var det dags för ett av årets roligaste event, nämligen motorcykelträffen Born Free. Den har växt sig till en av de största i hela landet, och i flera veckor har mitt Instagramfeed svämmat över av Born Free-relaterade bilder så peppen det här året var skyhög. Dessutom fyllde två av mina bästa kompisar år den här helgen så vi gjorde en födelsedagsroadtrip av det hela. Så här såg det ut det här året (och så här såg det ut förra året):

Vi packade bilen full med Bud Light Lime i vanlig ordning. Det blir ingen riktig roadtrip utan BLL! Och Lisa och Jess hade matchande Birthday Bitch-tiaras dagen till ära.

Färdkost.

Festivalen ägde rum i Silverado i Orange County. När vi körde av motorvägen fastnade vi i en helt sjuk bilkö – det tog en timme att köra ungefär 3 kilometer – och alla var olägligt kissnödiga från all den där ölen. Nina var dock den enda som klev ur och upp i buskarna på andra sidan vägen. Sen fick hon springa för att komma ikapp oss igen, medan vi andra pekade och skrattade och tog kort.

Framme! Så himla många motorcyklar!

Mina favorittjejer.

Hittade en fin shovelhead som såg ut nästan exakt så som jag tänker mig att min drömhoj skulle se ut. Fast med annat styre dock.

Mer snygga hojar.

Och ännu fler.

Det var 40 grader varmt ute, så efter ett tag fick vi gå tillbaka till bilen för att svalka av oss med is från kylväskan samt applicera mer solkräm. Lisa skötte svalkandet för alla inblandade.

Vi sprang in i ett gäng San Diego-karlar – Dave, Adan och Jimmy.

Hej hej.

När festivalen var över var det så lång kö för att komma ut från området igen att vi satt och hängde vid bilen i någon timme till. Jose och Nick kom och parkerade sina motorcyklar och hängde de med.

Rökpaus på Joses Bonneville.

Vid det här laget var vi så svettiga att det enda rätta var att ta av sig kläderna. Så det gjorde vi.

Efter festivalen åkte vi till hotellrummet vi hade bokat några kilometer bort, men fick reda på att hotellet var överbokat och att vårt rum inte fanns kvar längre. Så vi körde ner till kusten och Huntington Beach och checkade in på ett annat hotell istället. Sen åt vi mat, drack öl och badade jacuzzi ungefär hela natten. Bra helg!

Ni vet Lana MacNaughton och hennes Womens Motorcycle Exhibit som jag har skrivit om tidigare? För ett tag sen hörde Lana av sig till mig på Instagram och undrade om jag ville plåta med henne, och SÅKLART ville jag det. Sån himla ära att få vara en del av världens bästa fotoprojekt ju.

Och i lördags var det dags. Lana ville ha en ökenbackdrop, så vi bestämde oss för att mötas i Borrego Springs som ligger ungefär två timmar nordost om San Diego. Nick hade med sig kameran och fotade bakom kulisserna hela dagen. Alla bilder nedan är tagna av honom – och det finns ännu fler på hans blogg.

Eftersom jag inte var så sugen på att köra två timmar ut i öknen helt själv så la jag upp detaljerna på Facebook, och lördag morgon dök fyra tappra karlar upp utanför mitt garage med sina hojar. Hela gänget blev alltså jag, Nick, Otto, Mel och Fred.

Fortfarande på väg ut ur San Diego – det ser man på grönskan. I öknen växer ingenting, utom möjligen kaktusar.

Större delen av färden gick genom bergen på såna här små kringelikrokiga vägar. Så himla mycket roligare på motorcykel än i bil.

Efter ett tag blev det så varmt att vi var tvungna att stanna och dricka vatten, skala av ett lager kläder, och smörja in med solskydd. Passade på att kolla kartan så att vi var på rätt väg också. Lite halvknepigt eftersom vi hade kartan på telefonen och mitt ute i ingenstans finns det ingen täckning. Men det gick bra ändå.

Väl framme i Borrego Springs blev vi presenterade för de här två tjejerna som också skulle fotas av Lana. Och den gula Sporstern hade jag hyrt för dagen, eftersom min egen inte är i speciellt pålitligt skick just nu.

Fyra Honda och “min” Harley.

Otto var snäll nog att skjutsa runt Lana på sin chopper medan hon tog kort på mig och de andra tjejerna.

Det var så SJUKT varmt där ute, över 40 grader i skuggan. Vi satte upp tält för att åtminstone komma undan från solen en liten stund.

På väg hem började det riktiga äventyret. Jag skulle lämna tillbaka min hyrda hoj senast klockan 17 eftersom hyrstället stängde då. Dessvärre råkade vi ta fel väg ut ur öknen och hamnade i El Centro, som ligger 15 mil öster om San Diego. Vi körde genom en alldeles tom öken i helt omänsklig hetta i flera mil utan att se så mycket som en bil eller byggnad, innan vi äntligen kom fram till en gammal bensinmack. Den visade sig vara nedlagd, men ha ett öppet kafé. Vid det laget var jag så överhettad att jag höll på att svimma när jag klev av hojen. Min skandinaviska hydda är inte byggd för såna här temperaturer. När jag hade fått i mig en flaska Gatorade, en flaska vatten och en påse chips (för saltets skull) kunde vi köra vidare.

Eftersom tre av oss hade hojar med mycket små bensintankar var det ganska viktigt att hitta en mack som faktiskt hade bensin. Vi hittade en motorväg och körde i säkert 3 mil innan vi äntligen såg skyltat om bensin. Min hoj fick totalt bensinstopp ungefär 200 meter från macken, och jag fick rulla med motorn avslagen den sista biten. Det var så perfekt av vi liksom bara kunde skratta åt hela situationen.

Vi kom tillbaka till San Diego vid 20-tiden, alltså tre timmar senare än beräknat. Jag hade ringt hyrstället i förväg och förklarat situationen och de gick med på att jag kunde komma in när de öppnade nästa morgon istället. Slutet gott, allting gott. Och jag lovar att ni får se bilderna från den riktiga plåtningen också så fort jag har dem. Kommer bli så himla grymt.

I lördags morse tog jag hojen till Escondido för att möta upp ett helt gäng skäggiga karlar på Harleys. Vi skulle nämligen iväg på motorcykelträffen Hippy Killer Hoedown i Winchester, ungefär en och en halv timme nordost om San Diego. Jag hade inte med mig kameran pga ingenstans att stoppa den, men ungefär såhär såg dagen ut genom mobilkameran.

I San Diego var det fortfarande mulet när vi möttes upp runt 10 på morgonen.

Väl framme i Winchester var det dock svinvarmt. Och väldigt dammigt. Och fullt av motorcyklar.

Jag hängde mest med mina favorittjejer Lisa, Danielle och Nina. (Det här fotot fick jag skickat till mig på mobilen, därav sämst kvalitet.)

Lisa hittade en motorcykel med ett par testiklar under sätet. Sen hittade hon och Danielle två karlar i lederhosen. Allt detta fantastiska var vi förstås tvungna att dokumentera.

Jag köpte en tröja och insåg att jag för första gången på mycket länge inte hade svarta kläder på mig. Det försökte vi också dokumentera, även om fotografens tumme tog upp lite väl mycket av bilden.

Sen dog mina batterier, så det blev inga fler bilder. Någon påpekade att hela festivalen var lite som en family reunion – det gick liksom inte att gå längre än ett par meter innan vi sprang in i någon vi kände, och så höll det på exakt hela dagen. Fint ändå, att få hänga bland en massa bra folk och snygga motorcyklar och lyssna på bra band i solen en hel dag. Det här får vi göra om.