Imorgon sticker jag till Mexiko tillsammans med ungefär alla mina kompisar. Vi ska på El Diablo Run, en stor chopperfest på stranden i San Felipe. Vi har hyrt ett stort hus precis vid havet och jag längtar SÅ mycket efter att få göra alla mina favoritgrejer i ett par dagar: köra motorcyklar, hänga med vänner, dricka drinkar på stranden, bada och äta tacos. 

Sist vi åkte på EDR, för två år sen, blev vår grupp på vägen ner så himla stor att det tog ca 10 timmar att köra 40 mil. Det här året har vi lärt oss av våra misstag och delat in oss i tre mindre grupper istället. Katie, Kelly och jag är den minsta gruppen, och eftersom vi är de enda som kör nyare hojar och inte behöver stanna och tanka var tionde mil så lär vi komma fram betydligt snabbare än alla andra.

Så här har de senaste dagarna sett ut: Alla har hängt hemma hos varandra och kollat/meckat på hojar. 

Jag har förberett mig för den här resan genom att göra en ordentlig service på hojen, samt skaffa ett nytt framdäck. Tog det nya däcket till verkstan igår för att få det utbytt och kände mig ganska stolt över den här lösningen. Vem behöver ens en bil när man kan frakta allt bakpå hojen!?

Nu försöker jag jobba men jag är så peppad på den här helgen att jag har svårt att koncentrera mig. Fick i alla fall just några foton från EDR 2017 av min kompis Mikey som körde ner med oss det året, och som fotar medan han kör hoj som en annan galning.

Det är alltså Paul och jag längst fram, och typ 20 pers bakom oss. 10 timmar!!!

Ses snart, Mexiko!

Läs del 1 här.
Läs del 2 här.
Läs del 3 här.

Dag 8 på resan vaknade vi i Kanada. Det kändes liksom befriande att vara i ett vänligt land som bedriver mer human politik efter att ha kört genom ett par uberkonservativa amerikanska delstater de senaste dagarna. Det är möjligt att jag inbillar mig, men det var ändå en påtaglig känsla av lättnad. Det här var dessutom första dagen på en vecka som vi inte hade en planerad destination. Vi skulle bo kvar på samma hotell en natt till, så den här dagen var det bara att utforska Banff som gällde.

Men först: fotboll! Det var lördag mitt i VM och Sverige mötte England i kvartsfinal klockan 8 på morgonen vår tid. Det gick ju inte så bra. Men oh well. 

Sen satte vi oss på hojarna och körde mot Banff National Park. Det var lite kallt och ganska regnigt, men det gjorde inte så mycket.

Banff ser nämligen ut så här.

Vi hade ett helt gäng turkosa sjöar på listan över saker att se under dagen. Vi började med denna: Bow Lake. 

Det regnade ganska mycket under dagen, men så fort vi stannade och satte på oss regnkläder så slutade det. Och när vi tog av dem igen kom regnet genast tillbaka. Typiskt.

Nästa stopp var Lake Louise, som är Banffs mest kända sjö. Det var packat med folk men ändå så sjukt mäktigt. Alldeles turkost vatten omringat av granskog och höga, snötäckta berg. Nästa gång kommer jag hit mitt i veckan istället för på en lördag och hyr en kanot att paddla runt i.

Efter Louise tog vi oss till närliggande Moraine Lake, ytterligare ett naturens underverk. Det finns liksom inget jag kan skriva som gör den här miljön rättvisa. Det var bara så jäkla vackert. 

Här står jag och skymmer utsikten.

Här är en till sjö som vi råkade snubbla över när vi stannade för att dra på oss regnkläder för typ tredje gången. Banff = sjöar, granskog och berg. Som Sverige på steroider. 

Sen var det söndag och dags att bege sig söderut igen.

Vi började med att ta oss till British Columbia, och sen upp längs en smal, slingrig bergsväg till Takakkaw Falls, som råkar vara Kanadas näst högsta vattenfall. Av alla vattenfall vi såg på den här resan var detta helt klart ett av de mäktigaste.

Sen körde vi och körde ända till solen gick ner och vi befann oss i Pincher Creek, Alberta för vår sista natt i Kanada. 

Läs del 1 här.
Läs del 2 här.

Dag sex och sju skulle bli de absolut sämsta dagarna på hela resan, men det visste vi inte när vi lämnade Gardiner torsdag morgon…

Vi tog väg nummer 89 norrut genom Montana. De första ganska många milen bestod mest av väldigt rak, platt, tom och tråkig landsväg förbi otaliga fält och bondgårdar. Paul gjorde sig bekväm på hyrhojen (“the dad bike” som vi kallade den eftersom det är väldigt många äldre män som kör såna här).

Och så här såg jag ut, hej hej!

Efter några timmar på resande fot befann vi oss i en by som hette White Sulphur Springs, och vi var hungriga och behövde tanka. En kvinna från University of Montana kom fram till oss på macken och ställde några frågor för en studie hon höll på med kring motorcykelresande. Eftersom universitetsfolk brukar vara betydligt mer progressivt lagda än gemene man i Montana (generaliserar hejvilt här) passade jag på att fråga kvinnan om hon kunde rekommendera ett lunchställe med veganmat i närheten. Hon var själv vegetarian (vad var det jag sa) och tipsade om det här stället, Bar 47. De hade goda vegoburgare.

Sen körde vi rakt in i Lewis and Clark National Forest, där allt såg ut så här. Höga berg och granskog. Vi stannade på ett random fint ställe vid sidan av vägen för att fota och sträcka på benen.

Det visade sig att vid just det här random stället låg det ett vattenfall en kort promenad rakt in i skogen. Känner att jag måste upprepa detta: ta alltid chansen att se ett vattenfall om du kan. Det är eventuellt mitt livsmotto.

Hittills var dagen som ni ser ganska trevlig. Men sen blev det värre…

Vi tog oss ända till Great Falls, Montana, där vi skulle bo över natten. I Great Falls finns nämligen Sip ‘n Dip Lounge, en tikibar med sjöjungfrur som simmar runt i en pool bakom baren (eller ja, kvinnor klädda som sjöjungfrur alltså, sånt udda jobb). Den här baren har blivit utnämnd i GQ till “the #1 bar in the world worth flying for” och Katie ville absolut stanna i Great Falls så att vi kunde gå hit. 

Problemet var bara att Donald Trump höll ett rally i Great Falls samma dag som vi kom dit, så exakt hela den här lilla staden var full av Trump-supportrar. När vi kom till Sip ‘n Dip var baren helt packad av bröliga människor i Trump-t-shirts. Detta är mitt absolut värsta mardrömsscenario, att vara omringad av människor vars hela ideologi bygger på hat. Det är speciellt obehagligt som invandrare, även för mig som vithyad och blåögd. Jag mådde verkligen dåligt av detta, fick en panikattack och var tvungen att gå in på toaletten och hyperventilera. 

Mina fina vänner förstod i alla fall mitt obehag (och kände sig inte direkt helt bekväma de heller) så de drack upp sina drinkar och sen gick vi därifrån. Paul och Jordan gjorde sitt bästa för att demonstrera att vi minsann inte accepterar rasism, homofobi eller annat hat. 

Katie som är en problemlösare av rang hittade en restaurang med ett svenskt namn dit vi kunde gå istället. Hon tänkte att ett hipsterställe med utländskt namn inte skulle locka många Trump-supportrar, och det hade hon helt rätt i. Det är möjligt att Great Falls är en trevligare stad andra dagar på året när inte världens sämsta människa är på besök, men den här dagen döpte jag om den till Terrible Falls istället. 

Nästa dag gjorde vi något välbehövligt: lämnade USA och körde in i Kanada istället. Här är vi precis på andra sidan kanadensiska gränsen. Den kanadensiska passkontrollanten var så himla trevlig. Hon pekade på min patch som det står “More Trees, Less Assholes” på och sa att hon hade en t-shirt med samma budskap. Ha! Vi kände oss genast välkomna.

Anledningen till att den här dagen hamnade på listan över resans sämsta dagar hade mest att göra med att vägen mellan Great Falls och Calgary var SÅ. HIMLA. TRÅKIG. Det var jättevarmt och blåsigt, och vi körde minst 60 mil av helt rak och platt landsväg där vi hela tiden hamnade bakom långsamma långtradare. Jag höll på att somna på hojen flera gånger. Vi stannade i alla fall på ett mikrobryggeri och åt pizza ungefär halvvägs.

Sen blev det bättre! Vi lyckades äntligen ta oss till Banff, vår destination för resan, och där var vi plötsligt omringade av dramatiska berg och slingriga vägar. Det här var utsikten från vårt hotellrum. 

Precis bredvid hotellet låg en hipsterrestaurang som hade massa goda veganska alternativ, vilket var välbehövligt efter en vecka av att ha ätit nästan uteslutande torra vegoburgare, pizza utan ost och spaghetti med tomatsås. Det var så gott att vi gick tillbaka hit nästa kväll också. Kanada, ändå. Sånt bra land.