Läs del 1 här.

På den fjärde dagen låg vi ganska rejält efter i planeringen och var tvungna att fatta någon sorts beslut. Paul tänkte först att han skulle köpa en bättre begagnad Harley i Salt Lake City, men det visade sig vara nästan omöjligt på grund av Kaliforniens väldigt strikta lagar kring fordonimport. Så till slut blev det detta istället: en hyrhoj från Eaglerider. Det var inte billigt, men vi delade på kostnaden alla fyra eftersom ingen ville att Paul skulle behöva åka hem. 

Så här glada var vi över att ha hittat en lösning! Detta var för övrigt precis innan det började storma ganska ordentligt, lagom till att vi kom ut på motorvägen.

Vi stannade i Ogden norr om Salt Lake City för att äta lunch med våra kompisar Collin och Renee som precis hade flyttat dit från San Diego. Vi skulle egentligen bott hos dem två nätter tidigare, men saker och ting gick som bekant inte som planerat. Nu fick vi i alla fall gömma oss hemma hos dem tills det slutade regna. 

Sen hade vi ytterligare en lång eftermiddag och kväll av motorcykelåkande framför oss. Vi behövde nämligen ta oss ändå till Jackson, Wyoming, 40 mil norr om Odgen, och vi kom inte iväg förrän omkring klockan 16. 

Vi stannade bara för att tanka och för att dra på oss fler lager med kläder. Det var varmt medan solen var uppe, men så fort den gick ner blev det svinkallt. Det var i alla fall en himla fin väg, speciellt de sista kanske fem milen där vi körde högt uppe på en slingrig bergsväg med en forsande ström nere i dalen precis bredvid. Jag klickade in mig i Katies hjälm genom våra bluetooth-mikrofoner och skrek något euforiskt om hur vackert det var, och hon svarade med “I KNOW, I’M GONNA PUKE!”, vilket är Katie-språk för att något är fantastiskt. Hade det inte varit så mörkt och kallt hade vi helt klart stannat och fotat. 

Sista fotot jag tog den här dagen innan det blev mörkt: Katies hjälm till vänster och min till höger. Det hjälper tydligen att ha en stor vindruta frampå hojen, jag klarade mig undan de flesta insektsattackerna. 

Sen var det plötsligt onsdag och 4th of July och vi hade en hyfsat kort dag (bara 25 mil!) framför oss. Vi lämnade Jackson (där Paul av en händelse hade sprungit in i en barndomskompis i mataffären klockan 23 kvällen innan – liten värld!) och körde norrut.

Hit! Till Grand Tetons National Park. Det var som att befinna sig i en oljemålning, hela bakgrunden ser liksom fake ut? Och när vi stannade och åt lunch stod det ett rådjur och betade fridfullt precis utanför fönstret. Kände mig som en karaktär i en Disney-film hela dagen. 

Rolig grej: Namnet “Grand Tetons” kommer av att bergen ser ut som bröst. The Grand Teton betyder “det stora bröstet”. Kan säga att många skämt som uppstod under den här resan handlade om tetons. Vi är mogna på det viset.

Sen lämnade vi de stora brösten i backspegeln och körde vidare till nästa destination…

…nämligen Yellowstone National Park! Det här var en av Katies favoritgrejer på hela resan. Hon är uppvuxen i södra Kalifornien och tycker att granskog och grönska är väldigt exotiskt. För mig påminde det väldigt mycket om Sverige. Vi hittade i vilket fall som helst ett vattenfall. Den som sa “don’t go chasing waterfalls” hade fel. Leta ALLTID efter vattenfall. 

Okej, det här var exotiskt. Yellowstone (som tydligen är världens äldsta nationalpark och lika stor som Södermanland, enligt svenska Wikipedia) är mest känt för sina gejsrar. Vi lyckades tajma in det här utbrottet hos gejsern Old Faithful, som ungefär var nittionde minut sprutar 20 000 liter kokande vatten rätt upp i luften, sån sjuk grej. 

Yellowstone är även fullt av varma källor och andra spännande naturfenomen. Man får akta sig så man inte trampar utanför de markerade stigarna och bränner ihjäl sig. 

Den här dagen såg vi en hel massa vilda djur, bland annat en älghona, en varg, en väldans massa rådjur, en örn och så detta – vilda bisonoxar! Denna stod och betade vid sidan av vägen och verkade inte bry sig om oss när vi körde förbi på våra högljudda hojar. Men lite senare kom det två bisonoxar knallande på vägen precis bredvid oss i motsatt riktning. Det var lite nervöst. De här djuren är gigantiska. 600 kilo muskler. Men de verkade precis lika nervösa som vi och fortsatte bara gå. Jag vågade dock inte fota. 

Till slut kom vi i alla fall fram till vår destination för dagen: Gardiner, Montana. Det här var utsikten från vårt hotellrum. Kullarna i bakgrunden är utkanten av Yellowstone. Det hela hade varit väldigt idylliskt om inte kvinnan som jobbade i receptionen hade kläckt ur sig något extremt rasistiskt när vi checkade in. Hon trodde väl att eftersom vi är vita var vi på samma sida. Det gick INTE hem hos mig kan jag lova.

Eftersom det var 4th of July var nästan allt stängt, men vi lyckades hitta en öppen restaurang och åt en god men alldeles för dyr middag innan somliga (jag) stupade i säng, medan andra (Paul, Katie och Jordan) satt på altanen och tittade på fyrverkerierna över ån halva natten. 

För några månader sen satt jag och Paul och slözappade mellan Netflix och Amazon för att hitta något nytt att kolla på. Vi landade till slut i en ny tv-serie med Tim Roth som hette Tin Star. Vi är båda helt sämst på att bli intresserade av nya serier, så jag tror bara att vi såg kanske 20 minuter innan vi stängde av och antagligen satte på ett avsnitt av The Office som vi redan hade sett en miljon gånger istället. Men de 20 minuterna satte sina spår, för även om serien inte riktigt var vår grej så var miljön den utspelade sig i helt jävla överdådig. Dit vill jag åka, sa jag och googlade var Tin Star var filmad. Det visade sig vara i Kanada, i närheten av nationalparken Banff i Alberta.

Nästa dag messade jag Katie och sa att vi borde köra hoj till Banff. Hon tackar precis som jag aldrig nej till ett äventyr, och bara några timmar senare hade vi större delen av rutten planerad. (Vi planerade för övrigt hela resan med hjälp av Roadtrippers, där jag nu har fått jobb!) Vi presenterade idén för våra karlar som båda genast bestämde sig för att följa med. Och till slut blev det äntligen slutet på juni och dags att ge sig av. 

Så här såg de första dagarna ut.

Lördagen den 30 juni lämnade vi San Diego för att ta oss till vårt första stopp i Las Vegas. Vägen mellan San Diego och Vegas består av ca 50 mil av världens tråkigaste motorväg, plus att det så här års är omkring 40 grader varmt större delen av vägen. Vi svängde ändå av motorvägen för att utforska Zzyzx, ett ställe mest känt för sitt konstiga namn.

Det var så varmt och svettigt ute att vi var tvungna att stanna på en bensinmack och hälla kallt vatten över oss själva innan vi kunde fortsätta åka. 

Väl framme i Vegas gjorde vi det enda rimliga: svalkade oss i poolen med en kall drink. 

Nästa dag skulle bli den längsta och varmaste på hela resan. Vi skulle ta oss nästan 80 mil till Salt Lake City, och för att komma dit var vi tvungna att köra genom öknen i Nevada, Arizona och Utah där det var över 40 grader varmt. Vi började ändå morgonen med att ta en omväg genom Valley of Fire utanför Vegas. Åk dit om ni får chansen. 

Röda klippor och öken så långt ögat når.

Vi lyckades ta oss ända till Beaver i Utah, ungefär 35 mil från Vegas, innan Pauls hoj började hosta och ryka. Vi svängde in på närmaste mack och drack en kall folköl (eftersom Utah är en mormon-delstat och ölen man kan köpa i vanliga affärer är på max 3.5%) medan vi försökte fundera ut en bra lösning på problemet att det bara var dag 2 av 16 och Pauls hoj inte ville starta.

Efter mycket funderande och många telefonsamtal kom vi fram till följande: vi skulle bogsera Pauls motorcykel till närmsta Harley-Davidson-verkstad/butik för att antingen försöka laga problemet eller möjligen köpa en ny hoj (!). Hans var ändå 20 år gammal med väldigt många mil på motorn, så det var kanske dags. Närmsta H-D-dealership låg i St. George, runt 16 mil tillbaka i samma riktning vi just hade kommit från. Så vi bokade ett hotellrum precis bredvid H-D och så fick Paul åka truck medan Katie och Jordan och jag tog våra fullt fungerande hojar 16 mil i fel riktning. 

Det fanns i alla fall keliga hundar på parkeringsplatsen där vi satt och väntade på bogseringen.

Nästa morgon medan karlarna försökte laga Pauls hoj tog jag och Katie en sväng förbi Zion National Park som låg hyfsat nära St George. Vi hade egentligen inte planerat att besöka Zion på den här resan, men eftersom vi visste att det är en av de vackraste nationalparkerna i sydvästra USA kände vi att det gällde att passa på. 

Zion var SÅ. SJUKT. FINT. Något av det bästa på hela resan. Önskar att jag hade bilder som gjorde det rättvisa, men det var så mycket folk och vi hade inte tid att stanna så mycket. Vi får planera ytterligare en tripp hit helt enkelt.

När vi kom tillbaka hade killarna lyckats fixa ett av problemen och diagnostiserat ett annat som inte skulle gå att laga på en dag utan verktyg på en parkeringsplats utanför ett hotell. Jag la upp något på mina Instagram stories om detta, och en kille jag inte kände som följde mig hörde av sig och sa att han bodde en halv kilometer från där vi befann oss. Han erbjöd sig att komma med en trailer och plocka upp Pauls hoj och förvara den i sitt garage tills vi kunde komma och hämta upp den igen. Vilken grej va!? Älskar Instagram och motorcykelcommunityt. 

Paul hade hela dagen försökt ge upp och åka hem till San Diego igen, men vi andra vägrade låta detta hända. Inte efter bara två dagar. Så i brist på en bättre lösning för tillfället gjorde vi detta ganska spontana: packade om allting så vi fick plats med fyra personer plus all packning på tre hojar. Paul fick köra Katies hoj med Katie bakpå, och sen tog vi oss hela vägen till Salt Lake City, ca 50 mil norrut. 

Detta var dag tre. Hur det gick efter denna ganska dramatiska start på resan får ni veta i nästa inlägg. (Ni kan aldrig gissa vad som hände sen…)

Om knappt tre veckor händer det något som jag är så peppad på att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Den 30 juni ger vi oss nämligen av på en 16 dagar lång motorcykelroadtrip till Kanada. Vi = Paul, Katie, Jordan och jag. 

Vi kommer att ta oss från San Diego till Banff, en nationalpark i Alberta som på foton och film ser helt overkligt vacker ut, och sen hem igen. Hela resan kommer bli omkring 650 mil lång och gå genom sju delstater (Kalifornien, Nevada, Arizona, Wyoming, Montana, Utah och Idaho) och två länder (USA och Kanada). Vi snittar på runt 50 mil om dagen och bor på hotell eller hos kompisar över natten. 

Katie och jag har planerat detta i ganska många månader och nu börjar det äntligen kännas på riktigt. Vi har förberett oss genom att lämna in hojarna på service, se till att däck och bromsar och annat viktigt är i bra skick, installerat sadelväskor och sånt man behöver för att kunna ha med sig packning, köpt ett National Parks Pass så att vi bara kan glida in på alla nationalparker vi kommer pricka in på resan, och så vidare. 

Men mest av allt har vi förberett oss genom att kolla på en jäkla massa foton från olika enormt vackra platser vi kommer köra genom. 

Två veckor på hojen tillsammans med några av mina favoritmänniskor. Kan verkligen inte tänka mig ett bättre sätt att tillbringa sommarsemestern på. 

Tidigt i lördags morse kom Genevieve och Nathalie ner från LA och mötte upp mig och Katie i San Diego. Tillsammans körde vi österut för att korsa den mexikanska gränsen i Calexico och köra söderut till San Felipe.

Vägen till San Felipe är en av de finaste jag vet. Den går genom skiftande ökenterräng i närmare 20 mil. Från sandöken till kaktusöken till röda klippor, ända tills Cortez hav öppnar upp sig framför en. Så märkligt att se havet på fel sida, alltså österut istället för västerut som vi är vana vid i Kalifornien. 

Vi hade tänkt oss en lugn och skön helg i San Felipe, som är en sömnig liten hamnstad mitt i ingenstans, men när vi kom fram upptäckte vi att ett jättelikt motorcykelevent pågick den här helgen. Vi googlade och insåg att runt 2000 bikers från olika klubbar i området skulle vara här.

Det var knappt några andra tjejer på hoj där så vi blev genast ganska populära, kan man väl säga. 

Vi tog oss i alla fall vidare till huset vi skulle bo i, som såg ut så här. När vi kom dit var det dock kolsvart ute, och de sista två milen var extremt otrevliga att köra på hoj i mörkret. Vägen var i så dåligt skick att den hade jättelika hål som inte gick att undvika eftersom vi inte såg dem. Jag hade ett sexpack Corona bakom skärmen frampå min hoj, och vid ett tillfälle körde jag rätt i ett hål i vägen som var så rejält att en av ölburkarna gick sönder. När vi kom fram upptäckte jag att både jag och min hoj var helt täckta i öl. Så kan det gå. 

Nästa morgon vaknade jag ungefär två timmar tidigare än alla andra. Så jag gjorde gröt och satte mig på altanen och åt frukost med den här utsikten. Kan tänka mig värre sätt att börja dagen på ändå.

När resten av gänget vaknade gick vi ner till havet. Det var inte jättevarmt ute, runt 20 grader i luften och alldeles för kallt i vattnet för att bada.

Sen åkte vi på äventyr! Vägen till och från huset var inte alls lika otrevlig mitt på dagen, när man kunde se och undvika alla hålen. Både Genevieve och Nathalie är för övrigt professionella fotografer, så vi stannade och fotade en hel del. Precis min typ av semester. 

Jag var den enda som hade varit i San Felipe tidigare (tre gånger till och med) och dessutom den enda som hade kört hoj i Mexiko så jag fick vara guide. 

Efter att ha ätit mat och shoppat lite inne i stan åkte vi tillbaka till huset och hängde på stranden en stund. Jag åt en skål färsk frukt på Katies nyinköpta filt. 

Och så fick vi besök av gulliga hundar.

På kvällen tog vi hojarna till den enda restaurangen i hela området. Den råkade ligga bara fem minuter bort och ha den här utsikten. Jag hade inte haft världens tur med vegansk mat hittills på den här resan, men kocken på den här restaurangen hade en fru som var vegan och blev mycket peppad på att få slänga ihop något gott jag kunde äta.

När vi var mätta och belåtna körde vi tillbaka till huset och satt i utomhusjacuzzin hela resten av kvällen och tittade på stjärnorna. Har nog aldrig sett en mer stjärnklar himmel i hela mitt liv.

Så här fint var det förresten i området där vi bodde. Så himla märkligt bara när solen inte går ned i havet. 

Sen var det måndag och vi skulle åka hemåt igen. Men det gick inte så bra, som sagt. Vi hamnade mitt i en våldsam ökenstorm och var tvungna att gömma oss från vinden bredvid det här huset medan vi försökte lista ut en plan. Det blåste så hårt att vi inte ville köra varken framåt eller tillbaka. Att köra tillbaka till San Felipe visade sig dock vara det minst farliga alternativet, så vi sms:ade våra chefer och sa att vi inte kunde komma till jobbet nästa dag eftersom vi var fast i Mexiko.

I San Felipe var det soligt och inte så blåsigt, så vi tog in på ett hotell och sen gjorde vi det bästa av situationen och satte oss på stranden igen.

När det började bli mörkt blev det även svinkallt ute, men vi promenerade ändå in till stan över den här mycket rangliga bron för att äta middag och ta en välbehövlig öl. 

San Felipe är så fint. Jag vill redan åka tillbaka, men väntar kanske tills det är lite varmare och inte så blåsigt ute.

På tisdagen gjorde vi ett nytt försök att ta oss hem. Det blåste betydligt mindre den här dagen, men istället var det bara runt 10 grader varmt ute, och på andra sidan gränsen låg det snö på marken. Det blev en mycket, mycket kall hemresa. Men vi tog oss hem i alla fall, det är det enda som räknas.

Det här är ett tidsinställt inlägg eftersom jag just nu, medan detta publiceras, sitter på en motorcykel någonstans i norra Mexiko. Vi är lediga på måndag pga långhelg så jag, Katie, Genevieve och Nathalie har hyrt ett hus på stranden i San Felipe. Sist jag var där, i maj förra året, tog det 10 timmar för min grupp att köra de ca 40 milen från San Diego till San Felipe. Då var vi dock omkring 20 personer, och flera hade så små bensintankar att de behövde stanna och tanka hela tiden (se bildbevis ovan). Jag utgår från att det kommer gå något snabbare med bara oss fyra. 

Jag köpte för övrigt en ny mobil häromdagen, en Google Pixel 2 med Googles eget abonnemang. Jag har alltid vägrat Apple-produkter med argumentet att Apple är en sekt, men jag får ovilligt erkänna att Google nog är precis lika illa. Oh well. Jag ska i alla fall kunna använda telefonen utomlands med det här abonnemanget, vilket var huvudanledningen till att jag bytte. Min förra mobil gick inte att använda utanför USA över huvud taget. Det jag försöker säga med allt detta är att jag förhoppningsvis kommer lyckas blogga från San Felipe. Annars får jag ta en liten paus och så hörs vi nästa vecka istället.