-
Deafheaven Friday
Jag delar kontor med min närmaste chef, och eftersom vi har ungefär samma musiksmak brukar vi ha musik på medan vi jobbar. Detta har fört med sig en del traditioner, till exempel denna: varje fredag exakt klockan 14:00 sätter vi på bandet Deafheaven och lyssnar på alla låtar som finns på Spotify med dem. Vi kallar detta för Deafheaven Friday, eller DHF om man känner sig lat.
Jag vet inte riktigt hur det började, eller varför, men det här har i alla fall pågått i ganska många månader nu. Och det har fört med sig att jag numera, på ett fysiskt plan, förknippar Deafheaven med fredag eftermiddag och den där fantastiska snart-helg-känslan. Det finns nog alltså inget annat band vars musik gör mig gladare, trots att jag egentligen inte lyssnar på dem utanför kontoret, och trots att de spelar en i övrigt ganska deprimerande shoegaze-black metal.
Pavlov och hans hundar kan ju slänga sig i väggen. Deafheaven Friday, där kan vi snacka klassisk betingning.
-
One of those days…
Nä hörrni, livet kanske inte är så himla tokigt ändå?
(85 grader Fahrenheit = 29 grader Celsius)
-
Pilateskatten
I fredags hade jag tid för magnetröntgen av min handled. Ni vet, den som jag stukade för snart ett år sen och som fortfarande inte har läkt. Jag har aldrig gjort en MRI tidigare, så var inte beredd på hur extremt otrevligt det skulle vara att ligga absolut blixtstilla i en trång tub i en halvtimme medan det lät som ett brandalarm var i full gång omkring en. Såatteh, det var kanske tur att jag gjorde detta klockan 19:30 på en fredag, och kom direkt från att ha varit på ett bryggeri och druckit några öl med jobbet. Hade jag gjort detta nykter hade det möjligen varit ännu värre.
Häromdagen fick jag i alla fall resultaten, som visade att de inte hade hittat någon structural damage. Och det är väl bra, eftersom det innebär att jag inte behöver opereras, men det är ändå lite frustrerande att ha så här ont utan att någon riktigt har en lösning på det.
Eftersom den samlade läkarkåren inte har några svar så gör jag vad jag kan på egen hand. Jag inser själv att en av anledningarna till att jag har så ont i axlar, händer och nacke är för att jag inte har kunnat träna ordentligt på snart ett år och därför inte har några muskler uppbyggda som liksom skyddar mig från sånt här. Och det är svårt att till exempel lyfta vikter för att bygga upp axelstyrka när ens handled inte funkar, så jag gör annat istället. Springer en massa, till exempel. Och kör pilates. Innan min olycka gick jag och tränade på en pilatesstudio två gånger i veckan, men de är så fokuserade på att dra och lyfta och ha sig, så nu kör jag lättare pass hemma istället.
Och att träna hemma har onekligen sina fördelar. Till exempel världens gulligaste träningspartner, aka pilateskatten Ninja.
-
Hundvalpar och pingvintröjor
En sån där kulturkrock som jag tror att jag är för svensk för att någonsin vänja mig vid här är att småprata med främlingar på stan. ALLA amerikaner gör det, och min småpratsvokabulär har definitivt vidgats enormt sen jag flyttade hit. Men jag undviker helst att prata med folk jag inte känner, även om jag för all del svarar på tilltal.
Det finns dock ett undantag. Jag börjar alltid prata med folk som har hundvalpar. Det är ju såklart bara en ursäkt för att få klappa valpen, men ändå. Jag var precis ute och gick och träffade en karl med en 10-veckors pytteliten mopsvalp som var kanske det sötaste jag har sett. Hängde efter honom i typ ett kvarter och babblade innan jag tog mig samman och lämnade dem ifred.
Vet inte vad detta betyder? Att jag borde skaffa en liten hund kanske?
Min kollegas lilla vovve^^En annan gullig grej, på tal om små söta djur, är detta: Australia’s oldest man likes to knit mini sweaters for injured penguins
-
Länkkärlek tillbaka
Åh, har ni sett vad fint Jenny har skrivit om mig? Hon kör en tipsmånad där hon länkar till 38 bloggar på 38 dagar och jag har redan hittat flera nya att lägga till i min reader.
Älskar sånt här! Bloggkärlek, sån himla fin grej. In och läs Den där om Jenny nu, hon skriver smart och hjärtskärande om familj, kärlek, jobb, politik och livet i allmänhet.
-
Vad som hände (eller inte hände) med Världens Bästa Hus™
Det här med huset ja, eftersom ni är en del som har frågat. Jag försökte få tag på en mäklare för att få en visning, men det var helt omöjligt att hitta någon sorts kontaktinfo. Och eftersom vi ändå inte har en tillräcklig handpenning undanlagd så kändes det inte riktigt värt mödan.
Men så häromdagen var vi ute på vår sedvanliga helgrunda i kvarteret och bestämde oss för att köra förbi huset, bara för att kolla. Och så här ser det ut nu. Det sitter fortfarande en Till Salu-skylt utanför, men det ser ut som att de sanerar för något. (Antingen det, eller så är det någon som tillverkar meth därinne.) Så kanske inte världens bästa hus, after all?
Det här med att ens fundera på att köpa hus i San Diego just nu är förresten en smula deprimerande. Vi blev nyligen utsedda till the least affordable city in the U.S. En mycket tveksam ära. Såatteh. Vi kanske hyr ett tag till då.
-
Employee of the Month
Ni vet när man söker jobb och de vill att man ska lista sina största prestationer under karriären? Det här kan nog vara min. Employee of the Month på San Diego Magazine, min sjunde månad på jobbet. Mycket nöjd med detta.
Och det bästa av allt? Jag får en extra semesterdag som belöning!
-
En lite försenad berättelse om en julklapp
I min familj har vi alltid varit såna som gillar att fira. Allt från födelsedagar till namnsdagar och till och med halvårsdagar (alltså när man fyller och-ett-halvt). Jag heter Kristina i mellannamn, och för mig är Kristinas namnsdag synonymt med tårtkalas på landet. Och min pappa mailar fortfarande och gratulerar på mina namnsdagar. Sånt tycker jag är fint, jag gillar alla anledningar till att få fira något.
I Pauls familj är det tvärtom. Vi är båda äldst i syskonskaran och har båda tre yngre syskon (en syster och två bröder dessutom). Men enligt honom verkar ingen i hans familj riktigt ha brytt sig så mycket om att fira födelsedagar.
När jag fyllde år i slutet av oktober var jag väldigt spänd på att se vad han skulle ge mig i present. Jag har inte varit tillsammans med någon på min födelsedag på hur länge som helst, och jag är själv en sån som ÄLSKAR att köpa presenter till personer som jag bryr mig om. Sådär att jag går runt hela året och gör mentala anteckningar över vad de kan tänkas behöva eller vilja ha men inte skulle komma sig för att köpa själva.
Men så fick jag… ingenting!? Eller, han gav mig en bukett blommor, men det är ju den mest opersonliga presenten någonsin. Inte så att jag bryr mig om materiella ägodelar eller vill ha något dyrt och flådigt (absolut INTE!), men däremot tycker jag att det är fint när man får något som visar att någon känner en väl och att de bryr sig. Eller? Är jag bortskämd/omogen/onormal som tycker så?
Jag fick i alla fall ett smärre sammanbrott (inte min finaste stund kanske) över att min pojkvän minsann inte älskade mig tillräckligt för att ens bemöda sig om att ge mig något när jag fyllde år. Tror aldrig att jag har sett någon få så dåligt samvete som just då. Jag fick i alla fall understrykt att födelsedagar är viktiga för mig, även om de inte är det för honom.
Men sen fick han en ganska ordentlig upprättelse genom att ge mig världens bästa julklapp. En luftrenare till min motorcykel, som han hade designat och tillverkat själv, hela grejen helt för hand. Till och med skruvarna. Det kanske inte låter så romantiskt, men det är fan den finaste presenten jag någonsin fått. SÅ himla mycket ansträngning och kärlek gick in i denna lilla grej. Ser ni vad fint den matchar motorn också? ÅH. (He DOES love me.)
-
Hej hej nya bloggdesignen
Ibland när man har lite tråkigt en söndagkväll kan man till exempel råka byta ut hela sin bloggdesign. Så nu fick det bli lite större bilder, lite större text, och förhoppningsvis lite lättare att läsa i mobilen.
Nu vet ni det!
-
Boktips: The First Bad Man
Häromdagen läste jag ut Miranda Julys The First Bad Man. Det är hennes första roman, och eftersom jag älskade (!!!) hennes novellsamling No One Belongs Here More Than You var jag tvungen att göra något så ovanligt som att köpa nya romanen inbunden istället för att vänta på pocket.Och det är en, i brist på bättre ord, väldigt originell bok. Absurd, skruvad, märklig, en smula pervers. Och smart, fin och stundtals helt briljant. Men även nästan smärtsamt… konstig. Jag älskar dock verkligen Miranda Julys språk och hennes observationer så det gör inte så mycket.
Den handlar om Cheryl, som är en extremt sympatisk medelålders kvinna med vissa psykologiska egenheter. Och hennes relationer – verkliga eller påhittade – till en äldre man, en ung kvinna, och ett barn vars själ dyker upp i andra barn hon träffar.
Jag vet inte om jag kan förklara den här boken, man måste liksom läsa den själv. Och det tycker jag att man ska göra. Läsa den, alltså.
Betyg: 4/5
