Det är tydligen vanligt i trafikolyckor att de inblandade inte känner av eventuella skador förrän i efterhand. I tisdags åkte jag direkt från motorcykelkraschen till jobbet och jobbade hela dagen, kände mig lite öm men annars helt okej. Men sen i onsdags har jag haft ont i armar, händer och axlar och har stannat hemma från jobbet på läkares inrådan. Ingenting är brutet och det är antagligen bara muskelvärk som går över tids nog. Under tiden har jag fått muskelavslappnande och antiinflammatorisk medicin, och tillbringar dagarna på soffan med två lata katter och alla säsonger av Dexter på Netflix.

En bra grej är i alla fall att försäkringsbolaget ringde igår och meddelade att de hade beslutat att olyckan inte var mitt fel. Detta innebär bland annat att de täcker alla läkarkostnader och reparationer av hojen, samt att jag förmodligen kommer få en liten summa pengar för sveda och värk och missade arbetsdagar. Dessutom betalar de för en hyrbil så jag kan ta mig runt tills motorcykeln är körbar igen.

Hela situationen suger, men jag kan ändå inte sluta tänka på vilken tur jag hade som kom undan så pass lindigt. Det är fasen nästan så man blir religiös.

Jag har en kompis som brukar säga att det finns två sorters motorcyklister – de som har kraschat och de som kommer att krascha. Jag tillhör numera den första kategorin, efter en väldigt obehaglig nära döden-upplevelse på motorvägen igår morse.

Jag var på väg till jobbet, och eftersom det var mitt i rusningstrafiken körde jag i vanlig ordning mellan två filer istället för att krypköra i snigelhastighet hela vägen (vilket dels är helt lagligt i Kalifornien, och dels det vanligaste sättet för motorcyklar att färdas i tät trafik). Helt plötsligt bestämde sig en bilförare precis framför mig för att byta fil, utan att blinka eller kolla i backspegeln, och jag hade inte en chans att väja undan. Jag bromsade så hårt jag kunde men körde ändå rätt in bakre kofångaren på bilen med hyfsad kraft, och välte omkull hojen mitt på motorvägen.

En kille stannade sin bil och kom ut och hjälpte mig att lyfta upp hojen och rulla över den till väggrenen, och två personer på motorcyklar stannade också för att se till att allt var okej. Kvinnan i bilen som hade kört ut framför mig var väldigt ångerfull och erkände utan omsvep att olyckan var hennes fel.

Sen satte jag mig på hojen igen och körde vidare till jobbet, vilket så här i efterhand kanske inte var den bästa idén. Jag var så hög på adrenalin att jag nog inte riktigt fattade vad som hade hänt. Hela vägen till jobbet kände jag mig helt upprymd och fylld av en känsla av oövervinnerlighet. Det var inte förrän jag kom till kontoret och satte mig ner och slappnade av som det började sjunka in att jag ganska enkelt just kunde ha dött. Vid det laget var jag så skärrad att jag skakade.

Styret, handbromsen och höger backspegel är helt sneda och behöver bytas ut, och jag har ont i högerarmen från att ha tagit emot mig själv under fallet, men annars klarade både jag och hojen oss undan ganska oskadda. Jag har inte ett skrapsår på kroppen. Vilket är ett jävla mirakel med tanke på att jag under en kort stund låg ner helt oskyddad (bortsett från motorcykelställ, hjälm, boots och handskar) på motorvägen mitt under morgonrusningen.

Jag hade tur. Det kunde gått så himla mycket värre.