-
The Cat Cafe aka himmelriket
Idag fick jag leka med katter på betald arbetstid. Det kan ha varit den absoluta höjdpunkten hittills i mitt yrkesverksamma liv. Det har nämligen öppnat ett alldeles sprillans kattkafé i San Diego. Anar att det inte finns kattkaféer i Sverige, men de är tydligen vanliga i Japan och andra delar av Asien och Europa. Det går i alla fall ut på att man köper en kaffe eller liknande, och sen får man klappa katter! Kanske bästa affärsidén ever?
Eftersom jag jobbar på en tidning som rapporterar om spännande grejer som händer i San Diego tittade jag idag förbi i egenskap av journalist för att prata med ägaren och klappa katterna och sådär. Dessutom har jag en kompis som jobbar där så fick lite the inside scoop så att säga. Alla katterna kommer från San Diego Humane Society och går att adoptera. Tur för mig att jag har i alla fall ett litet uns av självkontroll. Behöver INTE fler djur just nu!
-
Mad props till alla som föder barn
En väldigt stor del av de bloggar jag läser är skrivna av kvinnor som under de åren jag har följt dem har hunnit få både ett och två barn, eller kanske är gravida igen eller för första gången just nu. Det här medför att jag, som inte har barn och inte vill ha barn, och inte direkt umgås med någon som har barn, vet betydligt mer om barnafödande och graviditeter än jag skulle vilja.
Jag har läst alldeles för många förlossningsberättelser (borde inte läsa, men det är som en bilolycka, svårt att titta åt andra hållet) och hört om alldeles för många komplikationer som uteslutande drabbar kvinnor som föder barn. Att ens kropp någonsin ska fungera normalt igen tycks vara mer än de flesta kan förvänta sig!? Plus att sjukvården verkar behandla all oro och alla symptom med en axelryckning (som vanligt då, när det handlar om kvinnospecifika problem).
Om jag inte redan var helt säker på att jag inte vill ha barn så skulle jag antagligen bli det bara av att läsa bloggar skrivna av barnaföderskor.
Jag kan känna att ni som väljer att skaffa barn är så sjukt modiga. Jag får ofta höra att jag är ”modig” som typ kör motorcykel och hoppar fallskärm och flyttar utomlands. Men det är enkelt, kräver ingen större uppoffring.
Men bara tanken på att föda barn? Fullkomligt skräckinjagande.
-
Klänningskris, hjälp!
Jag är sämst på det här med klänningar. Kan räkna på ena handen (eh, och bara använda två fingrar) de gånger jag hade klänning på mig under 2014. Har blivit så himla mycket en jeans- och linneperson de senaste åren att allt som inte är byxor eller shorts gör mig extremt obekväm.
Relaterad anekdot: Vi hade julfest med jobbet för någon månad sen och jag gick till gallerian för att försöka hitta en klänning att ha på mig. Kom hem med ett par (fusk-)skinnbyxor istället. Och hade på mig dem på festen. Extremt typiskt mig.
Nu är det dock så att jag ska vara brudtärna (!) på min systers bröllop (!) i Peru (!) i mars, och jag behöver hitta en klänning. Kommer liksom inte undan den här gången. Min syster har egentligen inte gett så mycket begränsningar, mer än att den ska vara svart och längre än till knäna. Och om jag nu måste ha klänning på mig känns svart långklänning ändå som ett av de bättre alternativen.
Om jag bara kunde hitta en jag gillar.
Jag har kollat Asos, Forever 21, H&M, Charlotte Russe, Urban Outfitters, ModCloth och ett gäng andra onlinebutiker och hittat NADA. (Misstänker att mitt undermedvetna letar skinnbyxor istället.) Förstår inte varför det ska vara så svårt? Vill ha något ganska enkelt och inte för urringat, och det får gärna finnas någon sorts omlott- eller lager-på-lager-känsla. Samt att den helst inte kostar halva lönen. Plus att jag är ganska lång, så ju längre klänning desto bättre.
Alltså: Har ni några tips på fina klänningar eller bra onlinebutiker så är de varmt välkomna!
Kan inte ens hitta någon bild för att illustrera vad jag gillar och/eller letar efter, så här kommer bilder på de hela TVÅ gånger jag hade klänning på mig förra året.
På bröllop i Palm Springs när en av Pauls bästa vänner gifte sig i somras. Provade säkert 20 olika klänningar innan jag hittade en (på second hand) som jag inte hatade.
På det stora Best of San Diego-partyt som mitt jobb ordnar varje år. Gammal H&M-klänning som jag inte heller hatar. -
Babes in Joshua Tree 2014
Bättre sent än aldrig, va? Här kommer bilderna från Babes in Joshua Tree, en stor motorcykelträff bara för tjejer mitt ute i öknen i oktober. 2013 var vi 50 pers som dök upp, ett år senare över 500. Sån jävla girl power.
Vi var runt 20 tjejer från San Diego som möttes upp utanför Trophy Motorcycles för att köra till Joshua Tree i samlad trupp. Jag hade fått den stora äran att leda hela kalaset. Det är en rätt speciellt känsla att köra först i ett led av så många tjejer, och trots att vi tog den långa vägen över bergen lyckades vi hamna på rätt ställe. Nöjd med detta!
I Joshua Tree, som ligger ute i öknen i närheten av Palm Springs, var det 40+ grader så det var bara att byta om till shorts som gällde.
Väldigt instagramvänlig tillställning, detta.
Andra dagen var det dags för en stor grupputflykt. Runt 150 tjejer radade upp sig för en långtur.
Jag var dock inte så sugen på att köra med en så stor grupp, så jag och ett par av de andra San Diego-tjejerna gjorde en egen liten utflykt istället. Om ni undrar vad det är för sladd som hänger ut från min väst så är det min mobilladdare. Hade den kopplad till hojen för att telefonen inte skulle dö, och fick stoppa mobilen i bh:n i brist på tillräckligt stora fickor.
Vi körde genom Joshua Tree National Park, som är en stor ökenpark full av kaktusar och märkligt formade berg och stenar. Där parkerade vi hojarna och hittade ett par turister som erbjöd sig att ta kort på oss.
Motorcyklar och märkligt formade berg.
Saluting the desert…
Jag hade bara mobilen att fota med så det blev inte så många fler bilder den här gången.
På kvällarna samlades alla runt lägereldar, och det var band som spelade och foodtrucks och moonshine och giveaways. Babes Ride Out är en sån himla unik grej som verkligen behövs i den här extremt mansdominerade scenen. Innan jag åkte på den första året kände jag knappt några tjejer som körde hoj. Nu känner jag plötsligt hur många som helst.
-
Tänkte egentligen bara ta kort på mina nya byxor
Men så här går det när man bor i ett hus fullt av vilda katter. Borde kanske veta bättre vid det här laget.
-
Hur all populärkultur borde behandla genus
Vi gick och såg den senaste Hunger Games-filmen igår, The Mockingjay: Part I. Jag är i vanliga fall inte speciellt imponerad av sci-fi, men när det gäller Hunger Games har jag älskat både böckerna och filmerna. Och jag gillade verkligen den nya filmen också. Får väl skylla på den gamla revolutionsromantikern inom mig, men jag är en sucker för ett bra uppror.
Plus: Jennifer Lawrence är så himla awesome. Och ärligt talat älskar jag nog den här serien just för att den har så många starka kvinnliga karaktärer. Det är liksom inte som vanliga actionrullar där alla är snubbar och så finns det en eller max två skitsnygga tjejer som är med som någon sorts genusalibi (och för att man ska kunna slänga in en obligatorisk sexscen).
I Hunger Games verkar inte könstillhörighet spela någon roll över huvud taget. Typ hälften är tjejer och hälften killar, och det problematiseras inte utan presenteras bara som en självklarhet. Klasskampen får allt fokus, för i Panem är män och kvinnor redan jämställda.
Vill verkligen ge en high five till Suzanne Collins för att hon har skrivit något så ovanligt som en serie bästsäljande genusneutrala actionböcker.
Sen går det förstås att föra en diskussion kring hur andra perspektiv är representerade (eller inte representerade), men ur ett genusperspektiv: A+.
-
Älskade hund
Det är så konstigt att Coco bara har varit vår hund i tre veckor. Det känns som om hon aldrig har bott någon annanstans; hon är så lugn och trygg och glad med oss att det är nästan omöjligt att tänka sig att hon för inte så länge sen hittades hemlös på San Diegos gator.
Adopterade djur är ju inte alltid helt lätta att ha att göra med, eftersom de ofta kommer från traumatiska förhållanden och av förklarliga skäl inte litar på människor. Men träffar man Coco skulle man aldrig kunna tro att hon har haft det svårt. Hon älskar människor, och att bli klappad och kliad, att ligga på soffan och snarka högt, och att gå på långa promenader. Och hon viftar frenetiskt på svansen när Paul hittar på små sånger och sjunger för henne, vilket han gör typ hela tiden.
Till och med separationsångesten verkar ha blivit bättre. Vi har jobbat på att inte göra en stor grej av att gå hemifrån, och att samtidigt försöka förknippa det med något positivt.
Innan vi tog hem Coco tänkte vi att det kanske var lika bra att hon var så gammal, att skaffa hund är ju ett väldigt stort ansvar och med en så gammal hund binder man inte upp sig för mer än typ 4-5 år. Så himla naivt tänkt. Jag älskar redan den här hunden av hela mitt hjärta och kan inte ens föreställa mig dagen då det är dags att ta farväl. Fy fasen för döden och korta djurliv. Vi får väl helt enkelt se till att göra det allra bästa av de åren vi får tillsammans.
-
If you’ll be my Gram and my Johnny too
Det är så fint att vara tillsammans med någon som fryser på nätterna för att han har gett bort alla sina filtar till hemlösa eftersom de behövde dem mer. Någon som går med på att adoptera en ensam och rädd hund med mig utan minsta tvekan, trots att det är något vi aldrig har diskuterat förut. Någon som i hemlighet tillbringar flera timmar i verkstan på jobbet och i garaget med att tillverka den finaste julklappen jag någonsin fått. Som är lugn och tålmodig när jag är stressad och otålig, som aldrig säger nej till mina galna äventyrsidéer, och som kan få mig att skratta precis när som helst.
Är så glad att just jag får vara tillsammans med honom.
-
Ni är bäst! (Plus bonusbilder)
Åh, jag blir så HIMLA glad av att ni kommenterar och berättar vilka ni är! Nu har jag dessutom fått ett gäng nya bloggar att lägga till i läsa-listan. TACK för att ni gör det värt att blogga, ni är bäst! ♥
Men nog om er, tillbaka till MIG! Ha, skoja bara. Men tänkte ändå fylla ut det här inlägget lite, så här kommer ett par bilder. Ni vet hur jag ibland råkar hamna på bild i olika bil- och motorcykelmagasin? (Till exempel här, här, här och här.) Nu har jag hittat två nya tidningar som jag är med i.
De här bilderna fick jag skickade till mig på Instagram av någon i Australien (!) som följer mig och hade känt igen mig i ett lokalt motorcykelmagasin. Från Born Free i somras.
Och här är en liten bild på mig (övre raden längst till vänster) i amerikanska Hot Bike Magazine från Babes in Borrego 2013. 2014 körde vi Babes in Joshua Tree, en stor motorcykelcampingtur för bara tjejer där omkring 500 pers dök upp. Det borde jag fortfarande lägga upp bilder från, det var något av det bästa jag gjorde på hela förra året.
-
Vilka är ni?
Jag har ju som bekant varit ganska dålig på att blogga under en rätt lång tid, men nu när jag har en laptop igen har det blivit lättare. Det syns även på mina besökssiffror som har börjat gå uppåt igen efter att ha varit en smula deprimerande ett tag, så nu är jag väldigt nyfiken på detta: vilka är ni som läser?
Skulle bli så himla glad om ni som ser detta lämnar en liten kommentar, så jag vet vilka ni är. Ni får även hemskt gärna säga till om det är något särskilt ni vill att jag ska blogga om (eller något ni vill se bilder på nu när jag faktiskt har en ordentlig kamera) så lovar jag att göra mitt bästa.
