Tack fina ni för kommentarerna på förra inlägget, de värmer. Jag är så dålig på att hantera döden. Jag känner knappt någon som har dött så jag har liksom inte fått öva, vilket jag förstås är oändligt tacksam över. Men det blir extremt svårt när det väl händer.

Paul har verkligen haft sin beskärda del av döden i sitt liv, och är mycket bättre på att handskas med den här situationen än jag är. Men jag tänker att det nog är bra, att ha någon som är stabil att luta mig mot när jag är raka motsatsen.

Jaja. Det går väl över det här med. Idag har jag till exempel inte gråtit alls hittills så det får väl betraktas som att saker går i rätt riktning. Nu känner jag mig mest bara passivt arg gentemot de förra ägarna för att de inte kunde fatta det här beslutet, så att vi tvingades göra det istället.

Vi tog Coco till veterinären igår för att försöka hitta en lösning på hennes grova, eskalerande ångest och destruktiva beteende. Och veterinären sa detta.

Han sa att den här typen av grav separationsångest är extremt svår att bota, och hos äldre hundar i princip omöjlig. Det kan gå att göra det bättre, med intensiv träning under lång tid med en utbildad hundpsykolog, men att det ändå inte finns några garantier för att det kommer att hjälpa. Det finns också mediciner och liknande som kan hjälpa i vissa fall, men att i princip proppa sitt djur fullt med lugnande varje dag är ingen långsiktig lösning och inget värdigt liv.

Han sa att Coco förmodligen har haft den här störningen i hela sitt liv, och att det är därför hon har haft så många ägare. Ingen klarar av att ta hand om en hund som inte kan bli lämnad ens i fem minuter utan att bli helt panikslagen, och som förstör ens hem och bryter sig ut. Inte ens om hunden i fråga är fantastisk när hon har människor omkring sig.

Han sa att många hundhem gör allt de kan för att hundarna ska bli adopterade, inklusive att försköna eller undanhålla mentala problem.

Han sa att det antagligen bara är en tidsfråga innan hon skadar sig själv, eller andra djur och människor, under en av sina ångestattacker. (Hon attackerade en hund under en av de första dagarna vi hade henne.)

Han sa att hundbur fungerar för många hundar med liknande symptom, men eftersom hon hade uppvisat sån ångest inför buren på hundhemmet är chansen stor att hon skulle skada sig själv i en bur.

Han sa allt det som vi redan hade tänkt men inte vågat säga.

Han sa att det bästa för Coco vore att låta henne få somna in och slippa sina inre demoner.

För det är det viktigaste. Det handlar inte om materiella ägodelar eller vårt eget dåliga samvete eller att få leva till varje pris. Det handlar om en hund som inte mår bra och förmodligen aldrig kommer att göra det, och det måste gå före allt annat.

Och det var det svåraste beslutet jag, vi, har behövt fatta. Vi hade kunnat ta ytterligare en vecka, eller en månad eller ett år, att tänka på saken och skjuta upp det tills problemen blivit ännu värre, men vi insåg båda två att det hade varit själviskt. Eller, Paul och veterinären insåg det. Jag satt på golvet med Coco i famnen och grät som ett litet barn.

Men hon har fått somna in nu. Jag hoppas att hon är i hundhimlen där hon aldrig behöver vara ensam igen.

Men det gör ont. Sen igår har jag gråtit mer än jag kan minnas att jag har gjort någon gång tidigare, och jag sov inte mer än kanske två timmar inatt. Coco bodde bara hos oss i en månad, men jag hoppas, och tror, att det var en av de bättre månaderna i hennes långa liv. Hade vi inte adopterat henne hade hon med all sannolikhet dött på djurhemmet, ensam och sönderstressad i en liten bur. Och hade vi frånsagt oss ansvaret och lämnat tillbaka henne till hemmet hade samma sak hänt. Vi tog hem henne för att ingen annan ville ha henne.

Coco blev 10 år gammal. Hon fick leva länge, längre än hon förmodligen borde ha fått. Hon var tillfreds när hon hade människor omkring sig, men djupt olycklig när hon inte hade det.

Och fastän den logiska delen av mig vet att vi gjorde rätt är jag fullkomligt hjärtekrossad. Är hemma från jobbet idag för att jag inte kan sluta gråta.

Vila i frid, älskade hund. Vi saknar dig så det gör ont.