För ett par veckor sen tog jag en liten solotripp på hojen, upp till Kaliforniens Central Coast och Hearst Castle. Ungefär så här såg det ut:

Dag 1:

Morro Bay, som var min destination första dagen, ligger ca 55 mil norr om San Diego, så jag hade en ganska lång resa framför mig. Men jag bestämde mig för att låta det ta den tid det tog, och ta alla fina omvägar jag kunde hitta. I LA svängde jag av motorvägen och tog den otroligt fina kustvägen längs Highway 1 genom Malibu.

Jag hade köpt ett litet stativ till min GoPro så jag kunde stanna och ta en miljon såna här strand-selfies.

Efter ca 7 timmar var jag framme i Santa Barbara, som är en sån stad jag inte har tillbringat mycket tid i, men som jag har fått för mig att jag älskar. Jag hade i förväg hittat en vegetarisk restaurang som jag tänkte äta på, men Google Maps tog mig på en ordentlig omväg till en gata som inte existerade så det tog ett tag att hitta stället. Väl framme åt jag världens godaste tempeh-macka samt drack en välförtjänt lokalbryggd öl.

Jag hade fortfarande knappt 20 mil kvar till Morro Bay, så efter maten var det bara att skynda vidare. Den här gången körde jag bort från kusten en bit för att ta en genväg genom bergen. Så himla, himla fin väg. Perfekta kurvor och fantastisk utsikt. Var återigen tvungen att stanna och fota lite.

Strax efter klockan 19 rullade jag in på garageuppfarten till mitt Airbnb i Morro Bay. Mina värdar var en kvinna i 50-årsåldern och hennes snubbe. De hade två gulliga (men blyga) katter och var båda med i en motorcykelklubb sen många år tillbaka. Så det var lite som att se in i min och Pauls framtid. Fint!

Dag 2:

Nästa morgon hade jag biljetter till en guidad tur på Hearst Castle, så efter att ha ätit frukost tillsammans med min värdinna var det bara att sätta sig på hojen igen och köra norrut mot San Simeon. Själva slottet ligger högst upp på en kulle, och det enda sättet att ta sig dit är på en sån här buss från besökscentret upp längs en väldigt slingrig väg.

Jag hade tur och fick en jättebra guide som var både rolig och kunde varenda liten detalj om det här slottet och dess upphovspersoner. Hearst Castle byggdes alltså under ganska många år med start 1919 av tidningsmagnaten William Randolph Hearst, tillsammans med arkitekten Julia Morgan, som ett av hans många privata residens.

Förutom det stora slottet, Casa Grande med sina 115 rum, finns det tre “gäststugor” med sammanlagt 46 rum, plus en utomhuspool, en inomhuspool, en tennisbana och en massa andra galenskaper. Och alltihop med utsikt över Stilla Havet.

Utomhuspoolen håller på att renoveras just nu så den var tömd på vatten. Hela det här stället har en så sjukt fascinerande historia, om ni har möjlighet att ta er hit någon gång kan jag verkligen, verkligen rekommendera det. En av höjdpunkterna: Hearst hade ett personligt zoo här uppe i bergen med alla möjliga exotiska djur. Vissa djur finns kvar och lever nu vilda i San Simeon, till exempel bor här en hord på ca 100 vilda zebror (!) som brukar stå och beta längs kustvägen. (Jag spanade så gott jag kunde men lyckades inte se några…)

På 1920- och 30-talen var slottet en samlingsplats för den samtida eliten – Hearst hade alltid gäster, allt från kända skådespelare till politiker. Till exempel Charlie Chaplin, Greta Garbo och Winston Churchill. Och överallt finns gamla antika skulpturer och konst importerad från Europa under efterkrigstiden, sånt som idag är helt oersättligt och värt många miljoner dollar.

Inomhuspoolen var nog min favoritgrej på hela turen. Tänk att ha en sån här privat simhall hemma!?

Efter att ha strosat runt på slottsgården och oooh:at och aaaah:at i ett par timmar så tog jag mig vidare till nästa stopp, för att titta på sjöelefanter! Dessa gigantiska sälar ligger i drivor och latar sig längs kusten norr om San Simeon.

Att köra upp och ner längs Highway 1 är som en orgie i fin utsikt. Så här kör man liksom precis bredvid havet i flera mil. Och det finns såklart en massa ställen att stanna och fota om man är lagd åt det hållet (vilket jag är).

Sen blev jag hungrig och tog mig in till Morro Bay för att äta en sen lunch. Jag hittade genast ett helvegansk café och beställde in en helt amazing tempeh-taco. Gick även in i en massa second hand-affärer som låg i närheten men hittade ingenting.

Morro Bay är en ganska sömnig liten hippie-kuststad som nog är mest känd för Morro Rock, en gigantisk klippa som ligger mitt i smeten. Så jag gjorde det enda rätta och satte mig på en turistrestaurang på kajen och drack en öl och tittade på klippan.

Något jag inte var beredd på var hur mycket kallare det var här uppe jämfört med några timmar söderut där jag bor. Bara runt 20 grader jämfört med 35 i LA. Jag hade heller inte räknat med att det skulle vara så dimmigt och molnigt på kvällar och morgnar. Så min sista kväll i Morro Bay försökte jag mig på att åka ner till stranden och titta på solnedgången. Det gick sådär.

Dag 3:

På söndagen hade jag en låååång resa framför mig och jag ville helst undvika den värsta LA-trafiken, så jag gick upp klockan 5:30 på morgonen för att köra hemåt. Förutom att det var jättedimmigt och ganska kallt de första 20 milen eller så var det en väldigt smidig hemresa. Det tog bara 5 timmar, inklusive två stopp för att tanka, och jag var hemma i San Diego igen lagom till lunchtid. Så här fint är det att köra mellan Santa Barbara och Ventura på 101:ans motorväg.

Sammanfattningsvis är jag så himla glad att jag åkte på den här resan ensam, det var välbehövligt och terapeutiskt. Men nu ser jag fram emot kommande roadtrips med min kille och våra kompisar.