-
La familia
Det värsta med att ha flyttat till andra sidan jorden är att jag saknar min familj så himla mycket. Eller, det kommer och går, men just nu är jag inne i en period då jag saknar mina föräldrar och syskon mer än vanligt. Det var ganska exakt ett år sen jag träffade min mamma sist, och pappa och syskonen har jag inte träffat sen jag var i Sverige och hälsade på i augusti 2011. Vi håller kontakten via Facebook, email, Skype och telefon, men det är ändå inte samma sak. Och det suger.
Men samtidigt är det kanske dumt att klaga just nu. Nästa vecka åker jag nämligen till New York för att få tillbringa lite kvalitetstid med min pappa och hans fru. Och om en dryg månad kommer min mamma hit för sin traditionsenliga vårvecka i San Diego. Nu ska jag bara komma på ett sätt att få hit min syster och mina bröder också. Kan bli en aning knepigare.
Med pappa, lillebror, faster och kusin.
Med lillebror, mamma och lillasyster.(Kul att jag har samma tröja på mig på båda bilderna också, fast de är tagna vid olika tillfällen. Hej garderobskris.)
-
Boken är alltid bättre
Ni vet hur boken alltid är bättre än filmen? Igår såg jag Life of Pi och det var en så himla himla fin film, men ändå satt jag och förbannade mig själv genom hela rullen för att jag inte läste boken först. Efter att ha sett filmen är jag nämligen övertygad om att boken är helt fantastisk och hundra gånger bättre, trots att jag alltså älskade filmen.
Jag vet inte riktigt varför det är så? Kanske för att något jag verkligen gillar med läsandet är att få skapa min egen bild av karaktärerna och miljöerna utan att någon gör den tolkningen åt mig. När jag ser filmen så förstörs denna bild oundvikligen, oavsett hur fotografiskt välgjord filmen är.
Exempel på böcker som var bra och som jag inte vill förstöra genom att se filmen, trots att filmen har fått fina betyg:
Extremely Loud & Incredibly Close (Safran Foer)
Water for Elephants (Gruen)
The Time Traveler’s Wife (Niffenegger)
Choke (Palahniuk)Äh, det är de enda jag kommer på nu. Har ni fler exempel?
-
Vardagen
Sen jag och M träffades har vi inte tillbringat en enda natt ifrån varandra. Vi har varit tillsammans så gott som varje vaken minut i två månader, fram tills idag. Eftersom våra hus ligger 6 långa mil ifrån varandra har vi ordnat det så att han bor hos mig under veckorna och jag bor hos honom på helgerna så att vi aldrig behöver vara isär och vi slipper slösa bensin på att köra fram och tillbaka. Men av olika anledningar behövde han vara hemma hos sig ikväll, så nu sitter jag här och försöker komma på vad jag gjorde om kvällarna innan vi träffades.
I vanliga fall skulle jag nog gå ut och ta några öl, men eftersom jag i princip har slutat dricka tillfälligt så känns det mindre lockande. Istället har jag hängt med min kompis Jay en stund, varit och hämtat upp en stor påse kattmat från min veterinär, samt diskat, dammsugit hela huset och städat köket och badrummet. Så rafflande är mitt liv alltså numera.
Andra lika spännande nyheter är att jag har köpt en soffa och en matta och satt upp gardiner inne på mitt lilla kontor, så att det äntligen börjar kännas lite ombonat här inne. Vilket är en fördel, eftersom jag tillbringar minst 8 timmar om dagen i det här rummet.
Nu ska jag lägga mig i sängen och läsa en bok. En bok! Det var inte heller igår.
-
Ungar
En grej jag funderar på rätt mycket just nu är det här med barn. Inte bara för att ett helt gäng bloggare just nu är antingen gravida eller nyförlösta, men för att min nya kille har en son som bor hos honom på helgerna. Och eftersom jag också mer eller mindre bor hos honom på helgerna innebär det att jag numera tillbringar mina lediga dagar med en femåring.
Och det är jobbigt. Jävligt jobbigt faktiskt. Jag gillar inte barn. De är högljudda, krävande, själviska och inte speciellt smarta. Jag vet inte vad man gör med dem eller hur man pratar med dem, och jag har noll tålamod för ständiga frågor och tjat. Jag har satt i system att undvika ungar så gott jag kan – typ byta bord om jag hamnar för nära en barnfamilj på restaurang – och jag tror att mina föräldrar vid det här laget har accepterat att det inte blir några barnbarn från det här hållet.
Det handlar egentligen mest om ren och skär överlevnadsinstinkt från min sida. Men nu är det som det är. Det finns plötsligt ett barn i mitt liv och det är bara att gilla läget. Jag vet bara inte riktigt hur man gör.
-
Hockey puck, rattlesnake, monkey monkey underpants
Jag hade ju tänkt försöka mig på det här med att blogga lite varje dag – ingen officiell #blogg100, men i alla fall ett försök till mer regelbundna uppdateringar. Men så skickade min pappa en stor låda med en del av mina gamla grejer från Sverige – till exempel dessa:
Och nu är jag totalt distraherad. Jag har dock tagit mig ända till näst sista disken på sjunde och sista säsongen (för kanske hundrafemtionde gången, eftersom detta råkar vara världens bästa serie), och så fort den ofrånkomliga Stars Hollow-separationsångesten har lagt sig borde jag kunna fokusera på viktigare saker igen. Ville bara säga det.
-
Och inte var det champagne och kaviar heller
Jag sitter så här i deklarationstider och sammanställer räkenskaperna för förra året, och försöker komma på alla utgifter jag kan dra av på skatten. Måltider till exempel. Jag räknade just ihop alla mina kvitton för restaurangbesök och fick en sammanlagd summa på över 700 dollar. Med 20% dricks är vi uppe i i runda slängar 850 dollar. Och det inkluderar liksom bara de måltider jag har sparat kvittot för, vilket antagligen inte är mer än en tredjedel av den egentliga summan.
Så, 850 gånger tre är 2550 dollar. Det innebär att jag under förra året spenderade över SJUTTON TUSEN svenska kronor bara på restaurangbesök! Det är en hel månadsinkomst för vissa. Alltså? Är det här normalt? Hur ofta äter ni ute?
-
Jämställdhetens baksida
Precis som alla andra såg jag Uppdrag Gransknings inslag om näthat mot kvinnor igår, och det gjorde mig ganska matt.
Det är på något sätt lite surrealistiskt att sitta i ett land vars jämställdhetspolitik inte har utvecklats nämvärt sen 50-talet, och betrakta Sverige och dess debattklimat utifrån. Därför att det är världens mest jämställda land, och därför att detta banar väg för en rad nya problem.
Någon av kvinnorna i programmet konstaterade att det i regel inte är män i maktposition som näthatar kvinnor. Istället är det patriarkatets stora förlorare – de vita medelålders män som inte har fått smaka på de privilegier de fått höra att de har rätt till, typ ensamstående pappor som förlorat vårdnaden över sina barn – som sitter och spyr ur sig hat skyddade bakom datorskärmens anonymitet.
Jag har full förståelse för att dessa män känner sig maktlösa, och jag förstår faktiskt också att det ligger nära till hands att skylla sina problem på feminismen. Alla dessa kvinnor som plötsligt kommer och ska ha samma rättigheter som män – de får väl tåla lite gamla hederliga våldtäktshot liksom.
USA är ett splittrat land med många problem, men jag har aldrig hört strukturellt näthat nämnas som ett nationellt bekymmer eller ens ett existerande problem här. Och jag tror helt ärligt att detta beror på att USA inte är ett jämställt land för fem öre. Männen sitter ohotade på sina maktpositioner och kvinnorna stannar hemma och tar hand om barnen och allt är frid och fröjd. Typ.
Så är det inte i Sverige. Där förs debatten dagligen på flera nivåer. Där har de män (och kvinnor) som förespråkar patriarkat och normativa könsroller faktiskt anledning till oro. Det är enormt skrämmande att det inte går att som kvinna göra sin röst hörd utan att få ta emot dödshot och sexuella trakasserier. Men den typen av härskartekniker genomsyras samtidigt av desperation – som en sista utväg i brist på faktisk argumentation.
Och jag tror på fullaste allvar att det ursinniga näthatet mot kvinnor, och det faktum att det nu uppmärksammas utanför bloggarnas kommentarsfält, är ett tecken på att något håller på att förändras till det bättre – även om vägen dit är en snårig labyrint kantad av foliehattar, Flashbacktroll, SD-anhängare och antifeminister som skriker “hora”.
-
Några tankar om förhållanden
Alltså, det här med att jag numera har en pojkvän, det är en ganska big deal för mig. Jag är liksom inte en sån som går och blir ihop med folk hur som helst, snarare tvärtom. Jag har bara haft två förhållanden tidigare och när de avslutades var jag båda gångerna mest lättad över att få vara singel igen. Alla som känner mig väl vet att jag inte är “förhållandetypen”, jag värderar i regel min frihet för högt för att binda mig vid en annan person. Dessutom är det extremt sällsynt att jag gillar någon tillräckligt mycket för att det ska vara värt ansträngningen.
Jag har aldrig förstått mig på folk som är serial monogamists, det vill säga konstant går från ett förhållande till ett annat. Jag har kanske för höga krav, men om jag ska ge upp min frihet (eller ja, jag överdriver kanske lite, men ni fattar) för någon så MÅSTE jag känna att det är på riktigt och att vi inte bara är en i mängden för varandra. Det ska kännas i hela kroppen att vi är rätt för varandra, och gör det inte det (vilket det typ aldrig gör) låter jag hellre bli. Jag vet så himla många som bara nöjer sig med första bästa person som visar dem intresse, och det gör mig uppriktigt ledsen för deras skull.
Jag är verkligen ingen romantiker, jag tror inte nödvändigtvis att monogama förhållanden är det ultimata sättet att leva på, och för mig känns begreppet “själsfrände” sjukt orealistiskt – liksom, vad är oddsen för att man ska träffa sin enda själsfrände bland en befolkning på 7 miljarder människor?
Med detta sagt är det så himla värt att som cynisk kärleksagnostiker träffa någon som känner precis likadant. Och att vi efter bara en knapp månad tillsammans har kommit längre i vår relation rent emotionellt än jag gjorde i något av mina andra förhållanden under de 2-2½ åren de varade. Då känns det lite som att det är på riktigt.
Igår var vi ute med ett helt gäng av mina vänner, och M berättade efteråt att en av mina killkompisar hade sagt något till honom om att det krävs en väldigt speciell kille för att få mig att ge upp mitt eremitliv. Och att M då hade svarat att det krävs en väldigt speciell tjej för att få honom att ge upp sitt. Ganska fint ändå.
Extra plus för att min katt ÄLSKAR honom. Det brukar vara ett bra tecken. -
Brrr, it’s cold in here
Jag vet inte riktigt vad som har tagit åt San Diego-vädret den här vintern, det har blivit så sjukt kallt. Idag ska tydligen vara den kallaste dagen på 6 år. Just nu är klockan halv 10 på morgonen och det är bara några ynka plusgrader ute. Det kanske inte låter så kallt om man jämför med, ja, säg Sverige, men skillnaden är att kaliforniska hus inte är byggda för kallt väder, det finns liksom ingen isolering. Så just nu sitter jag helt påbyltad framför en värmefläkt och försöker låta bli att frysa ihjäl. Så här kallt har det inte varit en enda gång under mina 5 vintrar i San Diego.
Om en liten stund ska jag iväg på en bilshow. Hade egentligen tänkt ta motorcykeln dit, men det känns som en rätt dålig idé. Dessutom vet jag inte vad jag ska ha på mig eftersom shorts och linne – min standardoutfit på bilshower – känns ganska uteslutet i den här kylan.
Just nu är det lite som när det regnar i södra Kalifornien och hela samhället stannar upp eftersom ingen riktigt fattar vad som händer. Samma sak med kyla, det är ett ganska främmande koncept till och med för mig, jag hann liksom aldrig riktigt vänja mig vid kallt väder ens under mina 21 år i Sverige.
-
Tack ska ni ha
Idag är det Thanksgiving i USA. Det känns ju lagom fräscht att fira en religiös högtid med kolonialistiska rötter, som i modern tappning går ut på att vräka i sig så mycket mat det går under så kort tid som möjligt. Och som dessutom följs av Black Friday, den största konsumtionsdagen på hela året. Det här med att folk på torsdagen är tacksamma för vad de har, och på fredagen går ut och fullkomligt vältrar sig i materiella inköp – jag vet inte, det äcklar mig lite.
Men å andra sidan har jag 5 dagars ledigt den här veckan, och det får man ju lov att vara tacksam över.
