-
Rosa fluff + bloggtorka
På senaste tiden har jag känt mig så himla harmonisk. Kanske beror det på att jag har slutat ta p-piller och alltså inte proppar mig full med hormoner längre. Men antagligen beror det mer på att livet i allmänhet bara är ganska gött just nu.
Jag har en helt amazing kille, två söta katter, en utmanande och givande karriär, meningsfulla relationer med vänner. Det är nästan sommar och så varmt att jag kan köra motorcykel till jobbet på tidiga morgnar utan att frysa. En gång i veckan får jag rida och umgås med hästar, och sen köra hem längs med Stilla havet precis innan solen går ner. Jag bor i en stad där det öppnar ett nytt fantastiskt ölbryggeri ungefär en gång i veckan. Min kalender är så fullbokad med roliga grejer att jag knappt har tid att bara slappna av, och det är helt okej. Jag är involverad i flera spännande projekt just nu, varav ett förhoppningsvis kan hjälpa till att rädda liv (!).
Så, ja. Bortsett från att jag har ont i axlar och handled typ jämt så är livet liksom inte så tokigt just nu.
Poängen med detta inlägg var dock inte att vältra mig i rosa fluff, utan snarare att ursäkta det dåliga bloggandet. Det brukar bli så att ju bättre jag mår, desto sämre är jag på att blogga. Men har ni något särskilt ni vill läsa om får ni hemskt gärna säga till!
-
Ninja 6 år!
Idag fyller min katt Ninja 6 år. Det här är några av Ninjas favoritaktiviteter:
1. Att ta sig in i min garderob så att hon kan sprida ut alla mina underkläder över golvet och dra ner allt som ligger på hyllor och skapa allmänt garderobskaos. Och sen lägga sig och sova ovanpå mina pyjamasar på översta hyllan.
2. Att klösa på min soffa medan hon stirrar mig rakt i ögonen och inväntar en reaktion.
3. Att stjäla alla mina hårsnoddar och gömma dem på okänt ställe, alternativt lägga dem i sin vattenskål.
4. Att försöka rymma genom köksdörren varje gång jag tar ut soporna.
5. Att sitta en centimeter från mitt ansikte när jag äter och försöka slicka på maten.
6. Att utöva grupptryck på min andra katt så att hon också börjar bete sig som en vilde.
7. Att vara så jäkla kelig att jag bortser från all terror och ändå älskar henne villkorslöst (se bildbevis ovan).
Grattis på födelsedagen Ninja!
-
Jag och en bil
Här står jag helt casual med en öl i handen och poserar framför en av de finaste bilarna jag någonsin sett – Pauls kompis Jesses 1959 Chevrolet El Camino. DRÖMBIL!
-
Partyspindlar for the win
I söndags bestämde vi oss för att fira Pauls födelsedag lite extra genom att skaffa oss matchande födelsedagstatueringar. Det var jag och Paul och hans lillebror Brian och min kompis Jess (som även råkar vara Brians flickvän). Motivet fick bli inspirerat av det här presentpappret från IKEA som jag hade slagit in Pauls presenter i. Det hade en massa knäppa djur att välja mellan, men vi gillade partyspindeln bäst. Vår tatuerare Shannon ritade dock upp en egen variant. Så här fint/knäppt blev det:
Min är den med orange hatt. Alla sitter på armen utom min som sitter på benet, eftersom jag har slut på utrymme på armarna. Typiskt. Men fint ändå!
-
Pauls födelsedag hurra hurra!
I söndags fyllde alltså min kille 35. Jag tror att jag har nämnt tidigare att han inte är en sån som direkt bryr sig om födelsedagar, och speciellt inte sin egen. Men eftersom jag älskar födelsedagar hade jag gett mig den på att få honom att ändra åsikt och börja se fram emot dem i framtiden.
Så i lördags bjöd jag in ungefär alla vi gillar på en stor fest. Paul trodde inte att någon skulle dyka upp, men vi hade fullt hus hela kvällen, från klockan 16 till 3 på morgonen. SÅ himla mycket bra folk! Det var släkt, vänner, kollegor och bekanta. Och alla granntanterna kom över också, med ballonger och snacks och 6-pack.
Söndag morgon vaknade vi sent och var ganska slitna. Jag åkte hem till mig med ursäkten att jag behövde släppa in min städerska (vilket i och för sig var sant) men egentligen skulle jag hämta presenter och annat födelsedagsaktigt. Så när Paul stod i duschen smet jag in igen och hängde upp ballonger och dekorationer och dukade upp muffins (Pauls favorit) och croissanter (min favorit) och paket. Pauls lillebror/roomie plus flickvän var också där, så när födelsedagsbarnet kom ut ur badrummet stod vi där och sjöng Happy birthday. Det var så fint att se hans ansiktsuttryck för han blev så rörd och överväldigad.
Sen hade vi en så himla bra dag tillsammans, vårt lilla järngäng på fyra pers plus fler vänner och familjemedlemmar som vi sprang in i under dagen. Och Paul sa flera gånger att det var en av de bästa helgerna någonsin, och kanske hans hittills bästa födelsedag. Igår var han helt deprimerad för att helgen var slut. Så att få min kille att ändra åsikt om födelsedagar? Check!
-
En sån dag
Ni vet en sån dag då du kommer in på jobbet klockan 7:30 och ingenting fungerar? Datormusen går bara att röra åt vänster, företagets hemsida (som du ansvarar för) är nere och det går inte att logga in, det är svinkallt inne på ditt kontor, och du kommer inte åt den gemensamma servern? Och så ska det tydligen regna?
En sån dag är det.
-
Snabbis från helgen som gick
Paul fyllde 35 igår, och det var fullt ös hela helgen. Jag övervägde att ringa och sjukanmäla mig imorse när jag vaknade för att jag var så utmattad, men det gjorde jag inte pga ansvarsfull vuxen. Jag har en massa bilder i kameran som jag nog lägger upp så fort jag orkar gå igenom och redigera, men under tiden kan jag bjussa på en av få mobilbilder från helgen.
Vi hade stor födelsedagsfest i lördags så igår var vi ganska bakis och gick och tog en återställare med Pauls bröder och deras fruar/flickvänner. Jag köpte en gammal bikermössa som jag hittade i en vintagebutik och blev kär i, och sen gick vi och spontantatuerade oss. Men mer om detta när jag inte är alldeles för trött för att formulera ordentliga meningar.
-
Wild i verkliga livet
Har ni sett filmen Wild? Jag såg den på planet på väg hem från Peru förra månaden och det var en sån där film som fastnade. Det är en filmatisering av boken med samma namn av Cheryl Strayed, som ensam vandrade hela Pacific Crest Trail 1995.
Sen jag såg filmen har jag blivit sjukt fascinerad av Pacific Crest Trail. Hela vandringen är 4265 kilometer lång och går från San Diego, precis vid Mexikanska gränsen, hela vägen upp till Kanada. Det är tydligen flera tusen personer om året som vandrar hela eller delar av den vägen, och gör man hela tar det ofta över 5 månader från början till slut. Ett knappt halvår av att bara gå och gå och gå, varje dag.
Jag har tidigare inte känt någon som har gjort detta och inte riktigt förstått lockelsen i det. Jag är för otålig för att vandra, det går för långsamt. Men igår började två personer jag känner den här vandringen. En kille som jag spelade i samma band som för en massa år sen och hans tjej samt deras hund ska alltså gå hela PCT de närmsta månaderna. Jag har följt deras förberedelser på Facebook och i deras blogg och det är så himla intressant.
Allt från hur man packar mat och dryck som ska räcka i ett halvår, till hur man tar hand om till exempel skräp och avföring enligt Leave no Trace-principen.
Det här med att säga upp sig, sälja allt man äger, och sen ge sig ut och vandra över en halv kontinent det närmaste halvåret? Sjukt fascinerande!
-
Inte en lugn stund
Mitt schema för de närmaste månaderna (!) är så himla fullspäckat, jag har knappt en ledig dag förrän i juli. Under veckorna är det – förutom jobb – en himla massa läkarbesök, sjukgymnastik och akupunktur, plus ridlektioner och jobbfester och bygga chopper och hinna umgås med min kille. På helgerna är det födelsedagsfest för Paul, camping i Joshua Tree, Punk Rock Bowling i Vegas, El Diablo Run i Mexiko, knytkalas, spelningar, motorcykelträffar, plåtningar, och jag vet inte vad. Och någonstans mitt i allt detta kommer jag antagligen att flytta också.
Det mest är kul och självvalt, men ändå. När jag kollar min kalender blir jag helt stressad av att jag måste infinna mig någonstans på ett speciellt klockslag nästan varje dag. Ibland flera olika ställen på samma dag. Men när det väl är dags känns det inte så jobbigt ändå. Snarare trivs jag rätt bra så här, utan en lugn stund.
-
Häst är bäst ingen protest
På väg till min ridlektion igår fick jag såna flashbacks till när jag som 10-14-åring cyklade till stallet varje vecka efter skolan, i ridbyxor och ridstövlar, och kände mig som en sån himla nörd. Jag fick så mycket skit från alla coola killar i skolan för att jag var hästtjej (dock inte i närheten av hur mycket skit jag fick när jag blev punkare, ha). Igår tog jag min motorcykel till stallet i ridbyxor och ridstövlar och kände mig som 12 år igen.
Numera har jag dock facit i hand och vet detta: att vara hästtjej är kanske det coolaste som finns. Det är så jäkla starkt och modigt att som liten tjej hantera en 500-kilos häst. Det krävs självförtroende, ansvar, respekt för hästen, fysisk styrka, oräddhet, fokus, konsekvenstänk, ledaregenskaper. Jämför detta med att springa runt och sparka på en boll, till exempel.
Jag älskar att rida, men det är samtidigt något av det läskigaste jag vet. Att köra motorcykel eller hoppa bungyjump är rena barnleken i jämförelse.
