-
Babes Ride Out 3, del I
Helgen som gick var så fantastisk att jag inte ens vet var jag ska börja eller hur jag ska kunna ge den en rättvis beskrivning. Jag var alltså på Babes Ride Out, en motorcykelträff mitt ute i öknen i Joshua Tree bara för tjejer. Jag har varit med sen första året, då var vi 50 pers. Andra året hade det växt till omkring 500. Det här året såldes över 1200 biljetter, vilket gör Babes Ride Out till den överlägset största motorcykelsammankomsten för kvinnor i hela VÄRLDEN.
Medan jag redigerar alla hundratals bilder jag tog och filar på en lämplig beskrivning så kan jag i alla fall bjussa på den här lilla filmen som jag klippte ihop med hjälp av min GoPro. Älskar de här tjejerna, älskar Joshua Tree, älskar Babes Ride Out, och älskar min nya motorcykel helt omrimligt mycket.
(Musiken är No Looking Back med Mad Marge and the Stonecutters.)
-
Best of San Diego-festen
Men okej då, ett till inlägg när jag ändå håller på. I fredags ställde mitt jobb till med vår största årliga fest, nämligen the Best of San Diego Party. Paul jobbade så jag tog med min kompis Sarah som dejt.
Det fina med Best of San Diego är att när man väl är inne på festen så är det öppen bar och gratis mat som gäller, så vi gick runt i ett par timmar och åt och drack det bästa som den här stan har att erbjuda. Eller ja, i alla fall det vi kunde äta, eftersom jag är vegetarian och Sarah är vegan. Det blev nog i ärlighetens namn mest alkohol… Jag var ganska bakis dagen efter, men det får det väl vara värt. Jag är bakis kanske två gånger om året numera, vilket lustigt nog är ungefär lika ofta som jag använder klänning. Två flugor i en smäll på denna med andra ord!
Det fanns ett photobooth som tog tre bilder på raken, så vi försökte oss på kombinationen cute + silly + sexy. Vi är båda uppenbarligen helt värdelösa på att se sexiga ut. Men desto bättre på att spexa!
-
Det stora launchpartyt
Ni vet den där välgörenhetsorganisationen som jag är involverad i? Moto F.A.M. (Fundraising & Awareness Movement) heter den i alla fall, och i lördags hade vi vårt stora launchparty.
På bara 8 veckor har vi lyckats få till ett ganska ordentligt following av människor som tycker att det vi gör är bra och vill hjälpa till så gott de kan. Vi hade ett helt gäng fina voluntärer (ovan) som hjälpte till hela dagen, och över 50 företag och individer som hade donerat sjukt mycket bra grejer till vår stora utlottning. Över 300 personer kom på eventet, och på 4 timmar samlade vi in över 5000 dollar (omkring 45000 kronor) som kommer att gå oavkortat till att hjälpa folk som har varit involverade i motorcykelolyckor.*
Vi som är hjärnorna bakom den här organisationen fick kliva upp på scen och presentera oss och berätta lite om vad Moto F.A.M. är och vad vi vill åstadkomma. Jag kan inte komma på något som skrämmer mig mer än att tala inför folk (speciellt inför 300 stenhårda bikers) och jag har ingen aning om vad jag sa eftersom jag fick en temporär blackout av nervositeten. Men enligt Paul lät det bra i alla fall, han vet hur mycket jag hatar public speaking och hade varit rädd att jag skulle tappa det helt och börja babbla något nervöst på svenska haha. Tur att jag inte gjorde det.
Team Moto F.A.M. ♥ (Ni fattar at F.A.M. delvis står för Family, va? För så känns det ibland i det här motorcykelcommunityt, att vi är som en stor familj. Och vi vill hjälpa våra egna.)
Jag och Mallorie höll ställningarna i vårt booth, sålde t-shirts och lotter och tog emot donationer och sånt. (Jag har förresten klippt av mig håret igen, som ni kanske ser. Nu får det plats under motorcykelhjälmen.)
Så himla mycket folk hade kommit från alla möjliga platser för att supporta. Vi fick så mycket positiv respons och pratade med så många fantastiska människor, och jag var helt hög på livet i typ två dagar efteråt. Även om jag var så utmattad efteråt att jag stupade i säng och sov i 12 timmar så fort vi kom hem.
*Tänker att det kanske inte finns lika stort behov för en sån här organisation i Sverige, eftersom man inte riktigt riskerar att nekas vård pga bristande försäkring, eller att bli totalt bankrutt av alla vårdkostnader vare sig man har försäkring eller ej? Och det är i så fall bra, vårt end game är att inte behövas mer.
-
El Diablo Run 2015, dag 1-3
Jag har ju tjatat om våra motorcykeläventyr i Mexico ett tag, så nu tänkte jag äntligen få upp lite bilder. El Diablo Run är alltså en 5-dagars motorcykelcampingtur som börjar i södra Kalifornien och går genom Baja California från San Felipe till Ensenada och sen tillbaka till USA igen. Den här festivalen har rykte om sig att vara ganska extrem, och inget för the faint of heart… Men jag är ju rätt hardcore (haha, not) så jag tänkte att vi kör ba.
Resan började för vår del i San Diego, när vi mötte upp vårt gäng tidigt torsdag morgon för att köra de 40 milen ner till San Felipe. Vårt gäng bestod av mig och 8 snubbar, varav 3 var närmare 60 och hade kommit hela vägen ner från Washington state.
Vi fick stanna ganska många gånger och tanka, eftersom två personer i vårt gäng (varav en var min kille) hade pyttesmå bensintankar som bara rymde knappt 4 liter. Det kommer man inte så himla långt på, även om det ser coolt ut.
Här är en liten kort filmsnutt från ett av bensinstoppen. När man är mitt ute i ingenstans i den mexikanska öknen och det inte finns några bensinstationer i närheten får man stanna på sidan av motorvägen. Och har man tur passerar det ett helt gäng motorcyklister som också är på väg till El Diablo Run….
Väl framme i San Felipe såg det ut så här. Motorcyklar, strand och klarblå himmel så långt ögat kunde nå.
Det här lite det här jag menar med att EDR är “extremt”. Folk som kör motorcykel på stranden till exempel. Men ja, what happens in Mexico stays in Mexico... och hamnar på sociala medier dårå.
De som inte hade tur att få en sån där palapa satte upp tälten direkt på stranden. Vi hade hotellrum, vi känner oss lite för gamla för att sova på stranden när man kan ha en säng och rinnande vatten…
Killen på den här hojen hade kommit ända från Ungern!!! På en gammal chopper! Den har EU-plåtar, men det ser man kanske inte så tydligt här. Han hade alltså tagit en båt över någonstans och sen kört solo genom typ hela Sydamerika. DET är fan hardcore.
Vi hittade min kompis Stacy som hade med sig en hängmatta, och Paul provsatt hennes hoj.
De närmsta tre dagarna såg ut ungefär så här. Coco loco-drinkar och motorcyklar. På stranden i Mexico. I 40 graders värme. Kan tänka mig värre semestrar ändå.
Så var det dags för lekar också. Bikerlekar alltså. Som denna, ett så kallat co-ed slow race, som går ut på att en tjej med en kille bakpå hojen ska köra så långsamt som möjligt. Den som är sist med att sätta ner fötterna vinner!
Hittade lite San Diego-folk som stod och var fina.
Nästa “lek” hette Circle of Death. Den gick ut på att köra så snabbt som möjligt runt en stor sand lot… Inte helt lätt, och inte helt safe heller. Men det är ganska typiskt EDR. Ingen dog dock!
Här är en liten videosnutt på detta också:
Hittade en rosa enhörning.
Och så gick solen ner. Det fina med San Felipe är att det ligger på östkusten av Baja California, så solen går inte ner i havet som vi är vana vid i Kalifornien. Istället får man se världens finaste soluppgångar. Om man är vaken alltså. Vilket vi inte var…….
Tror att det här var sista kvällen i San Felipe. Våra kompisar hade hyrt en fiskebåt och varit ute och fiskat hela dagen, så de gjorde ceviche och grillade åt alla som ville komma förbi på kvällen. Jag åt quesadillas i vanlig ordning. Inte alltid helt lätt att vara vegetarian på såna här tillställningar. Jaja. Nästa dag bar det av till Ensenada, men det får bli ett annat inlägg.
-
Punk Rock Bowling 2015
Jag kom just på att jag inte har lagt upp några bilder från Punk Rock Bowling förra helgen, och det går ju inte för sig. Så ungefär så här såg det ut…
Paul och jag var framme i Las Vegas klockan 11:30. Där satte vi oss direkt i en taxi till hotellet Sam’s Town där själva bowlingturneringen äger rum. Min svenska kompis Diana bowlar varje år med Sailor Jerry-laget, så det är lite tradition att alla kommer dit och hejar. SÅ kul att träffa det här gänget, som jag i princip bara ser en gång om året och det är på PRB.
Efter bowlingen tog vi en öl i den märkliga djungelbaren på Sam’s Town.
Och lite senare en annan öl på en annan bar, den här gången på Fremont Street i downtown Vegas. Vi var för övrigt så trötta från att ha vaknat jääättetidigt på morgonen att vi däckade klockan 21. Men eftersom ett av mina favoritband, Beltones, skulle spela senare på kvällen så satte jag mobilen på ringning och klev upp och gick på punkspelning klockan 1 på natten. Sen tillbaka till hotellet för att sova lite mer.
Nästa dag var det poolpartydags! Dagens officiella poolparty ägde rum på Plaza Hotel, och det var helt packat med punkare i vanlig ordning. Och så Diana, Monica och jag.
Efter poolpartyt gjorde vi oss i ordning och promenerade bort till själva festivalen. Vi hade köpt biljetter till just den här kvällen för att se Turbonegro, Murder City Devils och Refused.
Refused! Det började regna på kvällen, men det gjorde inte så mycket. Så pepp att få se lite redig svensk hardcore, det var så sjukt bra. Nästa morgon klev vi upp 4:30 och körde tillbaka till San Diego igen. Och det var Punk Rock Bowling för den här gången!
-
Punksemester + motorcykelsemester = PEPP
Är så peppad på den kommande veckan, då det är tänkt att jag ska hinna med inte mindre än två minisemestrar. Först bär det alltså av till Vegas och Punk Rock Bowling tidigt imorgon bitti. Vi kommer hem på måndag, sen jobbar jag tisdag-onsdag, och på torsdag bär det av igen.
Då ska vi nämligen till Mexico och köra hoj, dricka öl, äta tacos och campa på stranden i fyra dagar tillsammans med ett par hundra andra personer på motorcykel. El Diablo Run heter själva eventet, och jag har velat åka på det ganska länge, men eftersom det brukar vara samma helg som Punk Rock Bowling har det inte blivit av tidigare. SÅ glad att jag hinner med båda i år!
Det blir kanske med andra ord lite glest med bloggandet här den närmsta veckan eller så. Här kommer i alla fall en bonusbild som Genevieve tog på mig i Joshua Tree för två helger sen.
-
Punk Rock Bowling-peppen!
Ni som har hängt med här ett tag vet hur mycket jag älskar festivalen Punk Rock Bowling i Las Vegas och hur mycket jag längtar efter den varje år. Det här året har jag dock knappt hunnit bli peppad för att det har varit så mycket annat, och jag insåg just att Punk Rock Bowling är den här helgen! [insert glad emoji med armarna uppsträckta]
Det blir mitt sjunde år i rad (!) på PRB, men det här blir första gången jag 1) bara åker två nätter istället för fyra eller fem, och 2) tar med mig en kille istället för att åka med mitt standard-tjejgäng. Det är så man vet att man har träffat THE ONE, va? Man vill ta med honom på Punk Rock Bowling?
Att vi bara åker två nätter är för övrigt för att vi sticker till Mexico och åker motorcykel nästan direkt efter att vi har kommit hem från Vegas. Det blir lite stressigt detta, men så värt!
Tänkte i alla fall bjussa på en liten bildspecial, om inte annat för att dra upp peppen en smula för mig själv. Så här kommer ett foto från varje år av Punk Rock Bowling, 2009-2014:
2009:
2010:
2011:
2012:
2013:
2014:
2015:
Stay tuned!
-
Pauls födelsedag hurra hurra!
I söndags fyllde alltså min kille 35. Jag tror att jag har nämnt tidigare att han inte är en sån som direkt bryr sig om födelsedagar, och speciellt inte sin egen. Men eftersom jag älskar födelsedagar hade jag gett mig den på att få honom att ändra åsikt och börja se fram emot dem i framtiden.
Så i lördags bjöd jag in ungefär alla vi gillar på en stor fest. Paul trodde inte att någon skulle dyka upp, men vi hade fullt hus hela kvällen, från klockan 16 till 3 på morgonen. SÅ himla mycket bra folk! Det var släkt, vänner, kollegor och bekanta. Och alla granntanterna kom över också, med ballonger och snacks och 6-pack.
Söndag morgon vaknade vi sent och var ganska slitna. Jag åkte hem till mig med ursäkten att jag behövde släppa in min städerska (vilket i och för sig var sant) men egentligen skulle jag hämta presenter och annat födelsedagsaktigt. Så när Paul stod i duschen smet jag in igen och hängde upp ballonger och dekorationer och dukade upp muffins (Pauls favorit) och croissanter (min favorit) och paket. Pauls lillebror/roomie plus flickvän var också där, så när födelsedagsbarnet kom ut ur badrummet stod vi där och sjöng Happy birthday. Det var så fint att se hans ansiktsuttryck för han blev så rörd och överväldigad.
Sen hade vi en så himla bra dag tillsammans, vårt lilla järngäng på fyra pers plus fler vänner och familjemedlemmar som vi sprang in i under dagen. Och Paul sa flera gånger att det var en av de bästa helgerna någonsin, och kanske hans hittills bästa födelsedag. Igår var han helt deprimerad för att helgen var slut. Så att få min kille att ändra åsikt om födelsedagar? Check!
-
Peru 3: Bröllopet!
I lördags var det äntligen dags för huvudanledningen till att vi var i Peru, nämligen min lillasyster Fridas bröllop. Jag och de andra brudtärnorna gjorde oss i ordning tillsammans med brudparet i deras hotellrum.
Älskar den här bilden jag tog på Fridas hår, medan hennes blivande make lugnar nerverna med en öl i bakgrunden.
Vi anlände till vigseln i en Buick från 1928. Så himla märkligt hur en så gammal amerikansk bil har hittat sin väg till landsbygden i södra Peru ju. Vi fick dessutom stanna vid sidan av vägen och vänta i någon timme på att folk skulle anlända, så att vi inte var först till vigseln trots att vi redan var ganska sena. Peruaner är tydligen inte världens bästa på att passa tider.
Efter lite om och men (ena vittnet hade inte kommit ännu, så vigseln fick avbrytas medan vi väntade i typ en halvtimme på att hon skulle behaga dyka upp) fick Frida äntligen gifta sig med sin Gerald. Det var så fint att det var väldigt svårt att hålla tårarna borta.
Lite slitna och blåslagna, men ganska snygga ändå!?
La familia ♥
Brudparet med nära vänner.
Här är bilen vi kom i. Så himla fin.
Jag och mamma!
Sen åts det mat och dansades tills sent på natten. Antar jag. Vårt plan hem gick klockan 6 nästa morgon så vi var tvungna att tacka för oss ganska tidigt. Men världens finaste bröllop! Kan knappt förstå att min lillasyster numera är en gift tvåbarnsmamma.
-
Ute i vimlet
Härom veckan ställde mitt jobb till med stor fest för att fira folk med nya spännande idéer i San Diego. The Big Ideas Party hette det, passande nog. Min redaktör höll i en superintressant paneldebatt med ett par intressanta personer. Bland annat en kvinna i chefsposition på Qualcomm, som har som strategi att varje gång hon blir befordrad se till att det är en kvinna som får ta över hennes gamla tjänst. Hon pratade också om ett tekniskt sommarläger de håller för 11-åriga flickor för att få fler tjejer intresserade av att utbilda sig till ingenjörer. Alltså, sånt här är ju så himla viktigt, och det känns på något sätt betryggande att ett så gigantiskt företag aktivt jobbar för att värva fler kvinnor.
Andra höjdpunkter på festen var i vanlig ordning en massa god mat och öppen bar. Och så hamnade vi på bild i vimlet också. Foton tagna av Eddie Garcia III, lånade från San Diego Magazine.
