-
Nyårsafton 2014
Paul var sjuk och jag skulle upp klockan 4 nästa morgon, så det här med att vara vakna till tolvslaget på nyårsafton var det liksom inte tal om. Istället bestämde vi oss för att fira svenskt nyår, dvs klockan 15 (= midnatt svensk tid). Jag dukade upp en liten plockmatsbuffé och hällde upp mousserande äppelcider (orka dricka alkohol mitt på dagen) i champagneglas, och på treslaget skålade vi och önskade varandra gott nytt år.
Det var ganska perfekt faktiskt. Ingen baksmälla, inget trängandes med en massa fulla idioter ute på krogen eller på en fest någonstans, inga futlösa försök att få tag på en taxi mitt i natten. Jag går verkligen mycket hellre och lägger mig klockan 22 än är vaken till efter midnatt. Betyder detta att jag börjar bli gammal?
Katten och killen gillar varandra. Så fint att hjärtat smälter!
-
Fullt påklädd i Easyriders
Ni vet Easyriders? Motorcykelmagasinet som har funnits sen 70-talet och kanske mest är känt för sina närmast porrliknande bilder på nakna brudar på motorcyklar? Jag upptäckte häromdagen att jag är med i senaste numret. Fullt påklädd dock. Och dessutom klippte de bort min motorcykel ur bilden, men det känns ju egentligen ganska logiskt. Hur skulle det se ut egentligen om Easyriders började publicera bilder på tjejer som faktiskt KÖR SIN EGEN motorcykel, inte bara sitter inoljade och topless på någon annans.
Jaja. End of rant. Här är bilden.
-
Livet är en fest
En ganska rolig grej med mitt jobb är att alla här verkligen gillar partyn, och att anordna allt från födelsedagsfiranden och after work till stora fester där alla i San Diego är bjudna. Alla på kontoret har en birthday buddy, och när den personen fyller år har man som uppgift att fixa kalas för dem i konferensrummet. Vi har en social club som planerar roliga after work-happenings. Och häromdagen fick alla champagne innan lunch för att fira att en av våra redaktörer ska gifta sig. Dessutom finns det gratis popcorn på kontoret, varje dag. Bästa grejen ever.
I alla fall. Varje månad har vi också ett stort party på något speciellt tema. För ett par veckor sen var det Best of San Diego, som är en av den här stans största årliga fester, anordnad av San Diego Magazine. Eftersom jag jobbar där fick jag gratisbiljetter, så jag och min kille (tänkte skriva ”min nya kille” men vi har faktiskt varit tillsammans i snart ett halvår, jag har bara varit sämst på att blogga om det) tog på oss hela och rena kläder och drog dit. En hel kväll med gratis drinkar och mat från de bästa restaurangerna, barerna och bryggerierna i San Diego. Inte så illa. Så här såg vi ut:
-
Punksemester 2014
Det är mycket nu. Jobbar heltid på dagarna, kör frilansgig på kvällarna, försöker hinna med att typ umgås med vänner, träna, läsa böcker och äta mat mellan varven också. Plus att min handled fortfarande är stukad, så allt går långsammare än vanligt.
Med tanke på detta är det kanske inte så konstigt att jag inte har hunnit skriva de 100 obligatoriska peppblogginläggen inför Punk Rock Bowling som jag annars brukar göra så här års. Men nu i helgen bär det i alla fall av till Vegas igen, för mitt sjätte år på raken (!) på världens bästa punkfestival.
I år är jag extra peppad eftersom mina TVÅ favoritband i hela världen – Against Me! och Leftover Crack – spelar. På samma kväll, på samma scen, precis efter varandra. Det är tveksamt om jag överlever detta – har en känsla av att jag kanske eventuellt imploderar av all awesomeness. Men i så fall dör jag åtminstone lycklig.
-
Cinco de Drinko
Min mamma är här och hälsar på. Och det är ju väldigt trevligt, förutom att hon tydligen har dåligt inflytande på mig. I fredags när vi var ute och åt drack jag nämligen min första öl på nästan fyra månader. Det var visserligen en svingod belgisk extra pale ale från en av San Diegos bästa ölbarer, så jag ångrar ingenting. Men sen drack jag en Corona två dagar senare också. Det här börjar ju gå utför.
-
Honky Tonkin’ i Nashville
Jag och Jess var i Nashville i helgen, för att hälsa på vår kompis Jay. Han äger en tatueringsstudio med en tillhörande ganska rymlig lägenhet, så vi fick både bo och bli tatuerade helt gratis, score!
Den amerikanska södern är ett ganska märkligt ställe, väldigt kristet och segregerat och med en helt annan attityd än i Kalifornien. Ett exempel är matkulturen. Vi var på en restaurang för att äta middag första kvällen när vi precis hade kommit till Nashville. Jag beställde en sallad, och servitrisen frågade vilken sorts dressing jag ville ha. När jag sa “balsamic” stirrade hon bara på mig, så jag försökte med “vinegrette” istället – fortfarande ingen respons. När jag då frågade efter “oil and vinegar” gick det i alla fall upp ett litet ljus och hon svarade “we have Italian?” Eh men ja, det är bättre än Ranch i alla fall. Sen kom “salladen”, som bestod av en skål med isbergssallat, riven ost och bacon. Ha! Eftersom jag inte äter kött skickade jag tillbaka den och fick in en ny skål med bara isberg och ost. Ganska talande för min matupplevelse hela helgen, sallad utan bacon och dressing utan en miljon kalorier är visst unheard of i stora delar av det här landet. Jag har aldrig tidigare känt mig så kalifornisk, och då är jag inte ens från Kalifornien.
Vi började resan tidigt lördag morse. När vi mellanlandade i Salt Lake City, Utah, var klockan bara typ 9 på morgonen, men vi tyckte ändå att en semesterfrukostöl var på sin plats.
Jay hämtade upp oss på flygplatsen och körde runt oss till ett par barer i downtown där vi lyssnade på bluegrass och drack lokal öl. Sen åkte vi tillbaka till Jays studio. Där fanns det till vår stora lycka en mechanical bull, med sadel och allt. Samt en amerikansk flagga, såklart.
Sen åkte vi till ett stort garage där Jays bikerkompisar hade födelsedagsfest. Det var kallt som tusan, men kul ändå. Efter bikerfesten gick vi på en rockabillyspelning. Jag hade bara mobilkameran med mig och tog nästan inga bilder. På spelningen sprang jag i alla fall in i tre blonda systrar från Stockholm som precis hade flyttat till Nashville. De fick komma upp på scenen när bandet hade spelat och sjunga en gammal svensk dryckesvisa, i kanon och stämmor och hela köret. Det var fint men lite knäppt.
Runt 4 på morgonen eller så tyckte vi att det var en bra idé att tatuera varandra. Jay, som är tatuerare, gjorde Nashvilletatueringar på mig och Jess. Han har gjort exakt samma tatuering på typ 10 pers tidigare, så nu hoppas vi på att någon gång i livet springa in i någon med samma motiv. Sen insisterade Jay på att jag och Jess skulle tatuera våra namn på hans ben. Det var kul och lite läskigt, och antagligen inte speciellt skönt. Men riktiga mästerverk blev det i alla fall!
Nästa dag åkte vi runt ganska länge och letade efter ett frukostställe som hade något annat än bacon och ägg på menyn, mest för min skull. Vi hamnade i hipsterkvarteren i östra Nashville, eftersom hipsters gillar samma sorts mat som jag – veganskt, ekologiskt och närodlat, typ. Där hittade vi även den här fina väggmålningen.
Sen kom Peter Keys som spelar keyboard i Lynyrd Skynyrd (!!!!!!!!!!!!!!) förbi och ville bli tatuerad. Vi var lite lätt starstuck, men han var hur cool som helst.
Jag och Jess tog en promenad genom kyrkogården som ligger precis bredvid Jays studio. Där hittade vi till exempel en gravsten över “the first white child born in Nashville”. Södern, alltså.
Senare på kvällen var det dags för huvudanledningen till att vi befann oss i Nashville just den här helgen – nämligen för att se Against Me! Eller ja, det var väl egentligen mest min anledning, det är mitt favoritband och jag stod längst fram och skrek mig hes hela spelningen medan Jess och Jay spelade biljard i rummet bredvid.
Tredje dagen körde jag och Jay en bikertatuering på mitt ben på morgonen medan Jess fortfarande sov. Och det var typ allt vi hann med den här resan, sen var det dags att åka hem igen. Trots att jag har invändningar mot mycket i södern är Nashville en så himla fin stad med världens bästa musikkultur. Så vi kommer nog tillbaka snart, så fort det blir lite varmare ute.
-
Mooneyes 2013
Det är vinter i Kalifornien nu, den kallaste sen jag flyttade hit. På årets kanske kallaste dag tyckte vi att det var en bra idé att åka upp till bilträffen Mooneyes i Irwindale öster om Los Angeles. Det var mitt och Lisas fjärde år i rad på Mooneyes tillsammans så vi kunde ju inte bryta traditionen, trots att det spöregnade när vi åkte från San Diego vid 9-tiden på morgonen.
Väl framme i Irwindale satt vi i bilen och drack Bud Light Lime i kanske två timmar tills det slutade regna. Då gick vi runt och tittade på bilar och drack ytterligare ett par BLLs för att hålla oss varma.
Det var jag, Jess, Lisa och Lisas kille Nino, som mest fick agera fotograf.
Jess fick en liten joyride i den här snubbens hotrod.
Massa fina bilar. Den med “Satan is real” på sidan var nog min favorit.
Hittade ett par fina shovelheads också.
Tyckte lite synd om den här bilen som inte passade in, så den fick hamna på bild också.
Mina bästa brudar.
Lite burnouts på parkeringen.
Lagom till solnedgången packade vi in oss i Lisas bil igen och körde norrut mot Ventura för fler äventyr. Men det får bli ett annat inlägg.
-
Escape to Hazzard County
Ända sen jag köpte min nya hoj så lever och andas jag motorcyklar, och det är nog lite anledningen till att jag har blivit så himla dålig på att blogga på sistone. Har liksom en känsla av att ni inte är så intresserade av att höra mig tjata om motorcyklar dagarna i ända. Men jag vill ändå dela med av mina äventyr från förra helgen.
I lördags var det dags för en biker-hillbilly-campingfest som går under namnet Escape to Hazzard County. 500 bikers samlas på en gigantisk campingplats uppe i bergen norr om Santa Barbara och dricker moonshine och festar hela natten, är väl bästa sättet att sammanfatta det på. Jag åkte upp med mina kompisar Fred, Randy och Matthew. Vi möttes hemma hos mig klockan 7 på morgonen eftersom vi hade dryga 40 mil framför oss.
Ganska många timmar senare var vi äntligen framme i Hazzard County. Vi parkerade hojarna och satte upp tälten. Biljetterna till eventet kostade 45 dollar, och i det ingick all mat och alkohol samt en massa gratisgrejer, plus att alla som checkade in fick en halvflaska Sailor Jerry-rom att festa till det med. Livsfarliga grejer.
Min ena boot gick sönder efter ungefär en timme på campingen. Hela sulan lossnade, så jag fick tejpa ihop den. Kändes ändå ganska passande på något sätt.
De hade byggt en bar av höbalar i äkta hillbillyanda.
Mycket skägg och denim på den här tillställningen. Korvfest deluxe.
Jag körde stenhårt på looken cowboyhatt, pälsväst och tejpade boots. Här med Matthew och Fred.
Scenen där kvällens band skulle spela.
Medan solen gick ner började hillbillyspelen. Här tävlar folk till exempel i precisionssporten “springa med en höbal”.
Sen blev det mörkt och svinkallt. Alltså, svinkallt på riktigt. När jag gick och la mig i tältet klockan 3 på morgonen var det nollgradigt. Trodde på riktigt att jag skulle frysa ihjäl, trots megavarm sovsäck, filt och ett gäng värmealstrande små påsar som jag slängde ner i sovsäcken. Det här med att campa i november alltså…
Sen tog jag inga fler bilder, så jag lånar denna från Randy (till vänster) på mitt lilla crew. Det var en ganska hård hemresa nästa dag – sammanlagt 80 mil på motorcykel, efter öppen bar och max tre timmars sömn. Men det får det vara värt. Såna här fester händer ungefär once in a lifetime.
-
När man mår som man förtjänar
I måndags fyllde jag år. Det firade vi i lördags med stort Halloween- och födelsedagskalas hemma hos Laura. Jag som nästan aldrig dricker mer än kanske två öl åt gången numera slog på stort och minns bara ungefär halva kvällen. Dock minns jag:
– att alla mina vänner var där
– att jag spelade pingis i full utklädnad med ett gäng frat boys i typ två timmar – de spelade egentligen beer pong men eftersom det var min födelsedag gick de med på att spela vanlig pingis ett tag
– att jag smet in på en fest där jag inte kände någon för att de hade en sån där uppblåsbar hoppborg och att det var det bästa någonsin
– att vi byggde en mänsklig pyramid och att jag var högst upp
– att jag drack tequila för första gången sen 2007 (eller det minns jag inte alls, men det är nog tequilans fel)
– att jag var helt ohämmat lycklig en hel kvällSen var jag helt vidrigt bakfull i två dagar och man skulle kanske kunna tro att jag fyllde 17 och inte 27. Det är nog tur ibland att man bara fyller år en gång om året.
-
We’re on our way, living for today
Den här helgen var det dags för Babes in Borrego, som jag har skrivit om tidigare, och det var något av det bästa jag nånsin har varit med om. Tillsammans med 50 (!) andra tjejer på hoj körde vi två timmar rakt ut i öknen – upp och ner för milsvida slingriga bergsvägar och flera kilometer off road på rena sanddyner – till en helt öde ökenplätt med hårt packad mark perfekt för att campa på. Några bilar hängde också på med ved, alkohol och campingutrustning, så totalt var vi nog runt 70 tjejer, de flesta mellan 25 och 35 men flera både yngre och äldre.
Oavsett vad folk (snubbar) säger så är motorcykelkulturen extremt mansdominerad och ganska misogyn. Kvinnor figurerar i regel mest i bakgrunden, som accessoarer eller kuttersmycken att visa upp bakpå hojen. Därför är det så extremt inspirerande att träffa andra tjejer som kör hoj – inte för att deras killar har fått dem intresserade, utan på grund av en genuin kärlek till motorcyklar.
Första stoppet efter att alla hade mötts upp. Det var folk med som kört i 20 år och folk som kört i 2 månader, så vissa körde betydligt snabbare än andra.
Andra stoppet – mat och drinkar på den enda baren i Borrego Springs. Vi fullkomligt tog över stället, och när vi var på väg därifrån stod typ hela lokalbefolkningen och filmade och tog kort. Antar att det inte är varje dag det kommer 50 bikerbrudar och hälsar på.
Framme! Nästan alla körde ett ärevarv runt hela stället för att fira.
En hyfsad samling. Mest Harleys, men även en och annan Honda, Yamaha, Triumph och Ducati.
Sätta upp partytält och lägereld. Två hundar fick följa med också.
Mitt pyttelilla tält hade jag hittat superbilligt på Walmart. Det var visserligen för barn, men jag sov på diagonalen så jag fick (typ) plats i alla fall.
När tälten var uppsatta och den första ölen urdrucken utbröt spontan dragracing på ökenmarken och det visade sig vara perfekt underlag för att köra jättesnabbt på.
Jag tog ganska många varv på min hyrda Sportster – det är en helt obeskrivlig frihetskänsla i att kunna köra hur snabbt man vill på helt platt mark utan hastighetsbegränsningar eller farliga bilar i vägen.
Den här tjejen hade kommit ända från New York för att vara med på festligheterna.
Någon hade kommit på den briljanta idén att ha med sig en bar.
Sen satt vi runt lägerelden halva natten och drack öl och skaffade nya vänner för livet och njöt av det sjukt befriande i att inte ha en massa snubbar omkring oss för en gångs skull. Klockan 5:30 gick solen upp bakom bergen och det var nog ingen som fick mer än ett par timmars sömn. Men så himla värt.
Nästa dag hade alla på sig sina nya Babes in Borrego-linnen, specialtillverkade bara för det här tillfället. Här Jess och jag.
Älskar den här Sportstern och att dess ägare fick med sig både extradäck och gitarr på den.
En liten skorpion hade gömt sig under någons hjälm.
Mer köra-snabbt-i-öknen, som uppvärmning för den långa hemfärden.
Så himla fint här ute i ingenstans. Jag filmade lite också, här är en video från första kvällen:
Och det var den helgen det. Nu är jag redan peppad på nästa år. Kolla hashtaggen #babesinborrego på Instagram för typ en miljon bilder till.