-
Dagens kontor
Jag är förkyld så har jobbat hemifrån idag, närmare bestämt i Pauls vardagsrum. Det var ju egentligen ganska bra tajming eftersom det var Cocos första dag i sitt nya hem, och hon verkar ha en del separationsångest så jag ville inte lämna henne ensam. Så fort någon lämnar huset, även om det bara är för att slänga soporna eller åka och handla, så sitter hon vid dörren och gnyr hjärtskärande. Jag tänker att det nog beror på att hon har blivit lämnad av människor förut, människor som har gått ut och sen aldrig mer kommit tillbaka. Så nu ska vi bara vänja henne vid tanken på att vi alltid, alltid kommer tillbaka.
Jag satt på soffan och jobbade med en laptop i knät och hunden låg bredvid nästan hela dagen. Den här damen är extremt kärleksfull och väluppfostrad, hon lyssnar på kommandon och går i koppel utan att dra. Dessutom är hon lugn både runt små barn och andra hundar. Så himla sjukt att hennes förra ägare inte ville ha henne längre. På hundhemmet sa de att de hade lyckats spåra Cocos förra familj genom hennes microchip, men att de hade sagt nej till att ta tillbaka henne. Själv funderar jag på att ta reda på deras adress och börja skicka hundbajsleveranser dit å det snaraste. Hon är en stor hund så det blir nog liksom rätt mycket av den varan. Förstår inte vad det är för jävla fel på människor.
Nu sitter jag i alla fall hemma hos mig med två varma katter på fötterna. Så mycket kärlek på två olika håll idag. Förhoppningsvis kan vi få ihop det hela till en ordentlig storfamilj ganska snart.
-
Ett nytt hem
Livet, hörrni. Så himla magiskt ibland.
Jag följer en massa djurhem på Facebook, och så gott som varje dag är mitt feed fullt av bilder på hemlösa hundar och katter som letar efter nya furever homes i San Diego. I vanliga fall scrollar jag bara förbi–annars finns risken att jag adopterar varenda en, och det har jag varken plats, tid, pengar eller hjärterum till.
Men igår var det en bild som fastnade. Coco, en 10-årig fårhund- och boxermix, hade blivit övergiven av sina ägare och hittades vandrande runt på gatorna för över en månad sen. Som en äldre dam som förmodligen tillbringat hela sitt långa liv som en del av en familj var det extra svårt att behöva sitta hela dagarna i en bur i ett rum fullt av andra hundar, på ett hem där det går 12 anställda på 200 hundar och ingen har tid att ge den kärlek och omsorg som varje hund behöver.
I Cocos beskrivning stod det att hon grät och skakade i hela kroppen varje gång hon blev instängd i buren på hundhemmet. Och eftersom alla vill adoptera gulliga små valpar och inte äldre gråhåriga tanter (vilket förmodligen är anledningen till att hon blev övergiven av sina tidigare ägare) så såg det mörkt ut för henne.
Den här beskrivningen gick rakt in i hjärtat på mig. Jag kunde liksom inte sluta tänka på stackars Coco alldeles ensam och rädd i den där buren. Så jag visade hennes bilder för min kille, och vi insåg båda två att vi inte hade mycket val.
Så idag åkte vi ner till hundhemmet för att hälsa på Coco. Det var egentligen bara tänkt som en artighetsvisit, men hon visade sig vara den snällaste, lugnaste och keligaste 40-kiloshunden någonsin, och helt plötsligt hade vi adopterat henne.
Hon får bo hos Paul för tillfället, eftersom vi inte bor tillsammans ännu (vilket dock mest är av logistiska skäl, som förhoppningsvis löser sig snart) och eftersom vi inte är helt säkra på hur varken hunden eller mina katter kommer att reagera på varandra. Men jag tänker att det nog går att lära även gamla hundar att sitta, så att säga.
Nu ligger hon på en filt i vardagsrummet och snarkar högt. Det har nog varit en ganska lång dag för den här stackars tjejen.
-
Köper mig fri
Det är få av livens måsten som ger mig så mycket ångest som att städa. Jag HATAR det verkligen, vilket medför att jag städar kanske två gånger om året. På riktigt alltså. Jag kanske slentriandammsuger eller håller någorlunda rent på köksbänken och toaletten lite oftare än så, men storstädning av hela huset sker i princip aldrig. A clean house is a sign of a wasted life brukar jag hävda är mitt livsmotto, och jag har verkligen hellre lite damm i hörnen än slösar min värdefulla tid och energi på att städa.
Men samtidigt är jag en vuxen människa med i övrigt fungerande personlig hygien och socialt liv, och jag inser att det egentligen inte är helt okej att inte städa hemma. De senaste nio månaderna har jag haft en ursäkt i och med att min stukade handled gör det om möjligt ännu mer smärtsamt att skura, skrubba och torka, men eftersom handleden inte verkar bli bättre anytime soon så har jag fått lov att hitta på en plan B.
Så nu har jag anlitat en städfirma. De kommer för första gången på söndag, och beroende på hur pass bra jobb de gör kan jag mycket väl tänka mig att göra det till ett återkommande inslag i vardagen. Jag har råd, men även om jag inte hade det så skulle jag hellre skaffa ett extrajobb för att kunna finansiera städhjälp än att att städa själv. Såatteh, på den nivån är det.
-
Den första bilden tagen med min nya kamera
Det här med att fotografera är ju tydligen inte så svårt, i alla fall inte när man har ett hus fullt av exceptionellt fotogeniska katter.
-
Män som hatar människor
Egentligen skulle jag mest vilja lägga upp bilder på vad jag gjorde i helgen och vad jag äter till middag och sånt, men jag har svårt att blogga opolitiskt just nu. Jag tror att det beror på att jag inte har några svenska vänner eller någon som följer svensk politik att diskutera saker med här, och istället tillbringar alldeles för mycket tid med att läsa artiklar och debatter angående den politiska situationen i Sverige just nu. Ni vet, att Svea rike håller på att förvandlas till Tredje riket och allt det där.
Precis som alla andra läste jag Niklas Orrenius reportage i DN i helgen, och även om SD-politiker som uttrycker rasistiska åsikter inte är nytt eller förvånande på något sätt så är det ändå så sjukt obehagligt när det är partiledningen som gör det. Känns det inte lite som att så fort Jimmie Åkesson gick på sjukskrivning så föll hela SD:s Dressman-ridå och alla började visa sina rätta ansikten?
I alla fall. Oavsett vad man tycker om Aftonbladet och kvällstidningsjournalistik i allmänhet så tycker jag att den här intervjun med Björn Söder är väldigt rolig. Eller, ”rolig”. Det är ju egentligen helt sanslöst att en sådan människohatare får vara riksdagens andre vice talman.
-
In other news…
…så har jag köpt en ny kamera, min första någonsin som är en riktig DSLR med utbytbar lins och hela köret. Nu ska jag bara lära mig att använda den också (hittills har alla foton blivit helt suddiga) och sen kanske det blir lite mer bilder i den här bloggen igen.
Och så har jag färgat håret. Från blont till en svart-till-blond ombre. Ganska nöjd. Det kan ni också få se bild på när kameran och jag har blivit lite bättre på att samarbeta.
-
Att slippa lindrigt undan
Jag vet inte hur pass stor spridning detta har haft i Sverige, men i USA just nu diskuteras det väldigt mycket rasfrågor under hashtaggarna #crimingwhilewhite och #alivewhileblack. Det startade som en reaktion på speciellt tre väldigt uppmärksammade händelser de senaste månaderna där vita poliser har skjutit eller på annat sätt dödat svarta män/pojkar: Michael Brown, Eric Garner, och Tamir Rice (som bara var 12 år), och sedan sluppit undan åtal och andra lämpliga konsekvenser.
Mitt bidrag till #crimingwhilewhite (även om jag till hundra procent håller med den här Jezebel-artikeln om att det är en hashtag som bidrar till att skifta fokus från svarta människors problem till vita människors privilegier—därmed inte sagt att dessa inte också bör uppmärksammas och problematiseras, om än i EN ANNAN DISKUSSION. Se disclaimer nedan*) är följande:
Igår var jag och min motorcykel på väg hem från en helg i Palm Springs, och mot slutet på den dryga 20 mil långa resan kan jag möjligen har gasat på lite väl ordentligt för att jag var trött och bara ville komma hem. Ungefär 3 kilometer hemifrån blev jag då stoppad av en motorcykelpolis, som hävdade att jag körde 146 kilometer i timmen på en 110-väg (kan varken bekräfta eller dementera detta).
Polisen hade dock förståelse för att jag bara försökte ta mig hem efter en så pass lång resa och lät mig slippa undan utan varken böter eller varning, och dessutom utan att ha kollat så att jag hade registreringsbevis och försäkring. Det enda han sa var något i stil med: ”Försök hålla koll på hastighetsmätaren i fortsättningen”.
Och missförstå mig inte, jag är extremt tacksam för att ha sluppit undan en förmodligen mycket dyr hastighetsböter, och polisen i fråga var väldigt trevlig. Men ju mer jag har tänkt på det, desto mer övertygad har jag blivit om att jag absolut inte hade sluppit så lätt undan om jag inte hade varit en vithyad tjej. Hade jag till exempel varit en svart man hade polisen säkert bara tagit upp sitt tjänstevapen och skjutit mig på fläcken. Det verkar lite vara så den amerikanska polisen opererar numera.
*Jag tycker alltså att det är superviktigt att prata om white privililege även utifrån ett vitt perspektiv, men inte på bekostnad av att prata om svarta människors verklighet utifrån ett svart perspektiv. Det blir lite som när man försöker prata om saker som främst drabbar kvinnor, till exempel våldtäkt, och det alltid ska komma några jäkla snubbar och bara ”men viiiii dåååååå?”. Dessa snubbar uppmanas ofta att starta en egen blogg eller rörelse för att uttrycka sina åsikter istället för att åka snålskjuts på diskussioner rörande kvinnors problem. Så det gör jag nu, använder min egen blogg som forum istället för att hijacka Twitter-diskussionen. Slut på disclaimer.
-
Det är dags nu
Det är läskigt, det här, att sitta här på andra sidan Atlanten och på avstånd se hur ett gäng vildar håller på att förvandla ens hemland till en nynazistisk cirkus. Det är läskigt eftersom det faktiskt finns ett historiskt facit på vad som händer om man ger främlingsfientliga partier politisk makt. 30-talets Tyskland, någon?
För en dryg vecka sen läste jag en artikel av Lena Sundström, en förkortad version av det tal hon höll när hon tog emot Torgny Segerstedts frihetspenna, och som jag inte har kunnat sluta tänka på.
Det handlar om precis det som håller på att hända i Sverige just nu, där en högljudd minoritet tillåts styra debatten, medan den tysta massan ser på och accepterar och låter dem hållas.
Lena Sundström skriver:
Problemet är förstås att man inte har en aning. Om man skulle ha varit hon, grannen, som vägrade hänga ut nazistflaggan genom fönstret. Eller den som gömde judar på en vind. Kanske hade man valt fel. Kanske hade man inte valt alls.
Kanske hade man varit den tysta massan som heilade för att det var det enklaste att göra. Sydstatsgrannen som såg åt ett annat håll när grannens hus brändes ner. För efteråt är det som sagt lätt. Att veta vad som är rätt.
Det är samtiden som är utmaningen.
Och:
Ibland intalar vi oss att det handlar om att vi måste riskera våra liv, detta att stå upp mot rasism och nazism och förtryck. Trots att det lika ofta handlar om vår rädsla för att det skall bli tyst i kafferummet när vi kliver in.
Rädslan för att hamna utanför den sociala gemenskapen.
I USA har det politiska klimatet under den senaste veckan präglats av upplopp och protester i hela landet, efter att den polis som i augusti sköt ihjäl en obeväpnad tonåring i Ferguson, Missouri, slapp undan åtal. Och även om jag inte nödvändigtvis förespråkar att gå ut och vandalisera och bränna ner halva städer så tror jag absolut att det är viktigt att folk reagerar. Inte tar vilken skit som helst.
Ferguson är ingen direkt parallell till situationen till Sverige just nu, men det är samma underliggande mentalitet som är problemet i båda fallen: vi mot dem.
Och upplopp är kanske inte lösningen på problemet. Men problemet existerar, och inget kommer ändras om folk står tysta och tittar på.
Lena Sundström skriver:
[…] jag behöver påminna mig själv om att det är lätt att vara antirasist i vissa tider, men desto viktigare att vara det när det är svårt. Att det är då det blir intressant på riktigt. När man får en dumstrut på huvudet för att man säger exakt samma saker som man sa för några år sedan.
Och jag tror att det är dags nu. Att säga ifrån på riktigt. Att Sverige reser sig mot nynazisterna, gör en Ferguson. För idag vet vi, för att citera Lena Sundström, att ”’judeproblemet’ i själva verket var ett ’nazistproblem’.”
-
Laser vision
Ända fram tills jag var i 18-årsåldern levde jag med illusionen att jag hade bra syn. Sen provade jag en kompis glasögon lite på skämt och en helt ny värld uppenbarade sig—jag såg plötsligt saker på avstånd som tidigare hade varit helt suddiga. Och när jag gick och gjorde en synundersökning för att få ta körkort och optikern påpekade att jag inte under några som helst omständigheter borde köra bil utan glasögon insåg jag att jag kanske inte hade så bra syn som jag hade trott.
Fast forward till idag och jag har nu använt kontaktlinser nästan dagligen i 10 år, och börjar bli rejält trött på det. Jag har ganska länge lekt med tanken på att åtgärda mitt synfel (närsynthet + astigmatism) med Lasik, men har aldrig kommit mig för det. Kanske inte minst för att laserbehandling för ögonen är ganska dyrt.
Men förra veckan bokade jag i alla fall tid för en kostnadsfri undersökning för att avgöra om jag ens var en kandidat för Lasik, vilket det visade sig att jag var, och mitt i alltihop råkade jag slå till och boka tid för själva behandlingen. Så om mindre än tre veckor (!) ser jag förhoppningsvis bra igen utan linser.
Bra grejer med detta:
+ Att inte behöva hålla på med linser och linsvätska, att slippa gå på årliga synundersökningar, att vakna på morgonen och kunna SE (!!!). Livskvalitetsfaktor: 1000.
+ Att ögonläkaren som ska göra själva ingreppet tydligen är ganska känd efter att ha utfört Lasik på ett gäng kändisar, inklusive skateboardlegenden Tony Hawk. Coolhetsfaktor: 1000.
+ Att själva ingreppet sker på en fredag kväll, med återbesök på lördagen och vilodag på söndagen, och att jag sen kan gå tillbaka till jobbet på måndagen. Sjukdagar: 0.Sämre grejer med detta:
– Att jag inte får använda linser på två veckor innan ingreppet, så jag var tvungen att beställa ett par glasögon. Har inte haft glasögon på typ 10 år, så det är ju lite surt att köpa ett par som bara kommer användas i två veckor. Dock att jag beställde dem från en webbsajt som heter 39DollarGlasses.com och säljer vad de heter, så jag blev i alla fall inte ruinerad på kuppen. -
Thanksgivinghelgen
Vi har precis haft långhelg här i USA pga Thanksgiving. Nu kunde jag visserligen inte bry mig mindre om själva högtiden, men klagar dock inte på att vara ledig i fyra dagar. Det var dessutom strålande sol och dryga 30 grader nästan hela helgen, vilket är ganska unheard of i slutet på november till och med i södra Kalifornien. Men det har varit ett sånt år, det varmaste sen jag flyttade hit, med helt sjuka temperaturer och värmeböljor långt inpå senhösten.
Nu verkar det svalna av lite, och det ska tydligen regna (!) i veckan. Så får leva lite på helgen som gick, då vi bland annat åkte motorcykel i bergen samt satt på stranden och drack Corona och tittade på solnedgången med min killes släkt.
Pauls lillebror tog det här kortet på oss. Så fint att ha träffat någon som gillar att göra exakt samma saker som jag. Partner in crime.
